Som jag berättade lite smått om i förra inlägget var att jag var tvungen att ha glasögon några veckor. Knappt en månad. Det är inte så mycket, men det kändes som en evighet. Varför undrar säkert ni.
Allt startade en söndag. Jag satt på mina föräldrars toalettstol och försökte få in linserna igen, men liksom tidigare på morgonen skavde det i vänster öga. Efter mycket om och men fick jag ge mej. Ville ju umgås med brorsan som just kommit på snabbesök.
Men värken blev bara värr och värr. Tänkte tanken att
Jaha, nu börjar jag, som många andra med Ms, få problem med ögonen.
Jag lade mej i soffan tog av mej glasögonen för att vila. Men ögat värkte. Kan lite skämtsamt nu säga att jag fick inte en blund.
Men blunda gjorde jag. Jag spände ögat och kunde inte ens titta. Jag vet inte varför, men jag kunde knappt titta med höger öga heller. Det kan bero på att jag blev sjukt ljuskänslig.
Samtidigt som jag låg och kved smög sej rädslan på mej allt mer och tanken matade mer o mer att ögonproblem är en av de vanligaste symtomen i Ms.
Mamma ringde sjukvårdsrådgivningen som rådde oss att lägga något kallt på ögat. Visst det kändes lite lite bättre när hon gjorde det.
Medan tårarna rann och med en kall frysklamp med en handduk omvirad på mitt öga ringde mamma på nytt upp sjukvårdrådgivningen, som då ordnade så vi kunde träffa ögondoktorn.
Mamma fixade maten, så vi hade ätit innan vi åkte in. Men jag kunde knappt se maten, eftersom jag knappt kunde titta.
Gråten förenklade ju ej det hela. Inte heller det faktum att jag ser grymt dåligt. Så när jag väl försökte titta med höger öga klarade det ej av ljuset och allt bara var ett blurr. Så till sist fick jag ge upp och jag som alltid brukar vara hungrig fick bara i mej några gafflar och det gjorde mej ej nåt.
Eftersom det var några timmar kvar innan vi kunde åka till doktorn, tog jag mej till badrummet och fräscha till mej. Men det gjorde så ont.
Jag satt mej på hallgolvet. Där av någon anledning lade jag ifrån mej papperstussen, som jag hade mot ögat. Direkt gjorde det skitont, så jag försökte ta upp dom igen. Men eftersom jag blundade visst jag inte varit dom var. Jag kände efter, men kände dom inte.
Då kom hopplösheten och frustrationen. Tanken på att detta kunde vara ett Ms symtom, som sitter i månader...ja, t o m kan vara i år, var en grymt skrämmande tanke. Det var nog första gången jag blev rädd för sjukdomen.
Så med ilska, frustation, rädsla och massa tårar slår jag i golvet för jag inte hittar några papperstussar.
Som en deja vu lyfts jag in bilen av pappa. Sist han bar in mej i bilen för vi skulle till sjukhuset var -08 (eller -09), då jag vaknade i lägenheten och inte kunde resa mej. Den är gången var jag hemmahemma som tur var.
När vi väl kom till farbror doktorn och jag fick bedövande salva i ögat lugnade smärtan ner sej. Det visade sej att jag p g a mina linser fått sår på ögat. Det var en riktigt skön lättnad när han sa det. Tur i oturen att det inte var ett Ms-symtom.
Vi fick ögondroppar och jag fick bara ha glasögon ett bra tag.
Trots att jag ogillar det, så är det bättre än att behöva kämpa med ett ytterligare symtom. Nu ser det jättebra ut och äntligen får jag ha linserna :)
Det är inte ofta man tänker det att utöver sjukdomen kan man få andra skador.
Men en sak jag har lärt mej:
” JAG SKA VARA MER NOGGRANN MED LINSERNA!!”