SNART ÄR DET JUL!!

Jag brukar ha ordnat allt i god tid innan jul, men inte i år. Vet inte om det är ett gott tecken. För trots att all stress är negativ, så börjar jag känna igen mej så som jag var innan jag blev sjuk. 

I söndags var det åtta år sedan doktorn i Östersund gav mej diagnosen. Tjena! 

ÅTTA ÅR SEN!! 

Galet vad tiden går. Man brukar ju säga att tiden går fort när man har kul, men jag kan inte direkt påstå att jag har haft kul hittills. Men det ska bli skönt med jul. 

Jag ska då se om jag lyckats med min kamp att gå upp i vikt. All julmat må ju hjälpa mej lite i alla fall. Inte för mat har hjälpt mej att gå upp så mycket förut. Men av dietisten som jag för en tid sedan gav mej bra råd hur jag med nyttiga fetter bör berika maten mer och så gav hon mej en näring/energidryck som verkar hjälpa kroppen att ta upp näringen. 
Samtidigt dricker jag en god smoothie varje dag med ett näringspulver. Det tipset fick jag av min kraniella osteopat. 

Efter operationen gjorde vi en intensivbehandling som innebar att jag typ en vecka gick till henne för
behandling. 
Tyvärr gav det inte ett jättestort resultat. Visst det gav ett visst välmående, men gav inte alls mycket förbättring på min högra kroppshalva som jag hade hoppats. 
Men magen kanske fick sej en kick i alla fall. Så att den bättre samarbetar med mitt mat- och näringsintag. 

Hursomhelst kommer jag nog gå dit igen om ett tag. Nu ska kroppen ta juluppehåll mot allt jag utsätter den för. Den måste ju hinna ikapp lite och liksom hinna självläka sej.

Nu har jag fått min rullstol, men jag hoppas att jag inte behöver nyttja den så mycket. För att risken ska bli mindre att jag behöver den, är ju att jag måste träna. 

Det är lustigt egentligen. Jag är så medveten att jag måste träna kroppen men ändå gör jag det inte. Det är som hjärnan blundar för att främst min högersida blir sämre. Rullen borde ju motivera mej. 
Jag hoppas iaf att jag kan vara med i en träningsstudie i början av nästa år, men då krävs att jag kan gå 100m utan stöd. 
100m låter ju löjligt lite, men ni som har träffat mej kan nog förstå min tvekan om jag faktiskt kan det. Men jag tror att det skulle vara en bra sak. Men jag får väl inom en snar framtid prova och se om det går. 
Måste bara hitta ett bra ställe att gå på. Ute går det ju lixom inte!! 

Lite av väntan är över...

Jag har fått min kallelse till dietisten, så snart ska jag träffa henne. Förhoppningsvis, denna gång leder det till att jag går upp i vikt. 

Jag önskar mej en våg i julklapp och jag hoppas jag får en så kan jag väga mej och ge mej själv en julklapp: att jag gått upp i vikt!!

Jag har för en tid sedan fått dokumentet av Ameds sjukhus, men jag tror inte dom nämner det onormala i min magsäck som jag hoppats, så nu får jag väl bara hoppas att det bara var något tillfälligt.  

Den fina snön kom :)

Inte helt utan problem. För mej innebär det ju förutom det uppenbara att färdtjänsten är försenad. Eftersom den oftast inte håller tiden utan snön så är detta väldigt långa tider. Men nu får man ha lite överseende som kund. Jag tycker dock synd om chaufförerna. Pratade med en chaufför häromdagen som berätta att han talade med en person från bokningscentralen. 

När han berätta för henne som satt nere i Senegal att här är det typ 2dm snö,kallt och halka blev hon förvånad och sa: Här är det nästan för varmt!! 

Hon hade alltså ingen aning om hur det är här. Ännu en anledning till att bokningscentralen borde vara här. Då kanske dom skulle ha mer förståelse för hur kämpigt chaufförerna har det. I Fredags ringde chauffören och sa att han var 10min sen. Så ska det vara, men eftersom bokningscentarlen vet om det borde dom ringa, så chaufförerna kan fokusera på att köra på detta väglag!!

Sen är det ju dags för mej att kontakta min hyresvärd och be dom ställa en bänk innanför dörren, så jag slipper sitta på golvet när bilen är sen:)

Annars väntar jag på min kropp. Visst småsaker sker, men inget hållbart eller långvarigt.

Nu har jag iaf ett diktusband. Det hjälper ju lite mot min droppfot att lyfta sej. 

Därav märker jag en liten skillnad sedan operationen. Jag kan lättare böja höger benet utan att lyfta med höften. Jag märkte den lilla ändringen förut med, men eftersom att foten droppade i golvet, så av det liksom ingen idé att försöka. 

Nu ska jag lägga min träningsfokus på det. 

Eftersom jag har kass balans och är grymt skakig i det benet är det ju inte det lättaste. Men jag får bara inte ge mej. 

Måste lära mej gå igen. 

Vet inte om sjukgymnasten förstod det när jag sa så. Får se. Efter nyår ska jag börja träna ordentligt med han. Han hade dock bara tid att träna med mej en gång i veckan o jag behöver nog tre gånger i veckan. (Inte för att det gör någon skillnad mot vad vi gör nu!)

Men det är långt tills dess och jag måste själv göra något åt det med min självdisciplin. Humm... Tränar i a f på crosstrainern...lite... Alltid nåt, men inte tillräckligt på lååååånga vägar.