  |
(fick på bildlektionen i Högstadiet en uppgift att måla något annat än va det kända originalet visade)
Som kristen är det ju inte konstigt att jag konstaterar det. Men i det verkliga livet märks dom inte av så mycket. (elle ja, förutom vänner o familj som hjälper mej...)
Men nu ska jag äntligen berätta för er ett väldigt tydligt bevis.
För några veckor sedan fick jag beskedet att jag hade fått det paket jag beställt. Men paketet befann sig i en affär som ligger alldeles för nära för att enligt mej ha mage att beställa färdtjänst hem. Jag uträttade lite saker några km bort och sedan beställde jag färdtjänst dit.
Paketet var lätt, men fruktansvärt otympligt. Platt fyrkant typ lika brett som mina ben. Men eftersom det var så lätt försökte jag börja gå hem. Men ni kan ju tänka er. Lilla jag med dålig balans, en krycka i ena handen och det stora otymliga paketet i andra.
Nu var det så att i affären, som jag hämtade paketet lämnade en ung kille ett antal paket. Han jobbade för nåt leveransföretag tror jag. Som en gentleman höll han snällt upp dörren. Jag tackade och sa hejdå.
Så började jag min vandring hemåt. När jag gått några meter känner jag hur paketet glider ur handen. Jag stannar till och rättar till det.
Samtidigt hör jag hur killen sätter sej i sin leveranslastbil och börjar åka. Jag korsar vägen och så glider paketet igen och jag stannar för att få bättre grep.
Jag ser hur leveransbilen åker förbi mej. Plötsligt stannar han och frågar ” Ska du långt?” Jag svarade nej, men jag tror han insåg att det var för långt med dom problem jag hade. Han erbjöd mej skjuts och tackvare honom slapp jag vara helt slut när jag kom hem.
Snacka om vardagsängel.
Dom är det få av.
Nu kanske ni undrar varför jag inte nämnt detta tidigare. Men paketet var en present till min far och eftersom han läser denna blogg så har jag avvktat att berätta om det. Men jag anser att är viktig att berätta att ÄNGLAR FINNS!!
Jag hoppas verkligen dendär killen är medveten om vilken otroligt god gärning det var och att jag är så grymt tacksam. Jag önskar att jag hade kunnat hjälpa honom på någotvis förutom att bara säga tack.
Det tänker jag med alla som på någotvis hjälper mej. Tack känns mer som en artighetsfras, även om jag menar det. Men jag vill på någotvis också hjälpa och det irriterar mej att mina begränsningar hindrar mej.
Men i ett försök att nå det målet motiverar mej till träning.
Tyvärr så har min träningsmotivation svalnat. Fick frågan om varför.
Allt handlar om disciplin och den känns nästan helt släckt. Jag hade ju lågan uppe för några veckor sedan, men av någon anledning svalnade den och nu är den bara en svag glöd som försöker överleva. Det är konstigt egentligen eftersom jag märker sådan stor bättre skillnad när jag tränar.
Jag håller i a f en bra kost tror jag. Det är nog tack vare att jag har Linas matkasse www.linasmatkasse.se/. Det hjälper mej nog att äta nyttigare. Sen har jag valt att minska mitt gluten och laktosintag också. Det innebär inte att jag helt har slutat med det för det skulle jag inte klara...men man vet aldrig...jag minskar med det fortfarande och vem vet när jag ska sluta kanske när jag kommer till 0.
Jag håller också på att lära mej äta mörk choklad så att förhoppningsvis mitt sötsug ska minska. Har läst någonstans att det bl a ska ha den effekten.
Men det förstås just den saken är kanske inte bra i min kamp att gå upp i vikt;) Fast jag vill ju i och för sej gå upp på ett sunt vis och det gör jag ju inte med ljus choklad och massa feta saker...( den meningen ska jag bära med mej när jag äter julgodis:) )
Det som återstår med min plan är mina sovvanor och dom tror jag kommer i samband med när jag får ett arbete ( praktik/arbetsträning ). Sömn är ju väldigt viktigt, men jag förmår mej inte bara att lägga mej skapligt om jag inte har något att lägga mej för.
Bara när jag är hos mina föräldrar.