Det blev en knäortos när jag var hos ortopeden i Onsdags. Känns mycket bättre än fotortos, som vi talade om första gången. Så nu börjar kampen på riktigt mot min överstäckhet i höger knäveck.
Just nu håller jag på att lära mej att gå med den. Det är ju inte det enklaste precis. Om jag gick sakta innan är det här i snudd på snigelfart nu.
Men allt handlar om att vänja sej och att inte ge upp. Vilket ni vid det här laget nog förstått att jag inte gör så lätt...
Det enda negativa med den är att jag inte kan använda mina bästa jeans. Nu verkar ju modet vara så att byxorna ska vara tajta och då finns det ju inte rum för en knäortos. Som tur är följer jag ju inte modet utan har endel pösiga byxor. Men vissa byxor som jag tycker om riktigt mycket får jag lägga i garderoben ett tag.
Men det är det värt:)
Har jag förresten berättat att jag får akupunktur? Tror inte det.
Men i alla fall två dagar i veckan får jag det av min sjukgymnast. Jag var lite skeptisk till det även om det var jag som föreslog det efter att ha läst om någon som behandlats med det mot sin droppfot. I början av sjukdomen fick jag nämligen det på min vänstra axel där jag har någon slags nervsmärta och det hjälpte inte alls.
Men till både min och min sjukgymnasts förvåning så har endel skakningar i endel muskler försvunnit.
Doktorn ringde (ska lägga te att d va för ja maila om mina blå tår på högerfoten) och berättade att MRT-röntgen visade att jag fått ett nytt, aktivt plack på vänstersida av hjärnan (det vore i och för sej konstigt om inget hänt där eftersom jag upplever att högersida är sämre) och en ny, liten prick på höger.
Därför ville hon att jag ska återgå till Tysabri.
Ni som läst min blogg vet nog vad min spontana reaktion är.
Inte en chans!!
(nu ska ja iofs int förhasta mej...har ju hela helgen att ändra mej, int för ja tror att ja gör d;) )
Dels kanske risken för PLM finns och troligen fick jag bältrosen p g a av den samt ni har ju sett utslagen i ansiktet som jag fick sommaren 2010.
Om man tänker efter så har det BARA skett förändringar efter operationerna och om jag går på en bromsmedicin nu kanske den bromsar kroppens läkningsprocess.
Jag går hellre med rollator än börjar en bromsmedicin.
Nä, just nu ska jag nog inte ge mej på något sådant. Om jag ska ge mig på något så är det en operation till och det har jag inte planerat.
Men som ni alla vet ”det blir inte alltid som planerat”
Asså ni kanske tycker jag är konstig som inte tar chansen. För det kan ju ge ett bättre liv. För vissa har det gjort det och jag är glad för deras skull, men när jag ser i backspegeln på min sjukdomshistoria så ser jag att enbart att operationerna har hjälpt mej.
Varken sprutorna ( Rebif ), cellgiftet ( Novantron ) eller Tysabrin har gjort någon effekt och även om jag kämpar fortfarande mot olika saker så hade jag inte kommit så långt om jag inte gjort
Angioplastyn ( operationerna )
Allt dethär hade ju knappt kunnat:
- ms-trötthet borta
- svettas lite mer
- tål värme
- inga kramper i höger vad
- lättare att tugga
- kan klappa händerna ( inte utan problem dock )
- har klarare blick
- luktar mindre illa
- knölarna ä delvis borta
- bättre blodcirkulation ( dock ej i höger )
- gör tränings rörelserna bättre
- varmare fötter ( dock ej i höger )
- gör ej ont när strålkastar ljusen träffar mina ögon på vägen
- skakar ej lika mkt i händerna
- mer lyster i hud o hår
- bättre rörelse i vänster ben
- kan hålla ihop händer och fingrar, så inte vattnet sipprar ut, så jag kan tvätta ansiktet utan problem
- mer ork att utföra arbeten
- blir inte lika andfådd när jag pratar samtidigt som jag går
- inga stickningar i fingertopparna när jag böjer huvudet