26.2.12

SEMLA!! En bra tröst:)

Jag hade hoppas att jag skulle slippa de där pinsamma fallen. Men icke!
I Fredags när jag vaknade var jag så sjukt trött. 
Jag gjorde som jag brukar på morgonen. Gör mej iordning, koka min gröt, plockar lite och kollar så jag lagt ner allt i väskan. 
Skillnaden var väl att allt gick i slowmotion, men jag hann i a f innan färdtjänsten kom. Men då hade jag prioriterat bort vissa saker som jag tänkt ordna innan jag åkte. Så egentligen hann jag ju inte. 
Hur som helst jag är så trött att jag inte ens orkar gå ner den lilla trappan utan tar hiss en våning ner för att gå ut. Bilen hämtar upp mej och vi åker till station. Äntligen ska jag åka hemhem till föräldrarna. Man brukar ju säga borta bra men hemma bäst...men jag vill hellre påstå hemma bra men hemhemma bäst:) 
Jag sätter mej i vänthallen och väntar på tåget. När jag hör hur tåget rullar in beger jag mej ut till perrongen. 
Väl där ser jag hur tåget rullar in och jag konstaterar ”åh va bra, d ä ett sånt där nytt tåg” Ni vet det jag pratade om förra inlägget att det är så bra handikappsanpassat. 
När jag gick på insåg jag att jag var tvungen att gå till nästa vagn för denna var man tvungen att ta ett stort kliv upp för att kunna sätta sej på sätena, vilket jag var för slapp för. På vägen dit mötte jag endel folk och eftersom gången var liten just där så fick vi tränga oss förbi varandra. Men det gick bra. 
Jag hittar ett bra säte, sätter mej och känner hur skönt det är att jag är hemhemma snart. Jag rekar min omgivning. 
På andra sidan gången sitter två barn. Mamman står vid en barnvagn och hade koll på hunden. Lite längre bort stod pappan också vid en barnvagn och familjens andra hund. Jag sätter mej till ro och blundar. Men jag somnar inte för det är ju bara en 20 minuters resa. 
Jag hör hur dom ropar ut min station i högtalaren. 
Av någon anledning försöker jag resa mej innan tåget helt har stannat. Det ska man inte göra när man har usel balans. Kryckan, som brukar greppa golvet bra gjorde inte det. Så den gav mej inget stöd. 
Jag kände hur kroppen tappade balansen och som i en film hörde jag hur panna föll som en duns i tåggolvet. 
Mamman säger till pappan ”hjälp tjejen upp!” Jag mumlar ”Tack! Ja ska av här...” 
Jag kan tänka mej att det hela såg nog rätt kul ut, men kan inte påstå att det var skönt. 
När jag väl kommit upp på fötter ler jag lite snett och tar tag i stången för att gå av tåget. 
Då känner jag någon stödja min darrande arm. Mina båda fötter ställer sej stabilt på perrongen. Jag vänder men snabbt och blicken möts av en oroad blick. 
Han frågar mej om det säkert gick bra och om jag inte behöver mer hjälp. 
Nu slå Jeanette Forss stolhet till. Jag ler snett säger att allt gick bra, tackar och avfärdar hjälpen. 
När jag ser hur killen går iväg med alla andra som gick av tåget så känner jag hur benen skakar och hur något i mej vill brista. 
Men jag vägrar. 
Jag biter mej i läppen och tänker ”fy vad tragiskt o patetiskt att tjuta nu...”Jag sätter mej för att lugna ner min stackars kropp. Efter ett litet tag lyckas jag med det så jag går och sätter mej på ett annat ställe närmre bilarna och väntar på mamma. 
Under min väntan känner jag hur tårarna vill tränga sej fram, men jag kämpar emot. Jag känner i hårfästet att det blivit ett litet skubbsår och det ömmar lite... 
När väl mamma kommer känner jag hur allt brister. Jag sätter mej i bilen och börjar gråta. 
Nu är det så att jag knappt kan prata och gråta samtidigt så jag säger bara ” Låt mej gråta, så förklarar ja sen... ” 
Haha stackars mamma...hon fick gissa sej till vad som hänt för att hon skulle veta innan vi åkt 8km.
Nu är det INTE så att jag vill att ni ska tycka synd om mej, men att ni ska vara medvetna om att detta kan ske även nu efter operationerna... Trots det anser jag att det är viktigt att lyfta fram det med CCSVI i ljuset. För som jag sa tidigare i veckan efter tiden i Bulgarien så är mitt psyke nu 88% bra och fysiks är 45% bra och jag märker att jag mår bättre och bättre. Så denna händelsen ser jag som en stenhög på vägen till att bli bättre.. kanske t o m spränga stenhögen så ja kan flöda förbi;)