26.3.12

VÄNNER OCH FAMILJ ÄR SÅÅÅÅÅÅ VIKTIGA!!

Häromdagen såg jag på Lejonkungen. 


Jag gör det när jag känner mej nere och av någon anledning kände jag att det behövdes då. När jag såg på den började jag tänka och dra vissa paralleller med min Ms och min kamp. Jag hoppas ni sett Disney´s Lejonkungen... 
Hela lejonriket symboliserar min kropp och självklart är jag huvudpersonen i mitt liv... alltså Simba. 
Simba lever ett bra liv tillsammans med sina föräldrar. Han hoppar omkring och har kul. 

Den elaka farbrorn Scar, som förråder alla för att ta plats på tronen för att styra över lejonriket är den del av kroppen som skadar sin egna kropp och styra den så allt bara är knäppt och fel. Simbas pappa dödas och hyenorna släpps in i lejonriket. Alltså Msen kommer in i min kropp.
Simba rymmer från sina problem, men det går inte helt. 

Mycket är bra en tid. Under denna tid möter han Timon och Pumba som får han att må bättre. Dom motsvarar de operationer mot min CCSVI. Hela tiden finns dom vid hans sida, så som jag anser att operationerna finns kvar hos mej. Om de inte hade gjort det hade ju t ex Ms-tröttheten samt värmeintoleransen kommit tillbaka.
Han möter Nala som är hans bästa vän och det uppstår kärlek. Alltså ökar hans endofiner vilket LDNs syfte är, så Nala är alltså LDN. 
Trots det behöver han motivation för att kämpa. Det får han från Rafiki, den andliga apan, som har funnits där sedan hans födelse och från hans döde far. 
Hela den delen är andlig kan jag bara dra en parallell med min gudstro. För det är ju därifrån jag får min motivation. 
Han återvänder och upptäcker att hela lejonriket är ett förfall och att hyenorna tillsammans med Scar har förstört hela livets cirkel. 
Uppenbart är ju att hyenorna motsvarar Msen som förstör min kropp. Livets cirkel är ju blodet som hindras. 
Scar försöker övertala Simba att få vara kvar i lejonriket, men hyenorna finner sej inte i detta utan dödar Scar. Vilket innebär att dom absolut inte får va där. 
I sin kamp får Simba hjälp av sina vänner och sin familj. Så är det ju också i min kamp mot min Ms. Visst jag kan försöka själv, men det hade inte gått så bra så jag är så otroligt tacksam över de vänner och familj som stöttar mej. Visst ensam kan va stark, men jag tror att tillsammans är man starkare.
Jag tänker inte finna mej i att hyenorna finns i min kropp. Det är ju väldigt envisa djur som skrattar en rakt i ansiktet. Men jag är ju ganska envis också och med det stöd jag får vågar jag stå på mej mer och mer mot dom. 
Troligen blir jag inte helt av med dom, men det innebär inte att jag slutar kämpa...