Jag hoppas  alla har haft en bra jul.

Här har den varit bra trots att den har varit snöfattig. Men det är ju nåt man får räkna med nu för tiden.

Snart ger vi oss in i ett nytt år, 2018. Det nya året har jag inte så jättemycket löften med. Men det kommer bestå av träning, kost o ännu mer träning...

SEMESTERTIDER ÄR INTE BRA FÖR MIN KROPP

Nu har jag äntligen börjar rida igen efter sommaruppehållet. Så skönt. 

Men jag märkte väldigt tydligt att kroppen inte blivit tränad på några månader. Sjukdomen tar inte precis semester. 

Jag tog mej knappt upp på pallen som jag står på för att häva mej upp på hästryggen. 

Men skam den som ger sej. Med hjälp av ridlärare o ledsagare kom jag till sist upp.

Men detta vittnade ju om att kroppen var alldeles för otränad. Jag kom att tänka på nåt jag hörde på ett youtube-klipp om träning för ett tag sen. Det gällde gångträning . Han sa "först när du går så kanske det är lite stelt o knackigt men efter ett tag så lossnar det." 

Jag tänker att maskineriet behöver smöras upp o jag må komma över dendär knackiga gränsen. För att smörja lederna behövs mer fett o för att fettet ska sprida sej i lederna så behövs rörelse träning. (en tanke som även gäller min gångträning, men där är det nåt mer som hindrar o jag vet inte vad det är ännu) Nåt jag inte fick i sommar. 

Jag vet att jag kan träna hemma. Men förutom avsaknad av disciplin så saknas också de träningsmaskiner jag behöver. 

Så därför är det inte bra att ett rehabgym stänger på sommaren. Sjukdomen förstör ju kroppen alla 365 dagar på året. Jag tränar ju ej alla dagar på gymmet iaf. Även om det hade behövs.Men 4tim/v är ju nåt.

Jag kommer iaf över den knakiga gränsen. Lagom när jag gjort det, så har gymmet semesterstängt. Så när dom öppnar igen så är knakande tillbaka. 

Visst det går fortare att jobba bort. Men det känns ju som jag inte kommer framåt. 

För när jag kommit framåt då dras jag tillbaka igen o får jag börja om igen på sensommaren o så kommer julledighet . 

Jag säger inte att sjukgymnaster inte ska ha semester. Självklart!! Det är ju bra både för deras o min skull 😉. 

Men jag tänker mer så att det kan vara vikarier eller studenter den perioden. O sen får vi som tränar träna på de maskiner vi klarar om vi inte har med nån som hjälper oss.

Men jag har ju min kost o sömn. Det borde räcka en period kan man tycka... men icke. Ok... kosten håll jag ju i. Sömnen- ja, ni som följt mej vet ju hur ja kämpar med den o det blir ju inte bättre av att folk slår in rutor o åtals för det...

HJÄLPMEDEL SKA VÄL HJÄLPA, INTE STJÄLPA... ELLER?

"Men Jeanette, du va ju så nöjd när du fick stolen"...

Orden ekar i mej. Det stämmer. Efter 1,5år kämpande. Vad mer kan man begära. Klart jag va glad o nöjd över min vinst. 

Eftersom den har bättre rygg o länkhjul som skulle va som stötdämpande. Det skulle ju innebära att det skulle va lättare att köra på grus o gräs med den. Så självklart trodde jag att den va perfekt för mej. Inte kunde jag drömma om att den inte skulle rulla. 

Åh, vad besviken jag är på den.

Jag skrev en lista på det har sett ut sedan jag fick rullstolen:

Först var det för små länkhjul (trots att jag från början bett om stora).

Sen var det för låga tippskydd (vilket säger sej själv när man sätter större hjul fram att d blir lägre bak). 

Efter det va det dynan (men det va egentligen inte stolens fel o jag fick ny som va bra).

Sen gick bromsvajern av.

För det femte hakade länkhjulen upp sej helt (ibland  rullade dom inte ens o när de väl rullade så darrade dom vilket kändes i stolen). 

Nu senast, eftersom de gafflar jag hade skulle va stötdämpande (en av de stora anledningarna till att ja ville ha den) nästa var hårdare än vanliga så bad jag om vanliga. 

När jag väl fick dom så började tjorvet som är nu... Det är som hjulen är förstora för de nya gafflarna o jag är för tung...

men dom har ju iaf försökt fixa de flesta felen efter några månader av tjat. 

Så just nu skyller jag på rullstolsmärket... 😖

Jag försöker hitta mitt fel i det hela. 

Visst min kropp är ju svag. Speciellt höger.  

O jag fortsätter envisas om att inte ha elrullstol. 

För mej är det ju vardagsträning i en manuell rullstol. Det kanske därför jag är så rörlig... O det vill jag inte förlora.

Men jag hittar inte mitt fel. 

Så jag tycker att jag klagar med rätta.

Men jag får ge mej med en sak o det är att jag må backa till min första rullstol. 

För såhär kan jag inte ha det. 

Varje dag senaste dagarna har jag fått dra mej fram. Vilket i sin tur gör att jag blir helt slut i vänster arm/hand. Den jag använder när jag t ex lagar mat eller städar eller... ja allt. 

Jag blir ju mer handikappad 

än vad jag redan är.

Jag klagar inte lika mycket på färdtjänsten iaf 😉..

SVÅRT ATT GLÖMMA...

...NÄR MAN STÄNDIGT PÅMINNS!!

Förra veckan kände jag nästan som att jag ville skita i allt. Dom ringde nämligen från tingsrätten. För ett tag sedan fick jag en kallelse dit. Åklagaren vill nämligen åtala den skyldige för det som skedd veckan innan julen 2016.

Jag som bara vill glömma o gå vidare. Känns som en skiva som hakat upp sej. Det är lustigt egentligen. 

När det inträffade frågade poliserna om jag ville göra en anmälan. Nej det ville jag inte. Så några veckor senare händelsen ringde en polis o det verkade som fallet avskrevs. Det va ju det jag ville. Så allt va ok…. 

Nu kunde jag fokusera bara på att få kroppen lika rörlig som den va innan händelsen. För som jag berättat i tidigare inlägg så blev ju min redan sjuka kropp påverkad. Självklart påverkades också psyket, men de obehagliga tankarna försvann rätt fort o jag kunde efter ett tag sova utan tänd lampa o tv:n på om nätterna. Allt va frid o fröjd o kroppen började lite smått återhämta sej…trodde jag, ja.

Efter en tid så ringde åter en polis. Han menade på att hans kollega hade avskrivit målet lite fort. Detta räknades ju som ett grovt hemfridsbrott, tyckte han. Så han tog åter mitt vittnesmål, men jag upprepade det jag tidigare sagt att jag bara vill glömma o gå vidare o att kroppen reagerade väldigt negativt på händelsen. Han svarade att det va upp till om åklagaren ville åtala, men han trodde ej jag behövde medverka vid åtalet. 

Ack, så fel han hade… 

Ett tag efter samtalet fick jag kallelse att jag må befinna mej på plats på tingsrätten i höst. Besviken ringde jag genast dit o förklarade att jag har svårt att ta mej fram o att händelsen påverkar kroppen negativt. 

Så nu är vi framme till förra veckan. Då de ringde o ansåg att jag må vara där. 

Så nu känner jag mej irriterad o besviken. För inte nog för att hela händelsen är jobbig o jag känner en viss press att komma ihåg grundligt vad som hände dendär natten för 10månader sedan, så har dom ju ej lyssnat på mej att jag BARA VILL GLÖMMA O GÅ VIDARE. 

Kroppen är nu väldigt stel o jag är glad att jag var hos mina föräldrar när dom ringde. Nu blir det åter några nätter på soffan framför tv:n.

Tyvärr är det ju inte så bra för min redan stela kropp, men för jag ska få mej några timmars sömn så får det bli så.

Man tycker ju att en jobbig sjukdom som gör att man må sitta i en värdelös rullstol är tillräckligt.  😟

         

GLÖM O GÅ VIDARE

Det va just det jag tänkte när polisen ringde efter en månad efter händelsen. Han undrade om jag ville väcka åtal. Inkräktaren hade tur för det ville jag ju ej. 

Dagarna går... månaderna går... jul... nyår... födelsedag... ensamma dagar.. livfulla dagar...  

Efter dendär otäcka natten i mitten av december kan jag nog påstå att jag är ok. Visst jag har känt hur livet gick bra ganska fort efter. Men tankarna har varit ganska jobbigt påfrestande. Nu verkar det som dom iaf har lugnat sej. 

Tyvärr blev ju kroppen stelare än innan. Så förutom att jag rycker till o blodet fryser så fort jag hör en duns eller ett kras så jobbar kroppen på jag ska hitta det riktiga lugnet. 

Där har mina närmaste hjälpt mej o även min tro. Tyvärr finns det ju självklart saker jag fortfarande jobbar med. Men det går iaf framåt. 

Hursom ska jag erkänna att jag känner en viss irritation över att jag blev så stel att det fortfarande påverkar min rörlighet. När träningen påverkas påverkas ju också sjukdomen. 

Visst nu kan jag ju inte skylla allt på den händelsen. Jag vet ju att MS är en oförutsägbar sjukdom. 

Men som någon sa "du som kämpat så mycket". Det är ju sant. Innan kunde jag resa mej utan att behöva hålla i något o coremusklerna hade kraften att hålla mej stabil vilket jag inte kan nu. 

Men det innebär ju inte att jag slutar kämpa... nä snarare tvärtom 😊. Jag försöker vända på tanken o tänka: nu vet ja iaf hur min sjuka kropp beter sej i ett sådant läge. 

Om typ en månad ska jag gör min årliga MR o jag känner en viss nervositet inför den. 

För inte bara för att höger ben inte vill vara rakt men jag hoppas att placken på hjärnan inte är aktiva. Dom har ju inte varit det på några år nu. En liten parantes - innan jag slutade med gluten o la om min livsstil så va placken aktiva... Bara säger det...
Jag har fått för mej att ju mer aktiva dom är, desto sämre är sjukdomen. 

Målet är ju självklart att hålla sjukdomen i schack. Eller det är ju en lögn... Det stora målet är ju att bli frisk o om Gud inte får för sej att ingripa så lär jag hinna dö innan det händer om typ 60år. 

Så just nu nöjer jag mej att hålla msen under kontroll med hjälp av kost, träning o sömn...