Allra sista dagen denna månad och imorrn går vi in i årets sista månad. Man kanske borde tänka nyår elle nä, om inte det händer nåt speciellt så som att bli bjuden på bal eller nåt i den stilen, så behöver man ju inte tänka så långt fram än. 

Det ät ju jul och lucia och pappas födelsedag och julklappshandling och bakning och...

Vi får se om min kropp klarar allt detta i år. 

Det innebär ju endel stress och de flesta mssjuka kan nog hålla med mej om att stress inte alls är bra för sjukdomen. Eller det är ju inte bra för någon egentligen. 

Jag skyller nog mycket på stressen att jag fick sjukdomen. Om det nu är som många säger låg sjukdomen i kroppen och man ska ju inte väcka den björn som sover. 

Det var nog det den gjorde alla de gånger jag stressade i tonåren. Jag stressade runt mycket och hjärnan gick på högvarv hela tiden.

Sen finns det ju positiv stress o negativ stress. Jag menar, när en vän ringer o säger att hon har vägarna förbi o undrar om jag vill följa med o jag enbart sitter i träningskläderna. Vill jag självklart följa med henne trots att det innebär att jag måste stressa med att byta om o så... Det är positiv stress:) 

Sen finns det ju den negativa stressen o det är ju sån som försämrar de symtom jag har. Negativ stress för mej kan vara att jag inte klarar av det jag vill klara av. 

Men jag har lärt mej hur jag undviker negativ stress... eller ja, så gott som. Det beror ju också på min dagsform både fysiskt o psykiskt.

Nu efter operationen har jag ej upplevt någon negativ stress... eller jo, förresten, när jag beräknat tiden fel och mina föräldrar kom mycket tidigare än jag tänkt. Då kändes det som om jag blivit operationerad för flera år sedan. 

Jag sade när klockan slog in 2010 att året skulle föra med sej endel bra saker för mej. Visst det har ju hänt dåliga saker detta år också, men för mej o min kropp har det nog hänt ganska bra saker o året är ju inte slut än;) 

Jag hoppas att det kommer vara likadant nästa år som det är i år o året är ju långt ifrån slut än o mycket bra o dåliga saker kan hända mej.

Men först alla de saker som hör julen till o ordna tvn så den fungerar som den ska. Men det är ganska bra att bliden är konstig. Då tittar jag inte så mycket på den. Konstigt att jag inte fått fyrkantiga ögon än...

Det är så träligt att man inte skriver upp vad man har i köttfärssåsen. Den blir ju alltid god, men det är ju alltid olika smaker o ingredienser.
Undrar hur man gör risgrynsgröt? Det ligger ju liksom i tiden att göra det, men jag har alltid fuskat o köpt en sådandär grötkorv som man bara värmer. Nu är min tvbild konstig... så ger det ju fler möjligheter att vara i köket. Jag är ingen kökstjej o det vore ju kul att kunna lite iaf.
Hehe... det var en kompis pojkvän som såg mej skära gurka. "du är inte så van att vara i köket va?"kläcker han hur sej.
Jag kunde inte skylla på sjukdomen nu... eller ja till en vis del, men mina gurkskivor har alltid sett ut som `hej kom o hjälp mej.´
Jag är kass på att göra raka saker. Ska jag sätta upp en tavla t ex blir den garanterat sne. (tack o lov för pass)
Det är en sak jag tyckt varit extra jobbig i o med sjukdomen. Jag kan ju inte skylla allt som blir snett p g a sjukdomen. Det känns inte helt ärligt.
Eftersom jag är sådan och alltid varit sådan är det svårt att skilja på vad som är jag och vad som är sjukdomen.
För ibland måste det vara sjukdomen. Så kass kan jag inte va :/
Jag försöker ju skilja på mej o sjukdomen, men i sådana fall är det svårt.
Enklare är det t ex med tröttheten. För mströttheten är helt annorlunda mot vanlig trötthet. Det har jag nämnt tidigare att vanlig trötthet kan du ju vila bort medan mströttheten hela tiden finns där. Det är ju därför jag är så glad över att den är borta. Det var riktigt jobbigt att vara trött även när jag umgicks med vänner. De i all vänlighet rådde mej "Om du är trött kan du lägga dej på min säng ett litet tag". Jag gjorde det i hopp om att det skulle hjälpa, men med vetskapen om att det troligen inte hjälper.
Men nu kan jag SOVA!!
Det enda som kan störa är snöplogen med dess saftblandare. Men det släpper jag gärna in i drömmarnas värld. Ljudet omformas ju lätt till ett taktorsljud o det är ett ganska välkommet oljud i drömmen. Då jag befinner mej vid en solrosåker, med en traktor en bit bort...

Liten, men dock så naggande god:)

Nu är det vinter och även min blogg får visa det om det är nån som missat att det är vitt ute;).

Igår någon gång satt jag i soffan och kolla lite på tvn. Då plötsligt kom det en ilande känsla i ländryggen. För bara någon sekund kändes det som en liten ballongsprängning. Jag tänkte inte så mycket på det. 

Min vän kom med bilen o hämtade mej och vi åkte hem till hans fru o barn o fler vänner o vi åt pepparkakor, lussekatter o glögg tillsammans. Medan vi såg på tv och när barnen hade lagt sej kom onyttigheterna fram. 

GODIS:)!!

Jag som börjat med grejen att inte köpa godis eftersom jag har hört att det inte är bra för kärlen blev extra glad i själen. Om det att godis kan störa kärlen vet jag ju inte, men jag vill ju ej chansa. Det ligger säkert nåt i det och jag vill ju inte motverka min operation. 

Jag motverkar ju gärna min sjukdom o om det innebär att jag bör äta mindre godis. Så okej för mej. 

Visst, jag har inte disciplinen att sluta helt med det, men nåt kan jag ju göra. Frestelsen kommer ju vara stor när jag handlar. Det är ju bra att jag har matkassen så slipper jag dom frestelserna. 

Att göra julgodis är ju en sådan sak vissa av er nog tycker jag inte bör göra. Men jag känner att det hör ju julen till o jag som gillar de flesta traditionerna tänker göra lite i a f...

Det händer grejer även så här typ en månad efter operationen. Nu kan jag resa mig från soffan eller sängen utan att ta armarna mot bordet till hjälp... Det kan verka som en liten enkel bagatell, men det visar ju att det är åt rätt riktning. Det är skönt att jag fortfarande märker av förändringar. 

Jag tar nu också ett mindre antal mediciner, vilket är väldigt skönt. Jag gillar ju ej ta medicin. 

Jag väntar alldeles för länge med t ex huvudvärkstabletter t o m. Mediciner är en liten baksida av operationen, men jag ska ju inte ta dom för evigt som tur är och jag visste ju om det innan. 

Förresten är ju hälften naturmediciner o då ser jag det inte som vanlig medicin. 2 eller 3 mediciner kvar. Det är ju inte så mycket.

Jag hoppas ni alla haft/har en fin advent. Själv har det blivit en behövlig slappardag. Det blev sent i natt innan jag lade huvudet på kudden. Jag kom ju hem en ganska lagom tid för att lägga sej, men självklart gjorde jag inte det utan började se på en film in till sena natten. Så jag får skylla mej själv att jag har varit seg idag. 

Men det är skönt att ha sådana här dagar också. Jag borde ju återinföra Jeanettedagarna. Det har jag tänkt ett bra tag, men jag borde göra slag i saken. Nu när jag har tid med det...

(ja lovar att ja någon gång ska fotografera snygga kort till bloggen)

Fredag!! Ganska gott egentligen. 

Fast jag går hemma på vardagarna som det skulle vara helg så känns det när det är helg. Det som är mest träligt är att det aldrig är nåt bra på tvn på helgen. Om det är någon film så är det en repris av repris av... ja, ni förstår. Men ikväll är det ju lite kul. Både Skavlan och Idol. Det tråkiga är att de överlappar varandra.

Jag fick frågan igår om jag ångrade att jag lagt pengarna på operationen i Bulgarien. Jag tänkte efter lite, typ två sekunder. Absolut inte. Jag ångrar ingenting. 

Jag har ju märkt och känt av att den fungerar. Ibland blir jag lite fundersam vad man menar med att det inte är tillräckligt vetenskapligt bevisat. För jag liksom många andra ms-sjuka har jag ju märkt av en förändring. 

Som idag t ex när jag blev trött av att tränat hårt kunde jag vila bort tröttheten. Det kunde jag ju inte alls göra innan operationen. 
Hur kan man då ångra sej.

Om jag har förstått det rätt så har det gått mer än ett år sedan teorin om CCSVI kom. 

Den verkar också gå framåt och vi får hoppas att doktorerna det berör snart vågar släppa in CCSVI, så även vi mssjuka kan få göra operationen här i Sverige. Det vore ju coolt att med stolhet kunna säga ”ja gjorde operationen i på hemmaplan”. Vi får se hur länge det dröjer... 

Det är ju rätt mycket det handlar om. Om pengar, kunskap, utbildning och mycket annat. Jag förstår inte ens hälften av det det gäller, men jag VET att det gör så jag mår bättre. Man har säkert bara skrapat toppen av isberget. Men tänk att den lilla delen till och med sänkte Titanic... 

Ett o ett halvt rum klart!!

Nu har jag äntligen börjat städa och ordnat inför advent. Jag fick borra ihop ett staffli också, så städningen blev inte helt klar. Nu har jag enbart nästa projekt: limma ihop Gabriel eller ja, jag ska ju städa klart. Men nu går det  ganska fort om jag inte påbörjar ett annat projekt. Som projekt Gabriel t ex. Mamma brukar säga det att jag gör inte den sista om jag gör något. Inte den sista touchen lixom. Men Gabriel förgyller ju ej julkrubban, som han bör... När han är är klart o när jag målat Josef lovar jag att ni ska få se resultatet av krubban. Det kan jag i a f göra klart.

Idag har jag njutit av snön av att bara se på den genom fönstret. Är sugen på att dra på mej skidbyxorna o vinterjackan o bara njuta av snön. 

Men suget försvinner ganska fort när jag kollar ut på vägen utanför o ser att snö inte är vit. Stan har liksom den påverkan. Eftersom det är superhalt på betonggolvet utanför entredörren så försvinner suget ännu fortare. 

Önskar att det kunde stå en kvast utanför dörren i syfte att ta bort det innan det blir is eller sådär blöthalt. Men det är klart. Här får den nog inte stå ifred. 

Jag kommer ihåg att vi hade en borste vid trappan uppe i Undersåker. Där hade vi också den goa damen, som bodde nedanför mej. Hon gav mej bullar när hon bakat och sopade trappan. Tyvärr är hon i himlen nu.  

Men jag kan nog erkänna själv att jag skulle nog aldrig ge mej på att soppa betonggolvet här, så jag kan nog inte önska att det ska soppas eller skrapas här.

Eller suget att gå ut kanske inte försvinner, men det sunda förnuftet säger att jag bör låta bli. Min kärlek till snön har ju inte försvunnit i o med min sjukdom. 

Visst det är extra jobbigt att röra sej i snön, men msen ska ju ej hindra mej att må bra. Och det gör jag när jag leker i snön. 

Jag brukar säga att det psykiska välbefinnandet är viktigare än det fysiska välbefinnandet. Visst de två hänger ju ihop. Jag menar om du fysiskt kan röra dej ordentligt så visst mår du lättare bättre. Men man ser ju lättare ner på sej själv när man inte rör sej ordentligt. 

Eller jag kan nog känna det så ibland... jag kan ju inte heller tala för  hur alla andra i min situation känner. 

Men p g a det har jag en ganska splittrad känsla mot snön. Praktiskt är det jobbigt.

Men eftersom kärleken övervinner allt, så känner jag mej i grund och botten att jag är ärligt glad över snön:). 

Iaf se på o leka med:)...Sen får man ju vara realistisk och förstå att vädret medför ju vissa problem för folk både på vägarna och trottoarerna. 

Det är nog trots det kul för de flesta barn som får leka med snön. För några år sedan sa några att det inte skulle finnas några vintrar här i södra eller nästan hela Sverige. De menade då om några år. Med andra ord NU är det några år sedan och barnen får uppleva vintrarna som dom ska vara. Eller ja, om nu det ville sluta snöa...för om det fortsätter blir det ju massor. Typ som förra vintern.

Soluppgång i ett snötäckt vinterland
2009

I alla fall vad det bör vara här i Södra Sverige. 

Det kanske inte är så onomalt egentligen. Undrar vad de gamla farbröderna och gummorna. Deras vintrar när dom var barn kanske var såhär tros allt....

Idag har jag haft en otroligt bra dag. Var med en god vän o hennes barn. Känner mej så otroligt omtyckt. Dagen blev inte heller sämre när jag kom hem o såg att jag fått en inbjudan till ett bröllop. Får se vad jag hittar på att ha på mej. Med ett leende läser jag deras story o funderar. Klädseln ska ju vara färggrann o det har jag ju inget problem med...;).

Jag bara var tvungen att fotografera denna underbart söta tös när hon lekte med min mössa.
Trots att den var för stor verkade hon gilla mössan i a f.
(ni känner nog igen min mössa från rubrikbilden)

Planen var att jag skulle städa idag o likt alla andra dagar har jag skjutit upp det, så får jag göra ett nytt försök imorrn... Måste i a f bli innan helgen. Men imorrn blir det fram med borren så jag kan sätta upp de fyra adventsljusen och nu bara ska staken fram och stjärnan upp. Hur länge har jag inte tänkt det och nu är det dags:)

Måste gå och köpa pepparkakor, saffran o glögg också, men jag har ingen större lust med det. Det får bli en annan dag.

Gillar ju snön, men blåsten försämrar ju min gång 1000 gånger om. Jag som i vanliga fall känner mej som en tant när jag går, känner mej nu i blåsten som en gammal tant. 

Igårkväll var jag ute på www.tell-us.se och läste om en kvinna som gjort operationen i Polen. Hon berättade om ett youtubeklipp hon hade sett om en kvinna som gjort operationen och visade ett klipp av när hon träna wii fit. När jag läste det så insåg jag. Hallå! Jag har ju wii fit. 

Varför tränar jag inte på det? Jag tränade ju massor på det innan sommaren. Men sen kom ju sommaren och då vill man ju vara ute och inte stå inne framför tvn. 

Gymmen skulle dra ut sina träningsmaskiner på sommaren. Då skulle jag överväga att gå på ett sånt gym istället för att inte alls träna på sommaren. 

Men nu är det vinter och jag trampar på min crosstrainer, men jag ska nog dra igång mitt wii fit igen. Det är ju lixom förena nytta med nöje och det är ju inte fel. 

Jag har ju inte tränat på den efter operationen och vem vet det kanske fungerar superbra nu. Det kan ju i a f inte stjälpa! 

Träning är ju så viktig. 

Jag är väl medveten om det, men med min dåliga självdisciplin så kommer jag inte långt med den. Men jag jobbar stenhårt med den och nu har jag kommit så långt som att träna typ en timme hemma i a f och varför skulle inte det räcka egentligen. 

När jag fått bättre rörlighet och snön, som skapar isiga trottoarer, är borta ska jag ge mej ut o börja promenera. 

Helst hade jag ju velat promenera där det inte är massa bilar, avgaser och betonghus. Men jag får ge mej till tåls. 

Får ju ta det ena först. Bli bättre ligger just nu högst på min prioriteringslista... asså den som gäller mej, sen har jag ju självklart andra prioriteringslistor... Sån´t som rör andra också. 

En sådan grej som ligger ganska långt ner är att göra julkort. Hummm...i år lixom de senaste åren blir det ett projekt. Vi får se vad jag hittar på i år!!

Man blir ju lite mer taggad att ordna allt inför julen nu när det är vitt ute. Men vi får se om det är något som ligger kvar. 

Det är som dessa dagar jag önskade att jag var på landet... eller ja, inte riktigt... det ska ju inte blåsa. Men det känns att det är dags för den årliga snöängeln.

Snöängeln 2008 gjordes i Östersund

Måndag. Det går ju diskutera om det är en bra dag eller ej. 

Just denna måndag vaknade jag ganska tidigt av att någon stod och ropade utanför. Det var väl nåt dom höll på med på bygget på andra sidan vägen. 

Det kanske var bra att jag vaknade eftersom jag vill kunna skilja på vardag och helg även om jag ej jobbar. Och nu är det ju vardag. Därför sätter jag alarmet enbart på vardagarna. ( Med undantag såklart! ) 

Men att bli väckt av någon som gastar någonstans utanför o inte min påse chips ;). Är man morgontrött så är man. 

Men, men nu var jag vaken så är det lika bra att gå upp. 

När jag varit uppe ett tag inser jag att jag faktiskt inte känner dom där domningarna eller stickningarna i händerna jag alltid känt av under sjukdomstiden. Visst det har ju gått upp och ned med dem då också, men de har ju alltid funnits där. Nu är det en helt annan känsla.

Jag böjde nacken framåt och det första jag kände när jag sökte vård 04, var nu helt borta. Då stack det tokmycket i fingrarna. Visst efter operationen kände jag att det var bättre. Men det var ju från och till. Men nu är just den saken som helt är borta. BORTA! 

Så när jag böjer nacken framåt är stickningarna i händerna helt borta. 

Okej lite i fingertopparna är ju kvar, men det känns betydligt mindre än förut o jag känner inte av det alls när när jag gör så. Tyvärr kan jag ju ej gå med nacken böjd helatiden:), så litelite får jag känna av, men förhoppningsvis försvinner det också helt. 

Fötterna började i helgen också vara varma. Nästan så jag ej vågar tro det. 

Det var så längesedan jag kände värme i mina fötter. Inte ens efter när jag haft varma sockor eller suttit med fötterna i ett varmt fotbad. 

Med tanke på att jag var känslig mot värme fick ju inte mina fötter njuta av fotbadet en längre tid heller. Men nu kan jag det:). Det fick dom ju känna av häromdagen.

Det känns gott att till och med bara skriva på datorn. Det känns nästan som datorn är ny. Visst jag har ju alltid haft känsel, men nu får mina händer liksom en rättvis bild av hur saker och ting känns. 

Om allt med rörligheten och balansen i kroppen hade fungerat kanske jag hade gått runt i lägenheten och blundat för att känna mej fram;).

Har suttit vid datorn nästan hela dagen. Nu märker jag varför jag ej arbetar ännu. Är galet trött. Men stickningarna o domningarna i händerna har hållt sej borta hela dagen. Fötterna är kalla igen, men det beror nog mer på att jag suttit mesta delen av dagen.

Imorrn får det bli den där städningen jag tänkte göra idag. 

Asså, nu får ni ej tro att jag städar typ hela tiden. Det är bara det att jag fortfarande bara orkar städa ett rum per dag och när jag väl är klar med allt måste jag börja om. Det är väldigt tröttande och jag prioriterar lätt bort en dags städning...Det finns ju så mycket annat man kan göra än städ. Sån´t som är mycket roligare... Så när jag berättar att jag planerat att städ så är det inte alls så att jag följer planerna. Sålänge ingen annan tar skada av det så är det ju ganska lugnt...

På psykologens test i fredags visade det sej att jag inte har simultanförmåga. Det kan jag nog hålla med om. Delvis. 

Jag har ju svårt för att gå o prata samtidigt. 

Men i vissa fall kan jag faktiskt inte alls hålla med. Just nu sitter jag o lyssnar på vädret på tvn medan jag skriver på datorn. Det är ju också en viss simultanförmåga. 

Erkänner i o f s att den ä rätt kass o det var ganska logiskt att det var just det jag var sämst på.

Jag har ju många funderingar på varför det kan ta så lång tid för vissa att bli bättre när de gjort Liberation treatment. Jag funderar självklart på varför det synliga på mej inte hänt ännu. Igen vill jag poängtera att jag är medveten om att det inte gått så lång tid ännu, men är man hemma mycket o hinner tänka massa onödigt så blir man ju lätt otålig men som sagt jag är otroligt glad över de förändringar som skett. 

Jag tänkte speciellt på det idag när jag fönade håret. Innan operationen önskade jag att jag hade en fön som blåste kalluft,. Håret hade i o för sej inte mått så bra av det. Nu kan jag i alla fall sitta o blåsa håret. LÄNGE!! 

Mitt hår tar ganska lång tid att blåsa torrt o nu kan jag verkligen det. 

I alla fall tillbaka till de funderingarna jag har - varför det kan ta så lång tid innan det mesta fungerar någorlunda bra. 

Mamma berättade att hon hört av en väninna att nervtråden växer lika sakta som en nagel. Om det stämmer eller ej vet jag ej, men det skulle ju förklara lite att det tar tid för nervtrådarna att rätta till sej själva. I och för sej, mina naglar växer ju ganska fort...:)

Idag har jag påbörjat projekt adventssaker o projekt vika tvätt. Det är inte kul o roligare blir det ju inte när jag inser att jag måste laga en byrålåda. Bara det tog typ halva dagen. Det kunde gått mycket fortare om jag inte varit så lat och struntat i att dra fram hela byrån. Ja, ja nu är den lagad i alla fall. 

En sak till jag måste laga är ängel Gabriel i julkrubban. Julkrubban gjorde jag när jag för några år sedan gick keramikkursen. Jag, som är en skapande person, tyckte det var riktigt kul. Det borde jag göra igen. Asså, gå keramikkurs. Inte göra en till julkrubba. Det räcker ju med en.

Såhär ser julkrubban ut utan figurerna. De ska bara målas och limmas först...

Tänker ej glömma...

Planterat om några blommor. De verkar glad för det förutom en. Det vekar kört för den. Väntar några dagar (ja vill ju int ge upp ännu). 

Det var den jag drog med mej i golvet när jag föll. Den må ha fått lite törnen då. Jag fick ju klippa bort massa brutna blad då o ja trodde verkligen det räckte...

Det var någon dag innan jag for te Bulgarien för operationen. 

Jag fick för mej att flytta på en förlängningskabel som låg oanvänd bakom tvn. Jag plockade upp den och gjorde väl en snabb vändning. Jag tappade balansen och för att förhindra ett platt fall o för att jag ej skulle slå mej, tog jag tag i en bänk (tur att d int va tvn!!).

Grejen med den är att jag för några år sen satt små hjul på bänken. Eftersom det skulle vara enklare för mej att flytta runt den. Jag har ju, som ni flesta vet, en tendens att möblera om lite nu i då:) o det har min sjukdom ej kunnat hindra mej...

I a f, i och med det så har den blivit en aning ostadig. 

På bänken stod det en stor växt med en toktung kruka. I och med att jag föll och tog tag i nåt ostadigt föll ju den också. Jag klarade mej med några små skrubbsår och bänken som är kraftig var hel. 

Jag trodde växten klarat sej, men krukan gick i massa bitar. 

Tur att jag inte fick den i huvudet eller att jag inte fick den tunga bänken på benen. Då hade jag nog fortfarande haft ont. 

Ja, det kunde ju gått riktigt illa.

Hur som helst verkar nu växten inte ha klarat fallet i alla fall. Vi får se om lite ny jord o ny placering kan pigga upp annars får d bli papperskorgen.

Efter mycket om och men så blev jag klar med det, men då var det redan kväll. Så städning och framsättning av julkrubban o adventsljusstaken får bli någon annan dag. Kanske imorron. Eller nä, imorrn ska ja ju lappa ihop Gabriel o så ska jag ordna lite andra saker i mitt hem.

Här om dagen tog jag en lång, VARM, skön dusch. Jag insåg att jag verkligen inte får glömma de dagar jag inte kunde ta långa, varma duschar vid behov. 

För lika viktigt det är att glädja sig åt de förändringar som skett, lika viktigt är det att inte glömma hur jobbigt jag upplevde vissa saker var innan operationen.

Tålamodet har byggts upp...

... Jag kan nog med gott samvete säga att jag har stort tålamod. Eller ja i denna vänta på att kroppen förhoppningsvis ska bli bättre är jag ju ganska otålig.
Men annars har jag nog stort tålamod och efter att jag fick sjukdomen så har tålamodet nog blivit större. Jag har liksom varit tvungen till det eftersom jag alltid får vänta in kroppen och vänta på mej själv.
Det är ju inte bara jag som fått vänta och jag är så otroligt tacksam till de vänner som haft tålamodet att vänta på mig.
T ex bara det att de gått före ner för trappan och hållit upp dörren.


Idag var jag hos psykologen och vi utvärdera det jag gjorde innan jag åkte på operationen. Jag trodde det var mycket sämre värden än hon visade. Så det var ju ett glädjande besked. Det är ju bra för min framtid. Jag hoppas självklart på en framtid så som många i min ålder har det.
Det är inte kul att vistas typ 24 timmar om dygnet i lägenheten. Inte för att jag är helt hundra på vad jag vill bli när jag blir stor, men utvärderingen hos psykologen kändes bra.

Vet vad jag vill...

Åh, att jag inte skriver upp det jag tänker på dagen. Störande att veta att det var något jag tänkte speciellt på som skulle passa här. Men nu när jag väl tänkt att delge er det så är det borta.


Hur som helst, jag träffade fler vänner idag.
Vänner som finns väldigt nära mitt hjärta. Vi fika och pratade. Jag känner mej så stolt o glad över att just dom vill vara mina vänner. Trots att vi inte träffas alls ofta eftersom de bor typ 80mil bort känns det som vi ses typ varannan dag :) 


Eftersom jag var o fikade med mina vänner, så får mina växter vänta någon dag till. Kanske det blir fredagsmys med dom. 
Eller, nja, det är ju som med min syn på städning. Om något annat dyker upp får dom vänta lite mer... Vissa kanske dör då, men då får jag väl köpa nya eller mamma brukar ha lite växter som hon inte vill ha längre. Det är lite kul det där. 
Hon ger bort växter som hon tycker ser dåliga ut o jag tar gärna hand om dom. 
Det är nog därför hennes växter alltid ser så fina ut o delvis därför mina ser rätt tråkiga ut. Men det blir ju som ett projekt för mej att få dom att överleva. Ibland lyckas jag och ibland inte.


Att avsluta dagen med att chatta med en annan vän långt bort gör ju inte dagen sämre. 
Att hon gav mej bra uppmuntande ord är ju inte heller fel. Däremot om jag tänker efter gjorde jag ju inte det tillbaka. 
Men jag hoppas hon vet att jag är grymt imponerad av att hon tar tag i det hon tycker är fel och hon engagerar sej i det hon gör och det hon vill.


Mina ben däremot skulle jag ju kunna klaga på idag, men det kan jag ju hålla för mej själv. Jag lovar hur som helst att ni kommer veta när det fungerar som det ska i min kropp. 
Sålänge ska jag fortsätta med crosstrainern, som jag nu märker effekt av, och jag hoppas få börja hos en bra sjukgymnast som ger mej bra träningsråd. Det får även ni som läser detta också ge...ni får också ge råd hur jag ska gå upp i vikt... för det är ju också min kamp.

I väntans tider...

... En titel jag borde skriva om lite mer än en vecka när det är advent. Men börjar lite nu istället. 
Egentligen vill jag sätta upp adventsljusstaken redan nu eftersom den ger så mysigt ljus och jag blir glad av att se den. Men när jag ser alla fönster runt mej ser jag ingen som satt upp sin ännu och jag är sån som faller för grupptryck. Om inget annan satt upp sin så gör inte jag heller det ännu. Det får jag vänta lite med.


Som ni alla vet vid det här laget så väntar jag på något mer än bara julen o allt vad den står för.
Jag har lovat min vän att dansa med henne kring julgranen. För jag brukade ju alltid dansa kring granen innan jag blev sjuk;) Men som läget är nu kan jag ju ej hålla det jag lovat o jag gillar inte att bryta ett löfte. Men det är ju långt kvar till dess och mycket kan ju hända innan dess.


Dagen har annars varit väldigt lugn.
Jag hade en vän på snabbvisit på lite fika. Det var trevligt. Vi känner varandra väldigt väl o trots att vi tycker olika funkar vi väldigt bra ihop... eller det kanske bara är jag som tycker, vi tyckte ju olika;) Vi kan i a f diskutera utan att bli osams trots att vi ej tycker lika:). I o för sej det kan jag nog med alla mina vänner. Hur som helst man blir som man umgås o henne vill jag umgås mycket med.


Imorrn blir det nog växternas dag. Mina växter ser så ledsna ut. Det kanske inte är tid för det nu, men dom ropar tyst till mej om ny jord... ( Tur att mamma inte är här o ser mina stackars växter. )

Man får bra insikt hela tiden...

Jag hade en vän på besök idag. Hon hade väldigt mycket gott att säga om sjukdomen och livet. 


Ikväll gjorde jag nåt som jag inte gjort på länge. Jag hade en fotkväll. En fotkväll innebär att ta hand om sina fötter. 
Jag masserade in fötterna med någon slags fotrengöring o sen satte jag dom i vatten/massagebadet.  Sen avsluta jag det hela med att smörja in dem i en väldoftande lotion. Det är så härligt o alltid efter en sådan kur frågar man sej själv - varför gör ja int d här varje kväll elle ja i varje fall varannan kväll!? -. 
Dethär borde alla göra. 


Annars inget nytt i kroppen. Eller ja asså inget nytt sen sist jag sa att det var något nytt. 
Som jag skrivit tidigare är det lite störande. För jag kan ju fortfarande inte visa för er runt mej som träffar mej lite nu o då att operationen inte var helt förgäves. 
Vi får hoppas att det blir en lite förjulklapp, så jag kan säga till alla er som undrar "Idag tog jag en promenad till stan..." eller "mina ben blev inte så trötta av att stå o baka lussekatter..." 
Visst det är ju som folk säger "DU mår ju bättre. Det får du tänka på är superviktigt" Klart jag är jätteglad över det, men det är ju ännu roligare att dela den glädjen. Visst ni gläds med mej och det är ju jättebra, men jag vill ju att ni ska kunna glädjas ÅT mej.
Haha... Det är inte ofta man vill att någon skrattar åt en.


Nu får ni verkligen inte tro att jag är otacksam för det är jag verkligen inte. Jag anser att det är viktigt att poängtera o det har ju inte gått så lång tid...

Här är ett litet smakprov på det bildspel ni får skåda om ni klickar på länken.

röntgenbilder

Tack vare att jag har min gamla Pc kvar så kunde jag få ut röntgenbilderna av operationen i Bulgarien. Men självklart har jag ej övergett Mac o en dag när jag har råd o inte lägger alla mina pengar på operation i Bulgarien ska jag skaffa en iPad!!

Jag hoppas ni inte tycker bildspelet är allt för äckligt o konstigt. Fram med en liten skål med popcorn och skåda mitt vackra skelett o den lilla ballongen som förändrat mitt liv.

Idag fastnade jag framför datorn med att göra detta bildspel. Imorrn får jag skämmas för att mitt hem inte är så städat som jag vill och tänkt. Men, men... Jag hinner nog göra lite imorgonförmiddag.  Vill ju att det ser skapligt ut när min vän kommer :). 
Jag hoppas ni alla har haft en trevlig start på veckan. Det har jag haft även om jag fnittrade lite väl mycket ikväll. Mitt skratt, som gör att jag får massa tårar har dom inte opererat bort ;)

JAG ÄLSKAR PAPPA!!

Han är ju för bra. Jag blir glad bara jag ser honom. 


Idag firade vi Farsdag. Det är bra att det finns en speciell fars- o morsdag. Även om jag försöker visa uppskattning mot dom varje gång vi pratar eller ses. Trots att vi inte alltid kommer överens. 
Mamma fick ju också fira sin far lite extra. Det var trevligt och mormor är en hejare på mat. Det var ju sååå gott.


Jag hoppas de två fäderna kände sej sådär extra speciellt uppskattade.


Pappa ställer ju så ofta, jag tror alltid, upp. Han vet att jag gillar roliga överraskningar lite nu o då. 
Ibland dyker han bara upp eller ringer o säger att han är i stan och undrar om jag vill följa med till nån bygghandel eller bilhandel eller nåt. 
Jag minns en gång då han ringde o undrade vad jag gjorde. "Ja sitter ute i solen vid US o väntar på taxin" Så sa han väl nåt o vi avsluta. Taxin kom o körde hem mej. Det är sådär löjligt nära, men kan man ej gå normalt o har bråttom hem så får jag ju göra så. 
När jag betalat taxin o går mot porten ringer telefonen igen. Jag fortsätter gå mot porten, medan jag svarar i telefonen. "Det såg ut som det gick bra att åka taxi" Jag hör hur pappa ler när han säger det. Jag vänder mig om o ser pappas bil. Jag sätter mej i den o vi åker te nån affär... Sådan är min pappa o han vet att jag gillar det.


Han är som en trygg nallebjörn o trots att jag är 27 känner jag mej som ett litet, litet barn i hans närhet o det är helt okej :) 
Men bara när det är min pappa:)...

BORTA!! (gör sådär som Valter gör)

...eller ja, blåmärket efter operationen syns väl i a f nån procent ett litet tag till.  
Men det börjar redan nu kännas rätt avlägset men ändå inte. Kanske för jag märker att min kropp inte är färdig trots att operationen var för typ 15 dagar sen. 


Idag provade jag på Pumpasoppa. Supergott, men ack så mäckigt. Det var ju inte det enklaste när jag skulle skära en halv pumpa o en halv sötpotatis. Varför? kanske ni tänker. 
Med en jättesvag höger arm, en kniv som inte är hundraprocentigt slipad o en skärbräda som bara gled iväg ( Gjorde dumt nog ej som jag brukar göra. Lägga en disktrasa under skärbrädan. ) Här har ni ett exempel på min dumdristiga envishet. Nu kanske ni förstår mitt problem.
Hur som helst. Det var jobbigt. 
Det blev bara dammning av ett rum idag, men om jag går upp skapligt imorrn hinner jag nog städa klart innan föräldrarna kommer. Hinner i a f damma av allt. Må ju spara nåt till måndag ;)


Imorrn gäller det ju att fira pappa ordentligt och få honom att förstå hur mycket jag uppskattar honom. 
Nu ska jag sova lika gott som jag har gjort sedan operationen.

Så otroligt tacksam..

Jag är så otroligt tacksam till alla jag möter och ni som läser min blogg. 
Det känns lite tråkigt att jag ej kan visa alla er som stöttat mej hur bra operationen hjälpt. Inte ännu i a f:) Ni får lixom jag ge er till tåls ett litet tag till. 


Jag har lärt mej en ny sak om mej själv. Jag som brukar ha stort tålamod, märker att i detta så är tålamodet ganska litet. Vet inte om jag riktigt gillar den egenskapen om mej själv. Men som jag brukar se mina motgångar. Jag får ta det som en stor utmaning mot mej själv :).
Allt bra kan ju inte hända på en gång. Nu ska jag ju vänja mej vid allt osynligt som skett i min kropp. 


Det är ju som jag bär på en hemlighet som jag vill berätta för hela världen, men inte riktigt kan det.


Idag har jag förberett för morgondagens städning. Får se om det blir av. Har tänkt att fixa mitt hem sedan i måndags. Men jag prioriterar ju allt annat än städning. Det är ju ej till min moders glädje.
Hade en kompis hos mej ikväll. Tror ej hon är dammallergiker...
Jag bakade i a f en god kladdkaka. Den bländade förhoppningsvis dammtussarna.


Hur som helst trots mina rörelsehinder blev jag i a f inte sådär ms-trött när jag gjorde i ordning mitt hem, gjorde mej själv i ordning o gjort en ny version kladdkaka. (innan op hade ja ba orkat göra kladdkakan). Visst jag blev trött i kroppen eftersom den inte orkade röra sej som den skulle, men jag blev trots det glad för jag blev inte sådär jobbigt ms-trött. 
Den dag jag kommer på hur jag ska beskriva den, så ni som ej varit med om det hänger med vad jag pratar om, ska jag försöka med det. 
Just nu kan jag inte det... o just nu skulle jag sova känner jag...

Hur kunde jag glömma...

Här kommer det konstigaste eller ja, det konstigaste, sett från en neruolog, tror jag. Själv har jag alltid misstänkt att det har nåt med saken att göra eller så är det bara en tillfälligthet. 

Mina knölar vid halsen över nyckelbenet är borta.  Visst det är ju fortfarande lite stelt o bullig där inne...MEN KNÖLARNA ÄR BORTA!! Dom dök upp året innan jag fick min Ms. 

Det var julen 2003 som jag blev jätteförkyld med ordentlig feber. Jag hosta o var hest o jag minns när jag skulle ta tåget från mina föräldrar till byn Undersåker. Jag satt bredvid nån kille som visade sej vara kompis med en skolkamrat till mej. Jag kände mej så trött o osocial o jag tänkte hela tiden "snälla, låt mej slippa näsblod, låt mej slippa näsböod.". 

Med värkande huvud lyckades jag sova litegrann i sittande läge eftersom jag hade en sådan biljett. 

Det var skönt när tågvärden sa "UNDERSÅKER, UNDERSÅKER NÄSTA" Gött, tänkte jag. Nu ska jag bara släpa hem väskorna. Lättare sagt än gjort. 

När jag gick av tåget med dunkande huvud och snorig näsa var det fortfarande mörkt ute. Snön yrde o som det ska vara den årstiden i Undersåker så bet kylan o jag försökte släpa väskorna. 

Grejen var den att jag hade fått mycket julklappar det året o bara en väska av de två var fylld av det. Det var inga lätta saker för jag minns att jag fick lämna en väska halva vägen hem. Som tur var bodde jag ju nära stationen, så det gjorde inget. 

När jag hämtat väskan lade jag mig i min säng. Pust! Jag var hemma. 

Jag pustar nu faktiskt av bara tanken av att väskorna var så tunga.

Under min kraftiga förkyldning kändes jag inte av knölarna. Eller jag tror det i a f. Halsen blir ju lätt öm o svullen under kraftig förkyldning. Inga c-vitaminer o honungsvatten i världen hjälper mot sånt...tror jag i a f...

När förkyldningen lagt sej kände jag på halsen. Där var dom, KNÖLARNA! 

När jag sedan fick min diagnos nämnde jag det vid olika tillfällen till olika neurologer. Av nån anledning kände dom ej knölarna. 

Men både jag och mina föräldrar har känt dom, så jag inbillar mej inte. De fanns där!! Jag vet inte om det har nåt med Msen att göra. Jag vet bara att dom fanns där innan operationen o nu är dom borta...