Det är konstig det där med drömmar. Mamma frågade mej om jag har kryckan med i drömmarna. Det har jag faktiskt inte tänkt på. Men det är klart. I vissa drömmar springer jag ju runt o leker med mina vänners barn. Så då har jag ju inte kryckan. Emil ligger ju i garderoben och det vore ju inte fel om Dag också får hamna där.
Då är jag inte den där tråkiga ”tanten” som bara sitter i soffan o ser på när dom dansar runt.
Idag fick jag träffa mina underbara vänner o deras små barn. Blir så glad av att träffa dom. Som jag berättade tidigare drömmer jag ju om att kunna leka med barnen, men det verkar som jag får fortsätta drömma. Inga operationer eller mediciner eller träningsövningar i världen kan nog ändra på det. Eller? Man ska ju aldrig säga aldrig o ja ska ju till Tokuda( sjukhuset i Bulgarien ) igen. Hur än kroppen kommer te sej blir jag i a f glad av att dom verkar bli glada att träffa mej. Man blir dock lite nervös när dom springer runt ens ben. Rädslan att trilla finns ju där o kan jag ju i fallet skadar barnet. Usch, hemska tanke. Det gör mitt hjärta lesset när barnet sträcker händerna mot mig och vill bli upplyft. Tyvärr kan jag inte det och hur förklarar jag det för det lilla glada barnet.
 |
| Men jag kan i a f ligga o mysa på kudden. |
Som sagt jag ska snart tillbaka till Tokuda hospital.
Fick klartecken igårkväll från Bulgarien att jag ska på återbesök om ett litet tag. Så dax igen att boka flyg och boende.
Är nog lite mer nervös den här gången för jag har ju ingen koll om det blir en ny operation eller inte. Dom ska ju bara undersöka så att allt står rätt till med mina vener och om det inte gör det gör dom ju en ny operation. Får väl se det mer som ett äventyr.
Till det hela hör nog att jag mailade dom typ 18:30 och jag fick svar 22:36. Det är lite skillnad på den bulgariska väntetiden o den svenska. Fast i o f s det går ju rätt fort här också när det gäller ( som vården anser ) något viktigt.