Läste tidigare ett inlägg i Ms-portalen skrivet av takeMS :
Dom flesta MS sjuka har lagt sin (o)hälsa in i neurologernas händer och litar blind på vad dom säger.
MS patienter har gjort det på grund av att inte ha ork, depression eller vad som helst. Dom vill väl att neurologerna ska föra och utkämpa deras kamp mot sjukdomen.
Neurologerna kan mycket, ingen tvekan om den saken, men dom flesta saknar empati, förståelse och vilja att hjälpa (sätta sig in) till med något som inte är "by the book" tex CCSVI, LDN och Sativex
Jag kan inte heller fatta att (speciellt här på MS portalen) många MS sjuka inte gör något åt saken. Visst, många känner sig nöjda med den medicineringen dom har fått och är beredda att stå ut alla biverkningar dom kan ge. Som tur är, det finns uppstickare här som för kampen vidare för bättre MS hälsa och nya behandlingar, även för dom som redan kastat in handduken.
Må väl
PP
PP
// takeMS 04.01.2011, 09:48
Nu vill jag ju inte påstå att min doktor saknar allt som nämndes i inlägget, men likt många Ms-sjuka som nog lägger sin sjukdom i neurologernas händer för att dom nog inte har ork att kämpa för det här med bl a CCSVI kan jag lätt förstå.
För innan jag gjorde ingreppet hade jag inte alls ork att lägga energi att bry mej. Ibland var jag dock tvungen för som rubriken säger ”DET KRÄVS ATT VARA FRISK FÖR ATT VARA SJUK”
Det var tack vare lite personer runt mej som jag tog till mej det här med CCSVI. Jag kan bara tacka Gud för min familj och mina vänner.
Idag såg jag detta klipp:
( Jag ber om ursäkt att jag int lagt tid att översätta detta )
Jag känner igen mej i mycket hon pratar om och jag anser att hon ger bra tips. Speciellt det hon säger om att efter operationen känner man sej inte lika sjuk. Det är en känsla som inte går att beskriva och det stora arbetet är efter operationen. För även om man kanske inte ser helt frisk ut med sina balansproblem och med en högersida som släpar så känner jag mej ju inte alls lika sjuk.
Jag vill ( som ja jämt säger) poängtera att vanlig enkel styrketräning är otroligt viktig. Det är liksom en del av det stora arbete som krävs efter operationen tror jag.
Det är en mening jag själv bör ta till mej mer. Visst jag tränar ju endel hemma, men jag behöver nog träna på gym eller liknande.
Men till det behöver jag nog en gymkompis som kan heja på mej ;) Det är ju alltid trevligare när man är två, var det någon som sa till mej. I det kan jag hålla med eftersom jag avskyr att gå på gym.
Nu på sommaren kan jag ju gå ut också. Som jag gör varje dag...Not!!!
Men det har nog mer att göra med att jag inte gillar att gå ut i stan. Jag var hemma hos mina föräldrar hela förra veckan och jag kan nog säga att jag faktiskt gick ut varje dag. Med den slutsatsen vet vi ju var jag hör hemma:).
Sen är det ju mycket annat som man bör arbeta med efter operationen. Att lära känna sin kropp igen och hur hjärnan fungerar i vissa situationer. Det är ju inte bara det fysiska som behöver arbetas med utan också det psykiska.
För även om jag mår psykiskt bättre har ju vissa psykiska begränsningar bara flyttats framåt. Därför måste jag ju lära mej på nytt var dom finns...
Hittills vet jag ju att jag kan nå den nivå jag hade innan ingreppet. Nu kan jag ju nå längre, men risken finns ju att jag pressar mej för hårt, så jag måste vara försiktig... vilket är väldigt svårt...
i vissa fall är jag löjligt försiktig och i vissa fall skulle jag varit mer försiktig ( sån´t man ba ser i backspegeln )