11.11.10

Hur kunde jag glömma...





Här kommer det konstigaste eller ja, det konstigaste, sett från en neruolog, tror jag. Själv har jag alltid misstänkt att det har nåt med saken att göra eller så är det bara en tillfälligthet. 
Mina knölar vid halsen över nyckelbenet är borta.  Visst det är ju fortfarande lite stelt o bullig där inne...MEN KNÖLARNA ÄR BORTA!! Dom dök upp året innan jag fick min Ms. 
Det var julen 2003 som jag blev jätteförkyld med ordentlig feber. Jag hosta o var hest o jag minns när jag skulle ta tåget från mina föräldrar till byn Undersåker. Jag satt bredvid nån kille som visade sej vara kompis med en skolkamrat till mej. Jag kände mej så trött o osocial o jag tänkte hela tiden "snälla, låt mej slippa näsblod, låt mej slippa näsböod.". 
Med värkande huvud lyckades jag sova litegrann i sittande läge eftersom jag hade en sådan biljett. 
Det var skönt när tågvärden sa "UNDERSÅKER, UNDERSÅKER NÄSTA" Gött, tänkte jag. Nu ska jag bara släpa hem väskorna. Lättare sagt än gjort. 
När jag gick av tåget med dunkande huvud och snorig näsa var det fortfarande mörkt ute. Snön yrde o som det ska vara den årstiden i Undersåker så bet kylan o jag försökte släpa väskorna. 
Grejen var den att jag hade fått mycket julklappar det året o bara en väska av de två var fylld av det. Det var inga lätta saker för jag minns att jag fick lämna en väska halva vägen hem. Som tur var bodde jag ju nära stationen, så det gjorde inget. 
När jag hämtat väskan lade jag mig i min säng. Pust! Jag var hemma. 
Jag pustar nu faktiskt av bara tanken av att väskorna var så tunga.
Under min kraftiga förkyldning kändes jag inte av knölarna. Eller jag tror det i a f. Halsen blir ju lätt öm o svullen under kraftig förkyldning. Inga c-vitaminer o honungsvatten i världen hjälper mot sånt...tror jag i a f...
När förkyldningen lagt sej kände jag på halsen. Där var dom, KNÖLARNA! 
När jag sedan fick min diagnos nämnde jag det vid olika tillfällen till olika neurologer. Av nån anledning kände dom ej knölarna. 
Men både jag och mina föräldrar har känt dom, så jag inbillar mej inte. De fanns där!! Jag vet inte om det har nåt med Msen att göra. Jag vet bara att dom fanns där innan operationen o nu är dom borta...

mer om mina uppleverser i Bulgarien!!


Jag berätta ju aldrig att vi gjorde andra saker än bara var på sjukhuset i Bulgarien. 
På lördagen efter operationen gick vi ju bara till hotellet o vilade. Jag var, trots att jag genomgått en operation, ganska pigg. Ja, trots omständigheterna. Varken jag eller bulgarerna var så särskilt bra på engelska, så man anstränge sej ju lite extra. Men i a f fick jag en god nattsömn i den stora dubbelsängen. Det var skönt att vara tillbaka på hotellet. Så blev det morgon o jag vaknade utvilad vilket ja inte riktigt fått ordentligt på typ 6 år. 
Asså, visst jag sov ju dessa år, men i o med att ms-tröttheten hela tiden störde mitt vakna tillstånd o att jag trots sömnen aldrig kände mej utvilad, fick ja ju ingen riktigt ordentlig sömn. 
Nu får ju inte ni vänner jag sovit hos tro att jag ljugit när jag sagt att jag sovit gott. För det  gjorde jag ju men under de omständigheter som rått. Nu sova jag gott utan omständigheterna :). 
Pappa hämtar mej så går vi ner med mamma o äter hotellfrukosten. Å vad jag hade längtat efter den. Frukosten är ju den viktigast måltiden på dan har jag hört o eftersom jag första morgonen inte fick äta nåt o andra dan fick äta sjukhusfrukosten. Det var ingen höjdare kan jag ju erkänna. Men nu fick jag äta god frukost. För inte nog med att det är skönt att komma ner till ett dukat bord när man ä morgontrött utan det var också så mycket gott att välja på. 
När vi satt där o åt började vi fundera på vad fjället man såg från både sjukhuset o hotellet hette. Vi frågar den glada o pratsamme servitören, som berättar att det heter Vitosha o man kan åka kabinbana upp, nästan till toppen. 
Hotellet beställer en taxi o vi åker sedan dit. Vi sätter oss i en liten kabin, liknande gondolen i Åre. Vyn är väldigt vacker o man ser tydlig att hela Sofia är omringat av fjäll. 
Jag som älskar fjäll lyser. 
Det är tre anhalter innan vi ska gå av. Det hade vi inte riktigt uppfattat. För dörrarna öppnas ju på de olika anhalterna o då tror man ju att man ska gå av. Det gör vi. Då pekar
en ung kille in på gondolen och vi får åter gå in igen. Med mina problem är det ju ej så smidigt. Men in kom vi. När vi kom till nästa anhalt o dörrarna öppnades lät vi bli att stiga av. 
Vi såg vakten på den anhalten. Han satt och pratade i telefon. Han tittade på oss o skrattade. Han pratade nog med vakten på förra anhalten :).
Dörrarna stängs igen, gondolen gungar till och vi är åter på väg upp. 
Väl uppe önskade man nästan att det var mer snö så man kunde åka lite skogsskidåkning. 
Inte för att jag i nuvarande läge kan åka. 
Tyvärr såg man inte så mycket av vyn där uppe eftersom stora grantoppar var ivägen. Man ser mer när man åker gondolen, så vi valde att börja resan ner igen. 
Årstiden där då var som en fin Septemberdag i Sverige. Så det var ju inte särskilt varmt, men fina höstdagar är ju ej fy skam. Tillbaka till hotellet åkte vi med en glad taxichaufför som berätta lite om staden o han pekade på ett bygge o brättade att IKEA skulle komma till stan. 
När alla de andra kikade åt det hållet kollade jag på andra sidan vägen. Där sprang en gris. Det såg ut som han var på rymmen. 
Asså, nu får ni inte tro att jag är sån besservisser o vägra kolla på Ikeabygget, men jag hade faktiskt suttit o kollat på det när jag åkte till gondolen. Nu fick jag ju svar på min enda fråga: vad man byggde där. 
När vi kommer tillbaka till hotellet tar vi hissen ner till restaurangen och mättar våra hungriga magar. Här upptäcker vi dagens andra förändring. Jag kan skära min mat själv. Första förändringen för dagen var att jag inte började må illa när gondolen började svaja.
Jag lägger mej ännu i min sköna dubbelsäng och känner mej nöjd. Det kan nog inte sägas för ofta hur underbar sängen var. Upplevelsen att sova i den förstärktes nog av att ms-tröttheten försvunnit. 
Så blir det måndag. 
Åter får vi äta den goda hotellfrukosten. 
Efter det testade jag gymmet. Trots att jag gymmade bara några minuter, blev jag svettig. Det har jag haft svårt för sen jag var liten. Tror det var bra att jag svettades ut skiten som fanns i min kropp. 
Sen gick vi till sjukhuset o ordnade de sista med betalningarna. Vi besökte sjukhusets café. Där fikade vi lite o såg ut på det fjäll vi åkt upp på. Sen återvänder vi till hotellet där vi sätter oss i solen o njuter. Här uppenbarar sej ännu en förändring. Jag är inte värmekänslig för solen. Så i sommar vet ni ju var ni hittar mej ;)