11.10.12

TÄNK OM...


Jag har ju gjort operationen förut men inte fått såhär goda förbättringar. Trots det kan jag inte förstå varför vi i Sverige måste flyga iväg till ett annat land för att få en operation än att göra den här. Då kommunikationen skulle va lättare och det blir billigare.
Alla kanske inte vill, men möjligheten bör finnas. Det är ju som min doktor säger 
"det är ju din kropp"

10.10.12

Undrar hur läget är om en månad.


Jag känner att min framtid är väldigt spännande. Min högersida blir just nu bara sämre och sämre. 
Tror att den elaka förkyldningen som slog ut min redan svaga kropp innan bröllopet, skadade mina nerver på höger kroppshalva. Så nu hoppas jag verkligen att det händer något bra.

Häromdagen provade jag den där stolen. Det kommer gå bra med att ha den som arbetshjälpmedel. 
Jag hade självklart sett att jag fick Addseaten, men inne på arbetsträningen fungerar den nog. 
När jag inte får det bästa får jag ta det näst bästa. 
Nu är det bara till att vänta tills jag får den. Hoppas det inte tar allt för lång tid.

Förra veckan fick jag vara med praktiken på en konferens. Mycket trevligt att få en inblick va mitt arbete har för krafter.
Tyvärr fick jag problem med linsen på ena ögat vilket slog min energi. Så jag såg nog fruktansvärt trött ut. Men jag medverkade hela tiden i alla fall.

Dagen efter dagarna på kursgården gjorde jag den årliga MRI-röntgen. Det var en pers att gå dit. Det är långa korridorer. 
Linsen som började strula på konferensen hade fått någon otäck hinna som gjorde att jag såg dåligt. Höger öga såklart!! 
Tankarna bara snurrade. Jag vet ju att när man har Ms kan man ju få problem med synen. Så oron växte inom mej. Det kanske inte är linsen det är fel på utan min Ms som skadat mitt öga. 
För att komma till röntgenavdelning på US här i Linköping måste man gå en bra bit. 
Inte nog med min tokförsämrade syn, försämrades höger ben o kassa balans, fick jag verkligen kämpa för att kunna gå dit. 
Jag var grymt irriterad på mej själv att jag inte beställt transport. Tack i lov är det ju ledstänger på väggarna i korridorerna. Så jag tog mej fram efter mycket om och men... 
Väl framme fick jag hjälp av dom snälla sköterskorna. Dom beställde transport tillbaka vilket var nödvändig, så jag kom därifrån.
Jag satte mej i entrén och ringde min färdtjänst. Då möttes jag av nästa problem. Jag sa nämligen att jag ville ha hjälp av chauffören att komma ut till bilen. Men då svarar personen att det ej går. Då blir jag upprörd, men säger rätt lugnt ”det brukar inte vara något problem. Det är ju bara att du skriver ett meddelande te chauffören” Jag vet inte hur många gånger jag upprepade mej och hon bara neckade. Plötsligt slängde hon på luren. Jag säger bara KUNDBEMÖTANDE!! Grejen är ju den att dom brukar alltid fråga om man vill ha hjälp, men hon gjorde inte det. Som tur var hade jag en bra chaufför, så jag fick den hjälp jag behövde.  
När jag väl kom hem. Tog jag av mej linserna och byte till glasögonen. Då till min lättnad kunde jag se klart med båda ögonen. Jag slängde linsen och var väldigt nöjd över att Msen inte pajat mitt öga i alla fall.

Om höger kroppshalva hade varit lika bra som vänster, hade jag lagt min lediga dag i måndags. För då började det den årliga älgjakten. 
Nu får jag ju enbart nöja mej med att ha messkontakt med pappa som sitter på passet. Saknar den där friska avgasfria luften och tystnaden i skogen. Hur man hör hur en gren som knäcks i tystnaden. Det kan ju vara en älg. 
Om inte, är man glad i alla fall. Bara det att man får sällskap av något djur som bryter tystnaden är aldrig fel. 


Tänk om jag blir så pass bra av operationen att jag kan vara med på nästa års start av älgjakten. Jag blev ju inte det av de andra operationerna, så hoppet är svagt. Men det har inte lämnat mej helt i alla fall. 

Hoppet är ju det sista som överger en!!