20.8.11

En vecka utan nyheter kan man tycka. Men nu när veckan börjar ta slut och jag tänker tillbaka på den, så har det ju skett både bra och dåliga saker. 
I måndags träffade jag doktorn. Som jag nämnt tidigare så ser vi inte alls samma sak på det här med CCSVI, men hon respekterar mitt val och på så vis respekterar hon ju mej. 
Det är ju a och o i en patient/doktor relation. 
Besöket var bra och givande. 
Om ett tag ska jag åter göra en MRI (skiktröntgen på hjärnan). Det är ju för att se som förändringar skett på hjärnan. Jag hoppas de förändringar jag känner av sedan operationen syns då. 
Det doktorn märkt av är att jag är mer alert. Hon ser ju självklart inte det som ett resultat av ingreppet även om jag gör det. Jag ser ju det som en ganska markant händelse.
Hon såg också hur högerben översträcker vilket ytterligare försvårar min gång. Benet har ju gjort det sedan några år tillbaka, men nu anmärkt hon det. Får hoppas att det finns nåt man kan göra åt det. 
Jag märker att foten beter sej mer rätt när jag hukar litegrann och går. Men kraften för det finns inte och förresten ser det ju ganska kul ut. 
Dagarna till Fredag gick fort. Jag träffade goda vänner och hade sådär allmänt trevligt.
Jag har även denna vecka gjort min arbetsutredning på Iris Hadar.
Eftersom jag kände mej tillräckligt pigg och arbetat över förra veckan så ökade vi arbetstiden till 3 timmar/dag. Det har gått bra och nästa vecka ska jag nå mitt mål och arbeta 4 timmar/dag. Jag hoppas och tror att det kommer gå bra.
När jag ska ta mej till ”jobbet” väljer jag att åka taxi. Dels för att spara energi till att arbeta istället för att gå massor och dels för att jag faktiskt får sova 45 min extra då ;)
Men i Fredags inträffa det som absolut inte får ske. 
JAG TAPPADE BALANSEN PRECIS UTANFÖR ingången till mej. Jag vet att jag inte behöver tycka det är jobbigt eller pinsamt, men det ÄR det!
Jag skyller faktiskt lite på taxichauffören. För när man ser en person med krycka bör man inte bara köra fram och veva ner rutan utan då kliver man ur bilen och öppnar dörren, för du vet inte hur pass dålig personen är i benet. Hur som helst. 
Jag brukar ju fixa det, men den här gången stannade han så jag fick använda min svaga arm att öppna en kärv bildörr. När jag inte fick upp dörren första gången gjorde jag ett nytt försök att öppna. 
Ni vet JEANETTE-ENVISHETEN!! 
Då lyckades jag rycka upp dörren, men det gick alldeles för fort så jag med dålig balans tappa den helt och med ett duns föll jag till marken. Då var taxichauffören snabb ut ur bilen och hjälpte mej upp. Jag kände hur skrapsåret sved på armbågen och väl på Iris Hadar kom tårarna. 
Det var nog en blandning av chock, brusten stolthet och ilska över att taxichauffören inte öppna dörren från början...