HATKÄRLEK!!

Det är verkligen rätt ord för denna dag. 
För 11 år sedan satt jag på en stol på Östersunds sjukhus o kände hur pappa tog min hand medan doktorns ord klingade i öronen "Du har Ms".
Jag visste bara att det kommer ändra mitt liv. Det gjorde det verkligen, men inte alls på det vis jag trodde. 
För visst är det en hemsk sjukdom. Den har förstört så otroligt mycket. Samtidigt har den gett mej så mycket insikt om hur min kropp fungerar och vad jag behöver för att må bra trots den situation jag ofrivilligt har hamnat i.
Tack o lov visste jag inte så mycket om sjukdomen då. Det är nog delvis därför jag accepterade den väldigt fort. 
Mycket har hänt sedan dess. Jag har lärt mej att de bromsmediciner vården i Sverige erbjuder är inget för min kropp o att man kan ha förträngningar i venerna som t o m kan orsaka sjukdomen. 
Jag har ju gjort 3 operationer mot CCSVI-som det kallas. Dessa operationer är ju inget Sveriges vård erbjuder så jag fick åka ner till Bulgarien o Polen. Där uppkom ju hela denna blogg.

Sjukdomen har också gett mej ett helt nytt perspektiv på mat. 
Det är viktigare än att säga "Alla behöver ju en bra kost...". Det är i o f s sant, men jag skulle nog vilja sträcka mej längre. Det är livsviktigt för mej vad jag stoppar i mej. 
För redan dagen efter jag har fått i mej t ex gluten, mår jag inte bra. Magen är hård o jag är helt slut. När jag är trött börjar jag sluddra i mitt tal och det är inte bara hjärnan som inte kan tänka klart. Jag är mer fumlig och tappar saker. 
Då slår rädslan in att Ms-tröttheten, som första operationen tog bort, är tillbaka. Men efter några dagar med rätt kost för mej visar det sej att min oro va onödig. 

Något som även håller min kropp i schack är LDN - låg dos Naltrexon. Förutom d-vitamin o magnesium har jag tagit det varje kväll. Även om jag inte är uppe i full dos ännu är det en av pusselbitarna till mitt goda mående. 

Jag brukar ju säga 

"MÅNGA BÄCKAR SMÅ... 

...BILDAR EN STOR Å!!". 

Och en av de största bäckarna förutom kosten o sömnen är träningen. Från att inte ha tränat alls mycket innan sjukdomens inträde, så tränar jag nu en timme på hästryggen o ca 5timmar på  gymmet...o mer ska det bli. 
Det svåraste med det är nog den träning jag borde göra hemma. I detta fall önskade jag att jag hade brorsans motivation. 
Kanske skulle behöva en PT. Nån som manar på mej med piskan ;). 
För jag kommer ju aldrig ur rullen om jag inte ens försöker träna upp benen. Det är konstigt detdär. Jag vet vad jag vill o behöver, men disciplinen finns liksom inte där. Ja,ja...som det står i den goda boken, Bibeln "Allt har sin tid...".

Jag hade ju aldrig tänkt o tyckt såhär om jag inte fått sjukdomen. Så även om jag verkligen avskyr den o vill strypa den vissa dagar, så har den också tvingat mej att se livet på ett sett som jag inte annars hade sett. 
Innan den så bara rusade jag fram o nu måste jag stanna o andas.

INTE ÄR D SYND OM MEJ!!

Det var en man på ”mitt” gym som sa till mej o en tjej till (som också sitter i rullstol...) att det var mer synd om oss än honom. Jag vet inte riktigt vad man ska säga till en sådan kommentar. 

Synd om mej!! 

Nä!! 

Visst det är tråkigt o jobbigt att jag hamnat här. Samtidigt tänker jag att jag hade ju aldrig lärt mej så mycket om mej själv om jag inte fått denna sjukdom. Visst det hade ju varit skönt att slippa men...

Nu vet jag inte riktigt vad han grundade det i. Men mycket av det måste ju vara för jag sitter i rullstol. För det är ju det enda hans ser, men jag hoppas verkligen inte det. 

För den borträknat mår jag ju om jag skrivit grymt bra ju!! 

Jag bor i ett samhälle som jag trivs i o i en lägenhet som är klockren för mej...just nu o jag kan nog påstå att jag är tillräckligt smart att lösa vissa hinder som det innebär att sitta i rullstolen. Jag har äntligen hittat en träningsform som funkar jättebra-ridningen + att jag tränar på ett gym jag känner jag har koll på. Kosten fungerar riktigt bra o jag tar mitt LDN. Om jag ska klaga på nåt, så är det att jag inte tar mina kosttillskott o att jag är ensam lite för ofta. 

Visst vissa drömmar kommer kanske alltid vara just drömmar, men det är ok. 

Fick frågan av en sjukgymnaststudent vad jag kände med som mest behindrad av.  När jag tänker efter kan jag inte påstå att jag känner mej hindrad. Visst jag är hindrad av att gå...gå ut på långa promenader, men samtidigt tänker jag att det vill jag i alla fall inte göra själv. Hindret där är ju i o f s  att hitta nån som vill gå en promenad med mej.

Jag tänkte på en sak. Jag tycker nog det är lite skönt att mina vänner inte vet allt för mycket om min sjukdom. Kanske kan tyckas konstigt, men på så vis blir jag inte hindrad att prova saker som man som Ms-sjuk inte borde enligt vissa ;). Dom låter mej hålla på o lösa problemet tills jag själv inser att det jag gör inte fungerar. Mao dom hjälper mej när jag behöver o inte mer. Och när dom vill hjälpa så säger jag vänligt ifrån. Det kanske kan tyckas lite besservissrigt av mej. 

Så svaret på sjukgymnaststudentens fråga var rätt svår. För jag löser ju hindret på ett eller annat sätt.