Va gott det var att vakna upp i en skön säng på hotellet. Det är ju ett stort hopp med tanke på att jag ”sovit” i sjukhussängen. Det kändes gott att ha den delen avklarad.
Trots att vi inte hade fått ut den medicin som doktorn hade skrivit ut ännu.
Eftersom det var röd dag dagen innan så var apoteket på sjukhuset stängt. Därför tog vi taxin då till ett köpcentrum för att skaffa det vi behövde.
Det var en varm dag och det hade varit perfekt att köpa en glass och njuta.
Men först ville vi ju skaffa de mediciner jag skulle ha. När vakten visade oss var det låg gick vi dit. När vi kom dit bemöttes vi av en bitter person. Jag tror inte det blev bättre att receptet knappt var läsligt och att vi talade engelska.
Det här med kundservis hade hon nog helt missat. Vi fick i alla fall ut en medicin av de fyra sorterna. Resten har vi fixat här i Sverige.
När man blir bemött av sådan tråkig bitterhet blir man ju väldigt irriterad...eller jag och min mor blir det. Pappa vet jag inte riktig. Han visar inte det så väl i s f. Glassen försvann i tankarna och vi ville bara hem till hotellet igen.
Väl där blev vi bra bemötta igen:) Vi åt lite god mat och glassen kom åter i tankarna. Det blev en fin dessert.
Trots händelsen på köpcentret sov jag som sagt gott.
Påskafton för oss innebar hejdå Bulgarien o hej Sverige...
Men det tog tid innan vi kunde säga hej Sverige.
När vi kom till flygplatsen i Sofia visade det sej att vårt flyg var 1,5 timma försenat. Så vi fick fikakuponger och satte oss och väntade.
Vid det laget var vi vana att vänta. 1,5 timma var ju som en fis i rymden med tanke på de 8 timmar vi fick vänta på operationen. När tiden gått satte jag mej åter i rullstolen ( jag hade bokat rullstol så jag fick låna en på flygplatserna. Inte en chans att ja skulle orka gå på flygplatserna )När vi väntade kom det en kille som ändrat våra platser så vi skulle sitta vid varandra. Väl på planet kunde vi och de 9 andra sitta precis var vi vill.
Det blev lite komiskt.
Vi mellanlandade i Wien.
Där ser man tydligt att Bulgarien ligger närmre Asien där det nog inte är lika stressigt. Här stressade alla runt.
När vi mellanlandade där på vägen ner gick assistenten så fort med rullstolen att det kändes som jag satt på en moppe...
Denhär gången måste det gått så fort att han inte noterat att dom bytt gate... Han lämnade oss där på fel gate. Vi satt där och väntade ett litet tag. När det bara var 25 minuter kvar innan flyget skulle gå var våran skärm fortfarande svart.
Många runt oss blev också lite undrande. Mamma gick fram till gaten bredvid och frågade. Då visade det sej att dom hade bytt gate.
Pappa tog min rullstol och körde mej fram mellan gångarna. Men eftersom den andra gaten låg på andra våningen och det krävdes en nyckel till hissen fick jag lämna rullstolen. När vi kom upp gjorde vi en favorit i repris. Dax för bagagevagnen:). Med ett snabbt lyft satt jag åter där.
Vi kom fram i tid och flyget avgick hem till Sverige.
En bilresa hem och sen resten av påskhelgen kunde jag njuta av solen och bara må bra.
Operationen märkte jag inte av så tydligt som förra gången. Men det jag ganska fort märkte av var att fötterna som varit kalla nu hade en normal temperatur. Främst gäller det högerfoten som varit iskall och hade plommonlila tår är nu mer normalfärgad och varmare. Visst jag kan inte påstå att det har varit så alla dagar sedan ingreppet, men den har inte fått samma kyla och färg som den hade innan. Foten var också svullen innan och dom sista dagarna har jag upplevt att den gått ner allt mer och mer... så nog händer det nåt... Tror att bara denna dumma förkyldning släpper greppet om min kropp kan det ske nåt. Jag hoppas det i a f. Det finns ju ingen garanti, men...
MAN SKA ALDRIG SÄGA ALDRIG :) :) :)