23.6.12

MIDSOMMAR


Det är en underbar tid. Jag hade lyckan att fira den med goda vänner. Det negativa med midsommar och min Ms är att jag inte kan medverka i alla aktiviteter som t ex dansa kring midsommarstången eller hjälpa till med att ta fram maten. 
Som tur var behövde vi ju inte springa in och ut med maten:) eftersom vädret höll sej uppe. Och dansen kring stången saknar jag inte. Jag ser inte syftet i att jag ska dans runt en stor blomsterklädd symbolliknande snopp. 
Nä, jag sitter hellre kvar vid bordet och äter de kvarvarande jordgubbarna;) 

Vädret hade vi ju ganska tur med. Blåst på östgöttaslätten är ju ingen större lek, men solen var ju framme (ibland) i a f. 
Jag märkte väldigt tydligt hur mycket bättre jag mår när jag är med mina vänner. T ex hade jag tokont i ryggen när jag kom dit, men framåt kvällen hade värken försvunnit. 
Jag tänkte att det kanske är psykiskt. Men det får det jättgärna vara. För om jag också rent kroppsligt mår bättre av att umgås med folk gör jag det väldigt gärna. Det är ju ännu en anledning till att göra det jag älskar att göra och inte bara vara hemma. 
Nu på midsommarafton var vi ett härligt gäng med underbara vänner med barn.
Jag försökte ge mej på att binda en krans. Men med min kassa finmotorik i högerhand va det dömt att misslyckas. 
Efter att ha trasslat in mej i sytråden ett antal gånger insåg jag att om jag inte ger upp nu skulle jag sitta där hela kvällen. ( o mina vänner fick ju fler blommor till sina kransar )

Jag åkte buss både dit och hem o det gick riktigt bra. Om jag ska klaga på nåt är det att det var pinsamt nära till hållplatsen från mina vänner och att jag inte klara av att gå den lilla biten. Men jag är så glad över att mina vänner hämta och skjutsa mej dit. 
Kanske en rullstol är på sin plats. Men med min envishet är inte det ett alternativ. Jag tror det handlar om att jag själv måste acceptera det och jag är inte där än. 
Det sköna är att personer runt mej inte tjatar på mej om det. Jag måste ju liksom landa i den tanken och det kommer ta tid innan jag gör det och förhoppningsvis behöver jag inte det;). 
Att slippa argumentera på varför jag inte vill ha det nu är något jag anser att jag inte behöver göra. 
Det kanske verkar själviskt, men min Kamp mot sjukdomen är nog ganska självisk. Det handlar ju om mej och min sjukdom. Men jag tänker att om jag är medveten om det och försöker vara så lite självisk som möjligt så är jag ingen självisk person. 
Men jag hoppas min omgivning inte upplever mej som så och i så fall hoppas jag ni säger till mej. 
Gränsen är ju ganska hårfin. När man kämpar för sej själv utan att följa många andras råd som t ex doktorns.
Nu märker jag av ytterst få förbättringar med LDN. Jag kan t ex stå lite vingligt på vänster ben och när jag senast var hos min zonterapeut och låg på bitsen, lyckades jag hålla upp benet utan att det gled ner som det brukar. Men åh, vad sakta det går. 
Sist jag började se rullstolen framför mej slutade det med att jag åkte till Bulgarien för operation. Nu får vi hoppas att LDN gör mer så jag inte behöver lägga massa pengar på ännu en operation.