Nu har jag äntligen börjat städa och ordnat inför advent. Jag fick borra ihop ett staffli också, så städningen blev inte helt klar. Nu har jag enbart nästa projekt: limma ihop Gabriel eller ja, jag ska ju städa klart. Men nu går det ganska fort om jag inte påbörjar ett annat projekt. Som projekt Gabriel t ex. Mamma brukar säga det att jag gör inte den sista om jag gör något. Inte den sista touchen lixom. Men Gabriel förgyller ju ej julkrubban, som han bör... När han är är klart o när jag målat Josef lovar jag att ni ska få se resultatet av krubban. Det kan jag i a f göra klart.
Idag har jag njutit av snön av att bara se på den genom fönstret. Är sugen på att dra på mej skidbyxorna o vinterjackan o bara njuta av snön.
Men suget försvinner ganska fort när jag kollar ut på vägen utanför o ser att snö inte är vit. Stan har liksom den påverkan. Eftersom det är superhalt på betonggolvet utanför entredörren så försvinner suget ännu fortare.
Önskar att det kunde stå en kvast utanför dörren i syfte att ta bort det innan det blir is eller sådär blöthalt. Men det är klart. Här får den nog inte stå ifred.
Jag kommer ihåg att vi hade en borste vid trappan uppe i Undersåker. Där hade vi också den goa damen, som bodde nedanför mej. Hon gav mej bullar när hon bakat och sopade trappan. Tyvärr är hon i himlen nu.
Men jag kan nog erkänna själv att jag skulle nog aldrig ge mej på att soppa betonggolvet här, så jag kan nog inte önska att det ska soppas eller skrapas här.
Eller suget att gå ut kanske inte försvinner, men det sunda förnuftet säger att jag bör låta bli. Min kärlek till snön har ju inte försvunnit i o med min sjukdom.
Visst det är extra jobbigt att röra sej i snön, men msen ska ju ej hindra mej att må bra. Och det gör jag när jag leker i snön.
Jag brukar säga att det psykiska välbefinnandet är viktigare än det fysiska välbefinnandet. Visst de två hänger ju ihop. Jag menar om du fysiskt kan röra dej ordentligt så visst mår du lättare bättre. Men man ser ju lättare ner på sej själv när man inte rör sej ordentligt.
Eller jag kan nog känna det så ibland... jag kan ju inte heller tala för hur alla andra i min situation känner.
Men p g a det har jag en ganska splittrad känsla mot snön. Praktiskt är det jobbigt.
Men eftersom kärleken övervinner allt, så känner jag mej i grund och botten att jag är ärligt glad över snön:).
Iaf se på o leka med:)...Sen får man ju vara realistisk och förstå att vädret medför ju vissa problem för folk både på vägarna och trottoarerna.
Det är nog trots det kul för de flesta barn som får leka med snön. För några år sedan sa några att det inte skulle finnas några vintrar här i södra eller nästan hela Sverige. De menade då om några år. Med andra ord NU är det några år sedan och barnen får uppleva vintrarna som dom ska vara. Eller ja, om nu det ville sluta snöa...för om det fortsätter blir det ju massor. Typ som förra vintern.
 |
| Soluppgång i ett snötäckt vinterland 2009 |
I alla fall vad det bör vara här i Södra Sverige.
Det kanske inte är så onomalt egentligen. Undrar vad de gamla farbröderna och gummorna. Deras vintrar när dom var barn kanske var såhär tros allt....