Tiden går fort när man har kul.
I Torsdags åkte jag och en god vän från Hålland/Åre till några vänner och deras sommarställe utanför Jkpg.
Självklart skulle mitt högerben visa extra tydligt att det inte godkände förbättringarna som skett i vänster ben, men i det stora hela tycker jag att det ändå gick bra och jag kunde njuta av vår lilla tripp.
Istället får jag se det så att resten av kroppen får extra mycket träning eftersom vänster sida måste ge mer kraft för att klara att högerben inte vinner den kampen + att jag har tur att ha goda vänner som gärna hjälper mej :)
När vi åkt dit tänkte jag att - det är ju synd att Crosstrainern är så stor och klumpig, annars hade jag ju tagit med den. Senaste tiden har det ju gått så bra!!
Jag tog med mej gångstavarna, så jag kunde gå en liten promenad. Men dom blev stående. Jag fick min träning i småpromenader istället.
Vi gick en liten bit till badet innan vi åkte tillbaka och grillade med mina vänners familj.
Och vi åkte på skattjakt dagen efter. För att komma åt skatten var man tvungen att gå en brant backe.
Ok, den var ju inte långt...men nerför är inte min påse chips.
Men med hjälp av honungsmannen så kom jag fram. Dom andra gick före och letade upp skatten som befann sig i skogen. Vi gjorde varsin kråka i loggboken och åkte sedan hem.
Senare på eftermiddagen plockade vi vinbär och körsbär eller jag satt mest medan de andra plockade. Jag tror dock att om vägen dit inte hade bestått av grus, singelsten och grästuvor i en konstant nerförsbacke hade jag nog plockat mer än ynka 1/3 bruk av vinbären.
Som tur är plockade dom andra mycket mer.
När vi gick tillbaka var det uppför. Vi tog en mindre backig, men längre väg. Med honungsmannens hjälp både dit och hem gick det bra. Men vägen hem gick mycket bättre än dit.
Det skiljer så otroligt mycket på ner- än uppför och det var ett tydligt exempel. Inte bara för honungsmannen utan också för hans underbara fru.
Dagen efter for vi till ett riktigt blåsigt ställe så grabbarna kunde vindsurfa. Gött för dom kallt för oss.
Ni som läser min blogg vet ju vad jag tycker om att gå i blåst. Men jag kan nog påstå att vinden börjar vända;)
Nu var det också så jag fick gå en liten, kort stig i en snårig skogskant. Min gravida vän bröt en gren och med den i ena handen och kryckan i andra tog jag mej fram. UTAN ATT TRILLA!!
När jag tänker tillbaka på det så är det ju rätt bra av mej:)
Min roadtripvän kom tillbaka efter hennes bravader. Vi fikade lite och sedan drog vi hem till den vita stolen.
Vi sov där en natt till och sedan vinkade vi adjö och påbörja vår resa hemåt.
När jag satte mej i bilen möttes jag av värmen. Bilen hade stått i solen. Jag blev lite rädd för att jag inte skulle klara av värmen. Men jag började bara svettas lite lätt och sen var den rädslan bortblåst. Den kanske försvann i den öppna rutan.
När vi kom in i Jkpg träffade vi vår vän på flygplatsen. Han körde oss runt och visade lite hur hans arbete såg ut. Sedan åkte vi ned till Vätterstranden och åt pizza medan vi njöt av solen.
Som vanligt kände jag otrolig lycka över att åter igen kunna sitta i solen med god vänner utan att känna att jag var tvungen att sätta mej i skuggan.
Vi pratade ett tag med vår vän. Sedan satte vi oss i den varma bilen igen och fortsatte vår resa hem.
Vi tog svängen över mina barnbomsbygder och tog ett litet fikastopp hos mina föräldrar. Sedan fick det vara nog med stopp och vi for hem.
Då insåg jag att tiden har gått tokfort.
I Fredags va det den 29e juli... asså redan 10 månader sedan jag gjorde min första operation. När jag ser tillbaka inser jag att massor har ändrats i mitt liv.
- ms-tröttheten är ett minne blott
- svettas
- tål värme
- inga kramper i höger vad
- lättare att tugga
- kan klappa händerna ( inte utan problem dock )
- har klarare blick
- luktar mindre illa
- knölarna ä delvis borta
- bättre blodcirkulation
- kan gå 243 med crosstrainern o ca 450m ute( innan operationerna kunde ja knappt gå 200m utomhus )
- gör tränings rörelserna mycket bättre
- varmare fötter
- gör ej ont när strålkastarljusen träffar mina ögon på vägen
- skakar ej lika mkt i händerna
- mer lyster i hud o hår
- stabilare bål
- bättre rörelse i vänster ben ( har därför svårare att gå nu )
- kan hålla ihop händer och fingrar, så inte vattnet sipprar ut så jag kan tvätta ansiktet utan problem
- mer ork att utföra arbeten
- blir inte lika andfådd när jag pratar samtidigt som jag går
- blir inte lika åksjuk ( så balansen måste vara bättre till viss del )
- behöver inte ta tag i bordet när jag reser mej ( i vissa fall gör ja d iaf, kanske av ren ovana )
Allt som förbättrats finns inte med på listan.
Det har ju skett saker som jag inte ens själv märkt av, men som min kär mor ser och märker. Hon är väldigt bra och hon iakttar på ett bra vis.
Har ju nämnt det tidigare att jag har en förefilm på hur jag var innan. Men den visar ju enbart min fysiska oförmåga och på det planet har knappt hänt något.
Förhoppningsvis kommer jag kunna släppa den sinsom tid, när jag kan göra en efterfilm.. Tills dess får ni ge er till tåls och enbart tro på mej.
 |
| en liten försmak/bild ur den förhoppningsvis kommande före-filmen |
