För 11 år sedan satt jag på en stol på Östersunds sjukhus o kände hur pappa tog min hand medan doktorns ord klingade i öronen "Du har Ms".
Jag visste bara att det kommer ändra mitt liv. Det gjorde det verkligen, men inte alls på det vis jag trodde.
För visst är det en hemsk sjukdom. Den har förstört så otroligt mycket. Samtidigt har den gett mej så mycket insikt om hur min kropp fungerar och vad jag behöver för att må bra trots den situation jag ofrivilligt har hamnat i.
Tack o lov visste jag inte så mycket om sjukdomen då. Det är nog delvis därför jag accepterade den väldigt fort.
Mycket har hänt sedan dess. Jag har lärt mej att de bromsmediciner vården i Sverige erbjuder är inget för min kropp o att man kan ha förträngningar i venerna som t o m kan orsaka sjukdomen.
Jag har ju gjort 3 operationer mot CCSVI-som det kallas. Dessa operationer är ju inget Sveriges vård erbjuder så jag fick åka ner till Bulgarien o Polen. Där uppkom ju hela denna blogg.
Sjukdomen har också gett mej ett helt nytt perspektiv på mat.
Det är viktigare än att säga "Alla behöver ju en bra kost...". Det är i o f s sant, men jag skulle nog vilja sträcka mej längre. Det är livsviktigt för mej vad jag stoppar i mej.
För redan dagen efter jag har fått i mej t ex gluten, mår jag inte bra. Magen är hård o jag är helt slut. När jag är trött börjar jag sluddra i mitt tal och det är inte bara hjärnan som inte kan tänka klart. Jag är mer fumlig och tappar saker.
Då slår rädslan in att Ms-tröttheten, som första operationen tog bort, är tillbaka. Men efter några dagar med rätt kost för mej visar det sej att min oro va onödig.
Något som även håller min kropp i schack är LDN - låg dos Naltrexon. Förutom d-vitamin o magnesium har jag tagit det varje kväll. Även om jag inte är uppe i full dos ännu är det en av pusselbitarna till mitt goda mående.
Jag brukar ju säga
"MÅNGA BÄCKAR SMÅ...
...BILDAR EN STOR Å!!".
Det svåraste med det är nog den träning jag borde göra hemma. I detta fall önskade jag att jag hade brorsans motivation.
Kanske skulle behöva en PT. Nån som manar på mej med piskan ;).
För jag kommer ju aldrig ur rullen om jag inte ens försöker träna upp benen. Det är konstigt detdär. Jag vet vad jag vill o behöver, men disciplinen finns liksom inte där. Ja,ja...som det står i den goda boken, Bibeln "Allt har sin tid...".
Jag hade ju aldrig tänkt o tyckt såhär om jag inte fått sjukdomen. Så även om jag verkligen avskyr den o vill strypa den vissa dagar, så har den också tvingat mej att se livet på ett sett som jag inte annars hade sett.
Innan den så bara rusade jag fram o nu måste jag stanna o andas.
