20.9.11

Nu har det gått lite mer än halvtid med Venastaten och högerbenet är nästan lika varmt som vänsterbenet. Jag har nu beslutat att fortsätta med den eftersom den gett så gott resultat.
Så va det ju det här med balansen. Kanske dax att öka balansträningen på riktigt den här gången. Om jag hade följt min balanskurva, så hade jag tränat den stenhårt nu. (den har ju bara gått utför...) 
Mina wii-spel har ju bra balansövningar och nu när hösten knackar tränar jag gärna inne. Inte för jag tränade så mycket ute under sommaren, men det har nog mer med boendet att göra. Blir inte lika lockad att ta en promenad runt kvarteret. Jag tar hellre en promenad runt ladugården :)

12.9.11

FINMOTORIKEN Ä BRA NÄR DEN VILL...

Att min finmotorik är dålig är ju ingen hemlighet. Det konstiga är att den fungerar bra ibland. 
T ex det går bra att ta på mej linserna och jag kan lägga kajal om jag vill. Jag borde inte kunna ha små örhängen om den fick bestämma. 
Det speciellt tydliga var häromdagen när en kaffekopp for i backen. Bara för att se om finmotoriken klarade det, samlade jag ihop bitarna och tog fram limmet. 
För några veckor sedan satt jag och kämpade med luffarslöjden på mitt ”jobb”. Det gick inte alls bra. Så pillpill är inte min grej. 
Därför borde det här inte alls fungera. Men min envishet kom fram mer. Jag limmade och limmade. Så enkelt fick jag ihop koppen. Inte för att jag kommer bruka den ( den lär hamna i papperskorgen...mamma ett bra tips på julklapp elle så;)...).
ja lät limmet sitta kvar för ja ska ändå slänga den...

Min far gjorde en spontantripp till mej förra veckan. Mycket trevligt. 
Eftersom jag nu har kommit i det läge, som jag inte ville. Jag går åter hemma på dagarna.
Fast nu söker jag iaf efter en praktik. 
Eftersom jag nu vant mej att göra något om dagarna, så är jag väldigt lätt rastlös. Så det var perfekt att han kom just då. 

Vi satt o kolla på tv, vilket jag tror, han nog tycke var skönt, men som jag skrev så är jag ju rastlös och nu hade jag chansen att hitta på nåt. 
Så vi åkte o åt sedan åkte vi runt till olika bilfirmor och kollade lite. Nu kanske ni inte tror att jag uppskattade det, men det är det min far och jag brukar göra och jag kände mej väldigt nöjd. 
Men så när vi varit på en liten bilfirma skulle vi åter gå ut till parkeringen. När vi väl var där gick vi över en trottoarkant. Pappa gick före och satte sej i bilen. För att gå till bilen var jag ju tvungen att gå ner för trottoarkanten igen. Jag kollade ner på trottoarkanten och tänkte för en sekund ”oj, den ser lit hög o sne ut. Undra om ja klara den”. Jag tog ett litet steg och trampa inte ner helt på back, utan hälen stod kvar på trottoarkanten. Jag strunta i det och lyften andra foten för att ta ett steg fram. Men då kände jag hur jag tappade balansen och kryckan gav mej inget stöd. Det närmast var motorhuven på pappas bil. Jag försökte få ett grepp på den. Men ni vet ju hur dagens bilar ser ut och det är ju inte en gammal Volvo precis. 
Jag hörde hur naglarna rispade lacken och sen föll jag till backen. Pappa var snabb ut o  lyfte snabbt upp mej. Det är konstigt det där. 
När någon lyfter upp mej eller hjäper mej på något sådant vis, så slappnar hela kroppen av. Man tycker ju att man själv borde hjälpa till och inte försvåra för den som finns tillhands. I a f, när han såg att jag inte slagit mej skratta han åt att det såg ganska kul ut och jag kan bara tänka mej...haha jag ser det framför mej som i en tecknad film där gubben gör allt förgäves för att inte trilla... 
Hur som... det var ett ganska tydligt bevis på att det psykiska spelar roll! 
Jag får inte tvivla på mej själv. Självklart har jag gjort det, gör det och kommer fortsätta göra det i vissa lägen, men jag tänker att om jag är medvetenheten om det underlättar det för mej och jag gör det inte alls lika ofta.
Helgen spenderade hemma hos mina föräldrar. Mycket trevligt. Dels konstaterade jag att risporna i pappas bil syntes ganska väl. 
Och höger ben behöll värmen...
Jag läste för några veckor sedan på ett CCSVI-forum om en kvinna som gjort operationen, men inte blivit bra i benen. Hon hade fått en medicin utskriven av en doktor och den hade hjälpt hennes ben massor. 
När jag läste det kände jag igen mej. Mitt högerben har jag ju klagat på en längre tid. Det har ju varit iskallt och trots att jag gjort en operation för att få bättre blodflöde i mina vener så har värmen inte infunnit sej i det benet. 
Men jag hade ingen större lust att lägga pengar på medicin som KANSKE funkar för mej. Därför kollade jag dess innehåll och jag diskutera det hela med min mor för att se om det fanns något receptfritt alternativ. 
Då drog hon fram sin minnesbank i hjärnan och kom att tänka på Venastat. 

Jag googlade det och insåg att den kanske kunde hjälpa mej.  Men det stod att den inte gav effekt förrän om en månad ( om den nu gjorde det ). 
Men dock redan efter två dagar kände jag hur högerbenet började få mer en normalvärme. Allt eftersom veckan gått kan jag uppleva att den börjar få samma värme som vänsterbenet.
Jag önskar att den kunde hjälpa balansen. Den verkar sämre tyvärr... 
Men vi får se hur mycket den hjälpt mej om en månad:). Inte för jag tror det, men det är ju inte fel att önska.

4.9.11

Redan september


Tänker tillbaka ett år och inser att det har hänt så mycket.

Till exempel för ett år sedan gjorde jag valet att avsluta Tysabrin...och jag saknar den inte. 
De som påstår att inte operationen hjälper kan ju också inse att tysabrin inte hjälpte mej alls. För om den hade gjort det hade jag ju blivit sämre när jag slutade med den. 
Jag hade det ju fruktansvärt jobbigt att gå ( började redan under sommaren ) och behövde egentligen rullator, när jag gick och i vissa fall behövdes det rullstol. (men d vägra ja)
Jag hade iaf två kryckor, men det var verkligen inte i alla lägen. Ville inte visa att jag började bli sämre så jag kämpade med en krycka och dom var bara i vägen.
I vissa lägen kan jag nog erkänna att jag behöver två kryckor nu också, men det krävs mycket till det och förresten går det helt mot min kamp att ställa undan den andra också. Nu har jag ju orken att enbart ha en vilket jag inte hade förra hösten. 
Och förresten går jag sämre nu eftersom det är mer osynk mellan höger och vänster ben. Det har ni nog läst om i ett tidigare inlägg. 

Men räknat på att jag trillade fler gånger förra året än detta år så kan jag nog påstå att jag fått bättre kroppskontroll och balans sedan operationen. 

Mycket mer har hänt inte bara rent praktiskt utan också i självförtroendet. Det är ju fortfarande surt att jag inte kan visa er att jag mår bättre. Men förhoppningsvis kommer jag kunna det. 

Nu fokuserar jag på att träna olika kroppsdelar som behöver extra hjälp att rätta till sej. Just nu, som ni nog förstår, ska jag lägga fokus på mitt dåliga högerben. Sen när jag ser resultat kommer jag fokusera på höger hand osv... Men det kommer nog ta tid... för högerbenet är ju riktigt segt!! 
I fredags avslutade jag min arbetsutredning på Iris Hadar. 
Det har gett mej bra insikt om hur jag och min kropp klarar ett arbete. Det är med en skräckblandad förtjusning jag kommer gå vidare med resultatet av den utredningen. 
Imorgon ska jag träffa Arbetsförmedlingen och då ska vi i princip göra en utredning av utredningen. Det blir nog ett bra avslut på min arbetsutredning och förhoppningsvis leder det mej vidare till nästa del i min resa att skaffa ett arbete. 
Så min framtid mot ett arbete kommer nog att visa sej då. Jag är 99% säker på att jag kommer söka arbetsprövningsplats efter det. 



Jag kan ju bara hoppas, men som min vän sa typ en månad efter jag fått diagnosen ”snart kommer du se ljuset i tunnelns slut”. Just då såg jag det verkligen inte. Men nu efter 6,5år kan jag se det och jag längtar ut i den friska luften.