Tyvärr har jag hört från endel som fått Ms och därför varit med om att deras vänner tagit avstånd från dem. Jag blir så arg när jag hör sådant.
Igår fick jag vara med om att dom verkligen inte tar avstånd från mej :)
I februari fyllde jag ju 30, men mitt tjejgäng hade ej möjlighet att fira mej då. Jag fick då ett kort av dom att det skull ske något när jag minst anar det. Spännande! Jag försökte inte tänka så mycket på det. Men klart det fanns i baktankarna.
Så för några veckor sedan ringde en av tjejerna och sa ”Boka inte in nåt den 6 April!”
Humm... Blev ju lite nyfiken, men samtidigt tänkte jag det att jag kan eller vill inte luska vad det kan vara samtidigt fanns tanken att hoppas inte sjukdomen förstör deras överraskning!!
Men tjejerna känner mej så väl så dom vet nog vad jag klarar. Jag känner mej trygg att lämna det i deras händer ;) och om det skulle vara nåt brukar dom hjälpa mej.
I veckan fick jag mess att vara varmt klädd för att vara ute o att jag skulle vara klar tidigt på lördagsmorgonen. Hittills hade dom träffat dom punkter som jag älska, ja förutom tidig morgon, men som ett nyfiket barn på födelsedagen, som vaknar tidigt på morgonen och hör hur föräldrarna tassa runt i köket och prasslar med presenterna, var det verkligen inget problem.
En annan av tjejerna hämtar upp mej, rullen och den packade väskan med finkläder.
Vi hämtar upp de andra tjejerna på vägen.
Medan vi åker bort från staden ut i skogen får jag lite ledtrådar: skog, drag, blått, brunt och jultomte... humm... tur att detta inte var ”fångarna på fortet” för då hade jag verkligen inte vunnit pengarna. Väl framme möttes vi bl a av ett gäng skällande hundar i en hundgård.
”JA SKULLE FÅ ÅKA HUNDSPANN!!”
Jag som verkligen älskar djur och natur bara kände sådan otrolig glädje över denna överraskning.
Just nu har jag lätt att ta till tårar och det var inte alls långt från. Visst det är okej att bli så rörd att man fäller några tårar, men det är just det NÅGRA tårar. Ni som följt denna blogg vet ju att jag har nämnt tidigare att jag har problemet att när jag släpper fram tårarna så kommer en hel flod som jag ej kan stoppa och jag får knappt fram ett ord.
Så jag tryckte mej tätt mot min vän som jag höll i och bet hårt ihop tänderna. Man blir ju så rörd av att just jag har så goda vänner. Känslan blir så stor eftersom min kamp är så stor.
Så kom tvivlet lite snabbt över mej ”tänk om jag inte skulle klara det...” Mina vänner lugna mej direkt. ”Du ska ju bara sitta i släden och vi hjälper ju dej i och ur...” Det är ju lustigt att jag som vet så väl att mina vänner stöttar mej och jag är trygg med dom.
Dom hjälper mej i släden och hundarna spänns framför den. Hundarnas matte ställer sej bakom mej och ger hundarna klartecken. Till hundarnas glädje beger vi oss och lämnar flickorna i hög fart.
Jag har fått frågan hur fort det gick, men tyvärr kan jag ej svara på det. Men jag kan beskriva det som att åka berg o dalbana. Eller det är en dålig metafor. Det gick iaf fort ibland och sakta i uppförsbackarna. Men svängarna gick mycket lugnare och finare så klart!!
Detta var ju ännu en sak som tjejerna lyckats fånga av det jag älskar. Jag verkligen tycker ju om när det går fort. Efter att jag fick balansproblem p g a sjukdomen har jag ibland undvikt saker som går fort. Men nu va det inga problem, men jag tänkte inte så mycket på det när jag for fram utan jag njöt att min resa medan jag pratade med den trevliga matten.
Vi fick se en orrtupp, ormvråk och en Häger. Tre tydliga vårtecken! Marken hade kvar rätt mycket snöfläckar kvar i skogen, men där solen kom åt hade den smält. Det innebar ju att det var galet lerigt. Väl framme var jag fylld av leriga prickar.
Mina vänner som suttit och väntat i solen, hjälpte mej ur stolen och då slog tanken mej igen balanssinnet må ju vara lite bättre.
Jag har ju gjort fartfyllda saker förut även efter diagnosen, men då har jag haft svårt att klara av att det rykte och skakade och hjärnan hann inte i farten. Kroppen hade också svårt att hitta kontrollen när jag rese mej, men så va det inte nu.
Det är nog främst tackvare balansträningen, men att ha gjort operationerna mot CCSVI i grunden är nog ett stort plus i min kamp mot sjukdom :)
Vi satte oss i bilen och for hem till tjej som bor kvar i Jkpg. Väl hemma hos henne fick jag tvätta av mina leriga prickar och eftersom jag lagt mej i blött hår, tvättades det också av. Tur var nog det för det var säkert lera där mä...trots att jag hade mössa. Jag fick hjälp av min vän att göra mej iordning. Rena lyxen:)
När jag kom ner mötes jag av ett fest-bekläddt bord. I taket hänger gula ballonger o jag ler åt tanken att min väns man gjort så fint. Det doftar gott från köket och vi sätter oss och äter.
Asså hennes mat är ju alltid god, så jag blev egentligen inte förvånad över hur grymt gott det var.
När vi ätit klart sätter vi oss och pratar lite. Jag fick lite uppmuntrande ord.
När fler vänner anländer sätter vi oss och avnjuter en supergod tårta och kakor. Även här lyckades mina vänner fånga min önskemål. Jag åt ju ingen tårta när jag fyllde och jag har alltid velat äta makrones.
(d va inte just dessa, men nu vet som inte vet hur dom ser ut:))
Självklart eftersom det var mej dom firade var det vit med gul dekor av marsipan.
Efter en skön promenad med rullen blev det soft häng i soffan igen. Fler vänner anländer och vi sätter oss och äter igen. Vi avslutar dagen med en bit av den smaskiga tårtan. Det blev en jättemysig dag och det här kommer jag inte glömma tills jag är 40;).