23.10.11

Man ska aldrig säga aldrig...

Jag satt i bilen på väg hem idag. Jag kollade upp på den klarblå himlen och såg en vit rand som var följden av planet, som befann sej flera tusen mil bort. Min tankar for då till Bulgarien. Tänk om planet är på väg dit. 
För några dagar sedan var det ett halvår sedan jag åkte dit för den andra operationen och nästa vecka är det ett år sedan jag var där för mitt första ingrepp.
Mina föräldrar var med båda gånger och nu skjutsade dom hem mej efter en skön helg hemma hos dom. Det är skönt att veta att dom finns både tuffa dagar och härliga dagar.
Resan till Sofia var ett riktigt äventyr. Första gången för att det just var första gången och andra gången som inte var helt problemfri.
Och förhoppningsvis behöver vi inte åka dit igen. Jag säger det med rubriken ringandes i öronen.
Träningen hjälper mej nog med det.

I helgen tränade jag på att lyfta på högerbenet när jag var ute och gick. 
Då slog det mej att när jag var yngre gick jag som många andra i min ålder med hasande fötter. Endel slet verkligen ut sulan på sin skor på nolltid. Jag hade ett par skor som var så slitna att det närsomhelst kunde bli hål så strumporna hade gått på marken. Jag log lite för mej själv. Jag kanske skulle övat på att lyfta fötterna bättre redan då. 

När jag var ute på min lilla gångövning i föräldrarnas trädgård, fick jag syn på ett äpple i trädet. Det hängde ganska perfekt för att ätas...på plats. 
Nu är det ju så att med min dåliga balans är det ju inte det lättaste. Men med åtanken att jag fixade det när jag var liten så gick jag mot äppelträdet. 
Vinden kylde mina redan kalla kinder medan höstsolen försökte värma. Jag tog ett bett. 
Okej det var inte enkel eftersom det var lite högre än jag trodde. Jag ställde mej på tå och höll mej i en liten klen gren. När jag tagit ett antal tuggor kunde jag låtit det hänga kvar, som en kul grej. Men eftersom det hängde precis så man såg det från köksfönstret och jag hörde hur föräldrarna klaga på att det hängde en äppelskrutt i trädet, så tog jag ned det.


Jag kände mej hursomhelst ganska nöjd över min prestation. Med min kassa balans borde jag inte klarat det. Men jag tror att detta är kontentan av dels min envishet blandat med träning samt Venataten ihoprört med Angioplastyn ( operationerna ). 
Nu låter det kanske löjligt med att jag blir glad över en liten sak som att kunna äta äpplet som hängde i trädet. Men denna lilla sak liksom många andra små saker gör ju att jag lättare ser framåt. 

Ni vet 
MÅNGA BÄCKAR SMÅ, 
BLIR TILL EN STOR Å!!