28.12.11

Vad jag gjort för min kamp mot min Ms:
- Åkt på rehab till Vintersol, som finns på Teneriffa( ja ansökte dit efter att ja hört om d)
- varit hos kiropraktorn (knäckte så smärtan i vänster axel blev bättre)
- går på Taktil massage (ger en stabilare blodcirkulation)
- minskat socker-, gluten- och laktosintaget
- träffar en bra sjukgymnast
- tränar mer
- Undersökts och opererats mot CCSVI (som ska leda till Ms) i Bulgarien (vilket har lett till att JAG mår bättre)
- äter diverse naturläkemedel (d-vitamin, B12, coco extrakt mm)
- äter Asperin sedan op i Bulgarien (Hjälper blodet)
- bett om remiss till en ortoped (hoppas på idéer hur jag ska kunna lyfta högerbenet, när jag går)
- provar kinsesiotejp (hjälper blodcikulationen)
Vad doktorn gjort för sin patients kamp mot sin Ms:
- Fick Rebif (hjälpte ej)
- Fick Novantron ( för kort tid för att säga att d ej hjälpte, men jobbiga bivekningar )
- Fick Tysabri (otäcka biverkning, som tur var slapp ja dem, men det hjälpte ej)
- Remiss till Kiroprktor (efter att jag bett om det, hjälpte lite mot min smärta i vänster axel/nacke. Efter op blev d mkt bättre mkt )
- Remiss till Ortoped (efter att jag bett om det. Får se vad det leder till)
- kontakt med smärtdoktor (lede till ingenting)
- kontakt med sjukgymnast (bytte)
- Provat Gabapetin, hermolepsin, Tradolan mm (mot smärtan, men d hälpte ej o d gav mej fruktansvärt jobbiga biverkningar)
- gjort MRT- skiktrönktgen på hjärnan, ca 5 gånger (några gånger för jag bett om det och efter operationerna vill doktorn själv se om något skett på hjärnan)
Listorna talar sitt egna språk. 
Visst doktorerna jag har haft har i alla fall gjort något, men 9 av tio gånger har jag fått medicin och om det gäller något annat är det jag, som efter att kollat på nätet, bett om en remiss till någon önskad person. 
Utan problem får jag detta vilket gör att jag undrar varför jag får be om det och inte doktorn ger mej olika förslag på hur jag utan medicin förbättrar min situation. Asså visst, vissa mediciner kan vara bra, men det bör inte vara det första man vänder sej till...
Var ute och surfade härom dagen på youtube. Jag kollade lite på efterklipp från folk som gjort Angioplastyn(operationen). 
När jag kollat ett tag sökte jag upp det klipp som gjorde att jag fick upp ögonen för operationen. Men hon har visst tagit bort sina klipp. Hon verkar så sprudlande och glad. 
Att hon tagit bort klippen oroar lite. Man vill ju veta hur hon mår nu ju. Man tänker ju det att hon mår sämre...

I min kamp att gå upp i vikt pågår för fullt, jag äter mycket mer nu än sedan innan operationen, men det händer inte mycket på vågen. Antagligen förbränner jag mer än jag borde. Så det kommer, lixom de senaste åren,  vara mitt nyårslöfte för nästa år.
JAG SKA GÅ UPP I VIKT!!

20.12.11

JULKLAPPAR.


Det är ett laddat ord. I a f i min familj. Ja, mellan mej och min mor i alla fall. Jag är en ja-sägare och hon en nej-sägare i det ämnet. 

Man kan ju tro att jag bara vill ha o ha o ha. Så är verkligen inte fallet. Jag ser det mer som ett bevis på att man inom familjen bryr sej lite extra. Att ”hej, ja tycker om dej därför får du en julklapp av mej”. Visst man kan ju säga det, men när man har möjligheten att agera vill man ju göra det. Eller? 
Det räcker med något litet. En penna eller nåt. ( troligen känner man den person man ska ge en julklapp till o då vet man ju vilken liten sak som passar. Ex. mej passar det ju med en penna eller pensel, eftersom jag gillar att rita o måla...)

En liten story: 
När Jeanette Forss var liten var jag väldigt kreativ utan att tänka efter före. ( kan även händ nu mä ) Därför ville jag ge henne något jag själv kommit på. Jag målade ögon, näsa, mun på ett papper sedan klippte jag ut det och tejpade fast det på en clementin. En jättebra idé tyckte jag. Det var en månad innan jul. Julen nalkades och sista dagarna låg paketet under granen. På Julaftonskvällen gav jag mitt paket. Mamma började öppna. ( Komihåg att jag slagit in den en månad tidigare. ) Hon kollade ner i asken och skrattade och visade mej. Där låg en grön klump med ögon, näsa, mun. ”skit också han ruttna!!”
Det är tanken som räknas!!
Hahaha...jag småler åt mej själv. Har svårt att förstå ibland varför mina föräldrar säger att jag var rätt knäpp när jag var liten. Men i detta fall kan jag verkligen hålla med. 
Jag förstår vad mamma menar när hon säger att hon vill sluta med det. Men jag håller inte alls med henne. Det viktiga för mej är inte att få utan att ge. När jag har möjlighet vill jag ju visa min uppskattning och julen är ju till för det. 
Snälla nån, världens mest kärleksfullaste person föddes ju då!
Sen kan jag hålla med henne att man kan ju ge ett bidrag till dom som behöver. Jag som adopterat barnhemsbarn vet ju redan var jag önska ge pengar till. 
Men det vill jag ju göra året runt. Det är ju ett bra tillfälle med julen, men med alla välgörenhetsgalor som visas på tv och på annat vis får vi ju massa tillfällen att hjälpa, så låt julen vara. 
Hjälp hemlösa inte bara på julen, hjälp gatubarnen i Sri Lankas slum, hjälp...ja, jag skulle kunna göra listan lång.
Men av rent egoistiska skäl. Jag får ju inte se kvinnan lysa upp när hon öppnar paketet.
Så julklappar är en viktig grej. Det behöver inte vara saker för miljoner, bara tusen...nävars! Kanske köp något för en 5 eller för er kreativa, gör något själva.
Det viktigaste är ju inte VAD man ger utan ATT man ger. 
Och det ena behöver ju ej utesluta det andra,
( nu är det ju så att jag är riktig traditionsbunden i vissa lägen och gillar inte alla förändringar )

12.12.11

DET FINNS ÄNGLAR!!

                              

(fick på bildlektionen i Högstadiet en uppgift att måla något annat än va det kända originalet visade)


Som kristen är det ju inte konstigt att jag konstaterar det. Men i det verkliga livet märks dom inte av så mycket. (elle ja, förutom vänner o familj som hjälper mej...)
Men nu ska jag äntligen berätta för er ett väldigt tydligt bevis. 
För några veckor sedan fick jag beskedet att jag hade fått det paket jag beställt. Men paketet befann sig i en affär som ligger alldeles för nära för att enligt mej ha mage att beställa färdtjänst hem. Jag uträttade lite saker några km bort och sedan beställde jag färdtjänst dit. 
Paketet var lätt, men fruktansvärt otympligt. Platt fyrkant typ lika brett som mina ben. Men eftersom det var så lätt försökte jag börja gå hem. Men ni kan ju tänka er. Lilla jag med dålig balans, en krycka i ena handen och det stora otymliga paketet i andra. 
Nu var det så att i affären, som jag hämtade paketet lämnade en ung kille ett antal paket. Han jobbade för nåt leveransföretag tror jag. Som en gentleman höll han snällt upp dörren. Jag tackade och sa hejdå. 
Så började jag min vandring hemåt. När jag gått några meter känner jag hur paketet glider ur handen. Jag stannar till och rättar till det. 
Samtidigt hör jag hur killen sätter sej i sin leveranslastbil och börjar åka. Jag korsar vägen och så glider paketet igen och jag stannar för att få bättre grep. 
Jag ser hur leveransbilen åker förbi mej. Plötsligt stannar han och frågar ” Ska du långt?” Jag svarade nej, men jag tror han insåg att det var för långt med dom problem jag hade. Han erbjöd mej skjuts och tackvare honom slapp jag vara helt slut när jag kom hem.
Snacka om vardagsängel
Dom är det få av. 
Nu kanske ni undrar varför jag inte nämnt detta tidigare. Men paketet var en present till min far och eftersom han läser denna blogg så har jag avvktat att berätta om det. Men jag anser att är viktig att berätta att ÄNGLAR FINNS!!
Jag hoppas verkligen dendär killen är medveten om vilken otroligt god gärning det var och att jag är så grymt tacksam. Jag önskar att jag hade kunnat hjälpa honom på någotvis förutom att bara säga tack. 
Det tänker jag med alla som på någotvis hjälper mej. Tack känns mer som en artighetsfras, även om jag menar det. Men jag vill på någotvis också hjälpa och det irriterar mej att mina begränsningar hindrar mej.
Men i ett försök att nå det målet motiverar mej till träning. 
Tyvärr så har min träningsmotivation svalnat. Fick frågan om varför. 
Allt handlar om disciplin och den känns nästan helt släckt. Jag hade ju lågan uppe för några veckor sedan, men av någon anledning svalnade den och nu är den bara en svag glöd som försöker överleva. Det är konstigt egentligen eftersom jag märker sådan stor bättre skillnad när jag tränar.
Jag håller i a f en bra kost tror jag. Det är nog tack vare att jag har Linas matkasse www.linasmatkasse.se/. Det hjälper mej nog att äta nyttigare. Sen har jag valt att minska mitt gluten och laktosintag också. Det innebär inte att jag helt har slutat med det för det skulle jag inte klara...men man vet aldrig...jag minskar med det fortfarande och vem vet när jag ska sluta kanske när jag kommer till 0. 
Jag håller också på att lära mej äta mörk choklad så att förhoppningsvis mitt sötsug ska minska. Har läst någonstans att det bl a ska ha den effekten.
Men det förstås just den saken är kanske inte bra i min kamp att gå upp i vikt;) Fast jag vill ju i och för sej gå upp på ett sunt vis och det gör jag ju inte med ljus choklad och massa feta saker...( den meningen ska jag bära med mej när jag äter julgodis:) )
Det som återstår med min plan är mina sovvanor och dom tror jag kommer i samband med  när jag får ett arbete ( praktik/arbetsträning ). Sömn är ju väldigt viktigt, men jag förmår mej inte bara att lägga mej skapligt om jag inte har något att lägga mej för. 
Bara när jag är hos mina föräldrar.

7.12.11

D SOM KOM FÖRST BORDE FÖRSVINNA SIST

Tycker ju att det borde stämma, men jag får jättegärna ha fel.
Det som gjorde att jag sökte vård den där hösten 2004 var ju att jag kände av stickningar i fingertopparna när jag böjde nacken framåt. Stickningarna kändes som det kan kännas när en kroppdel somnat och håller på att vakna. Obehaglig känsla med andra ord. Den känslan har funnits där under hela sjukdomen. 
Tyvärr har den funnits kvar även efter de båda operationerna, lite bättre dock. Senaste året har det i alla fall gått fram och tillbaka. Innan var den konstant. 
Därför har jag inte nämnt något, men nu kan jag med glädje säga att den verkar vara helt borta.
Jag böjer nacken fram och känner inga stickningar i fingertopparna.
För några veckor sedan genomgick mitt vänstra ringfinger någon äcklig period. Det verkade som det hade nageltrång och att huden var för tjock för att varet skulle kunna ta sej ut. Fingertoppen svullnade och det var inte speciellt skönt. Ni som läst tidigar inlägg kan nog förstå det.
Fingrarna tänker man inte så mycket på. Men det här reagerade jag mycket på. Det blev ett besök hos doktorn. Och med alsolspritdränkt pad inlindat i fingret blev det bättre. Efter började det ömsa skin och nu ser det riktigt fint ut förutom att man ser gränsen mellan gammalt skin och nytt..:)
Förra veckan fick jag ett brev från Samres ( företaget som ordnar färdtjänsten ) De informerade om att jag var tvungen att beställa färdtjänst senast 11/12/12 om jag vill nyttja färdtjänsten under julhelgen och inför nyårshelgen måste jag boka innan 11/12/17. 
Okej, jag förstår att dom nog får många beställningar dessa helger. Men det känns lite överdrivet att boka redan 12 dagar före jul. (speciellt när ja åkt taxi hem o chauffören säger att minst en bil ä ledig för färdtjänst...)
Och nyårshelgen brukar man inte bestämma förrän några dagar innan.( inte jag iaf ) Då brukar jag vara med vänner. Det innebär alltså att mina vänner måste bestämma redan nu om dom ska ha något och om jag ev. ska vara med på det. Det är verkligen inget jag begär. 
Man säger att färdtjänst innebär mer frihet för oss med ett rörelsehinder. Jag kan hålla med i vissa fall. Men det där med att hålla tider och boka tider som passar kunden är inte riktigt deras grej...vilket det borde vara kan man tycka. 
Så jag avstår helt från färdtjänsten de helgerna. Vem vet jag kanske inte ens är i stan då :)...