Nu går jag in i min sista vecka som helttidssjukskriven.
Det är ganska stort eftersom jag har varit det i typ 7,5 år. Det känns som livet stått på paus dessa år.
Visst sjukdomen försvinner ju inte såklart, men det är ju som jag återgår till en del av liv jag hade. Inte för att det på långa vägar är samma arbete som jag hade.
Nu hoppas jag att jag klarar av det och sjukdomen inte hindrar mej från att göra ett bra jobb. Det är spännande, men samtidigt är jag rädd att jag kräver mer av mej själv än jag kan.
Förut tänkte jag att de jag skulle praktisera hos vill mer av mej än min förmåga och jag inte skulle nå upp till de förväntningarna. Men det är ju bara tjafs. Det är nog bara jag som kan bli besviken på mej själv.
Min mentor på arbetlivsresurs säger hela tiden av jag inte ska överanstränga mej och hon berättar om dem som så gärna velat komma tillbaka till jobbet att dom ger 120% av sin egna svaga styrka vilket gör att dom kör huvudet i väggen.
Det är verkligen ord jag måste hålla mej fast vid.
Som många andra som vill jobba igen kommer jag nog annars arbetsträna mycket hårdare än jag själv klarar av.
Sedan första operationen har jag ju trots allt varit redo att arbetsträna. Så nu äntligen!!
Visst jag har ju fått testa på iris hadar om jag orkade med att arbeta och så var det ju dessa kurser. Egentligen hade jag ju redan velat dra igång att arbetsträna utan alla dessa prov och motivationsövningar.
Det förvånar mej lite att arbetsförmedlingen inte har avtal med olika företag att ta emot arbetsplats/praktik-sökande, så hade man sluppit att gå igenom alla nivåer för att nå sitt mål.
Men nu ÄNTLIGEN når jag mitt mål.
Ja, det är ju ett delmål i livet, men ett otroligt stort sådant. Nu är det till att njuta extra mycket sista veckan innan mitt nya liv börjar:).
