Denna helg har varit en tänkarhelg för mej. Denna gång var den på rätt plats. Jag var hemma hos mina föräldrar på landet.
Den innehåll mycket olika sorters tårar. (tur me pappas tröstande axlar o mamma förstående kramar) Ledsentårar, skrattårar och rörda tårar.
Oro för framtiden va det som mest präglade mina tankar.
Då dök också remissen, som doktorn skickat sedan en låååååång tid, upp i mitt huvud. Jag ska nämligen att åter bli kallad på Mr (skiktröntgen på hjärnan) för att se om det skett några förändringar med placken-område med ärrvävnad i hjärnan eller ryggmärgen, även kallat lesion.
Jag insåg då att vad fantastiskt det skulle vara om det inte fanns några. Sist lät det som det inte skett några förändringar. Det är ju på gott och ont....
Som troende, så jag lyfte min mobil och messade ett böneämne om det. Så alla ni som ber kan ju be att jag slipper dom helt. Och ni som inte ber ni kan ju be i alla fall om ni tycker det är kul.
Som jag brukar säga känns det ju som mitt vänsterben bara blir bättre och bättre.
Nu i helgen upplevde jag det mer än förut. Men inget gott som inte för något ont med sej... samtidigt som vänsterben blir bättre upplever jag att höger blir sämre ( även om det inte blir det utan det dåliga i det har lixom bara stannat... det blir varken bättre eller sämre )
Det plus att jag har sådan sjuk träningsvärk i höger vad...
Ni kanske förstår att jag verkligen fått kämpa med min gång i helgen...
Detta gör ju att jag lättare tröttnar på sjukdomen som jag kämpar mot. Det har faktiskt känts som den har vunnit kampen...
men jag säger bara det
INTE EN CHANS!!
( ja fick viss klarhet i vissa funderingar mä stöd av bl a mina underbara föräldrar... )
