19.3.17

GLÖM O GÅ VIDARE

Det va just det jag tänkte när polisen ringde efter en månad efter händelsen. Han undrade om jag ville väcka åtal. Inkräktaren hade tur för det ville jag ju ej. 

Dagarna går... månaderna går... jul... nyår... födelsedag... ensamma dagar.. livfulla dagar...  
Efter dendär otäcka natten i mitten av december kan jag nog påstå att jag är ok. Visst jag har känt hur livet gick bra ganska fort efter. Men tankarna har varit ganska jobbigt påfrestande. Nu verkar det som dom iaf har lugnat sej. 

Tyvärr blev ju kroppen stelare än innan. Så förutom att jag rycker till o blodet fryser så fort jag hör en duns eller ett kras så jobbar kroppen på jag ska hitta det riktiga lugnet. 
Där har mina närmaste hjälpt mej o även min tro. Tyvärr finns det ju självklart saker jag fortfarande jobbar med. Men det går iaf framåt. 
Hursom ska jag erkänna att jag känner en viss irritation över att jag blev så stel att det fortfarande påverkar min rörlighet. När träningen påverkas påverkas ju också sjukdomen. 

Visst nu kan jag ju inte skylla allt på den händelsen. Jag vet ju att MS är en oförutsägbar sjukdom. 
Men som någon sa "du som kämpat så mycket". Det är ju sant. Innan kunde jag resa mej utan att behöva hålla i något o coremusklerna hade kraften att hålla mej stabil vilket jag inte kan nu. 
Men det innebär ju inte att jag slutar kämpa... nä snarare tvärtom 😊. Jag försöker vända på tanken o tänka: nu vet ja iaf hur min sjuka kropp beter sej i ett sådant läge. 

Om typ en månad ska jag gör min årliga MR o jag känner en viss nervositet inför den. 
För inte bara för att höger ben inte vill vara rakt men jag hoppas att placken på hjärnan inte är aktiva. Dom har ju inte varit det på några år nu. En liten parantes - innan jag slutade med gluten o la om min livsstil så va placken aktiva... Bara säger det...
Jag har fått för mej att ju mer aktiva dom är, desto sämre är sjukdomen. 

Målet är ju självklart att hålla sjukdomen i schack. Eller det är ju en lögn... Det stora målet är ju att bli frisk o om Gud inte får för sej att ingripa så lär jag hinna dö innan det händer om typ 60år. 
Så just nu nöjer jag mej att hålla msen under kontroll med hjälp av kost, träning o sömn...

19.12.16

OTÄCKT!!

Här sitter jag o känner att jag inte kan somna... men denna gång har jag nog giltigt belägg för det.

Natten till lördag typ kl 3 så krossade en mörk full man fönstret på min uteplatsdörr o tog sej in. Han sa att han blödde men ja såg inget (iofs  ja kollade inte så noga plus att d va mörkt eftersom ja inte har nån taklamp o ja va skiträdd...). Medan ja ringde polisen 👮 så typ skrek jag att han skulle ut medan jag ringde efter hjälp. Men som sagt han tog sej in o satte sej på pilatesbollen. Det blev lite komiskt för han trillade på golvet o typ somnade lite halvt ( kan skratta åt d nu ). 
Men jag va riktig skärrad o som tur var hade flera grannar också ringt polisen så dom va snabbt här. Så skönt att jag har bra grannar.
Ja ringde också några vänner som bara bor typ 5min bort så dom kom ju. Skönt så slapp ja va själv. Då saknade ja verkligen mitt liv som kombo... 
Igår så hämtade pappa hem mej, så jag sov där någon natt. Men jag är fortfarande orolig o stel i kroppen, men väljer att va hemma. Dom må ju komma o laga fönstret snart o då bör ja nog va hemma...

En väldigt obehaglig upplevelse. 
Som jag berättade så blev min redan stela kropp ännu stelare. Jag har ju senaste tiden t o m haft problem med ridningen för att framlåret dragit sej uppåt medan ljumsken o höften börjat göra ont. Såklart på höger sidan. Så detta gör ju ej saken bättre. 
Nu kände jag mej verkligen i underläge. Jag tackar Gud för att mannen enbart ville ha hjälp med sitt sår på huvudet (ett sår jag inte såg) o inte mej fysiskt illa. Här va en tragisk person som ville ha hjälp, men pga alkoholen o ev andra droger så hade han inget omdöme om vad som va rätt o fel.
Vilket resulterade i att jag blev skiträdd. 
Många hade nog blivit helt galna o slagit o försökt  knuffa ut han, men eftersom jag sitter i rullstolen, så är jag ju begränsad. Visst... jag hade nog inte kunnat göra mycket mer i "vanliga" fall, men känslan av hjälplöshet hade nog varit mindre. 


28.11.16

UPPDATERING: sömn?

Jag höll ju på med uppdatering vad jag gör för att hindra min MS. Det har ju handlat om kost o träning. Dessa två hanterar jag bra, men sen är det den tredje fasen som jag inte får till. O d ä sömn. 
Anledningen till att jag inte har skrivit nåt inlägg om ämnet är att jag tänkt skriva när jag fått till det. Men icke!! Jag kanske har funnit min största personliga överman.
För visst vet jag hur viktig sömnen är. 
Det är ju när man sover som kroppen läker sej självt... 
det finns ju en anledning att kroppen är trött när man är... typ förkyld eller nåt... det är ju kroppens vis att säga "nu behöver ja läka, så lägg ner din kropp, så ja kan lägga all arbetskraft på att göra dej frisk".'
LYSSNA PÅ DIN KROPP!!!
Så det är ju lustigt att jag vet det, men gör det inte. Problemet är ju inte att jag inte kan sova. Utan det är ju mer att komma dit...

Det kanske är nåt som ska bli mitt nyårslöfte... i år igen;) 
Men först är det jul o igår va det 1a advent.


18.9.16

Uppdatering del 2: träning

Att svettas är en vinst för mej. För någon som har svårt för det betyder det ju massor o sen tar det ju med massa skit ut ur kroppen 😉.

Något mer som borde få mej att svettas, men inte ännu, är träningen på gymmet med sjukgymnasten. Vi maxar min träning, som t ex jag har en 5kilosvikt på magen när jag gör mina bäckenlyft o så gör jag så många ja orkar. Jag märker redan efter någon vecka hur träningen hjälper mej.
Så varför har jag inte gjort det tidigare? Mitt försvar får bli: Saknad av disciplin

Det har tagit tid att få mej att verkligen inse träningens vikt. Visst jag har ju vetat det länge, men det är inte förrän nu jag satsar helt 100 på den.

Förutom gångträningen som jag får hjälp med såklart, tränar jag små övningar hemma (förutom vardagsträningen). Det är ju så löjligt att jag inte haft disciplinen att göra så enkla övningar. 

Som jag nämnde så gångtränar jag. Visst jag har stöd o hjälp för det. Jag är så otroligt tacksam för det. Men där som i så mycket handlar det om acceptens. Avskyr det ordet. För jag tycker jag accepterat sjukdomen till den grad att jag vägrar låta den ta över mitt liv. Men iaf så går bättre o bättre att gå.

Mycket är också tackvare ridningen. Inte nog med att jag tränar balansen utan också coremusklerna som stärker min hållning. Ridningen gör ju inte bara att jag mår bra fysiskt utan också psykiskt. Hela miljön där gör att jag mår bra o det känns som varje gång jag sitter på hästryggen ger jag msen en käftsmäll. Jag får då naturlig töjning vilket en stel kropp behöver. Främst är det ju höger kropphalva som jag märker av att stelheten släpper av en aning. 
Den är så tokigt stel, men också kall pga dålig blodcirkulation. 
Kallast är högerfoten. Som jag nämnt i tidigare inlägg så är min droppfot både iskall,blå o svullen. Den blev ju bättre efter andra operationen, men tyvärr höll det inte helt i sej. Visst är den bättre men inte på lång vägar bra. Så jag började tänka. 

Operationen mot CCSVI gick ju ut på att få igång blodflödet. För det må foten bli varmare o kärlen behöver vigas. Det känns ju som det händer så när man smörjer in liniment
Så det har jag börjat med varje dag o det funkar... ett tag in på dagen. 
För att sedan hålla benet varmt o musklerna igång låter jag en tensapparat arbeta på högerbenet. Med operationen effekter i bakhuvudet masserar ju också in nacken o halsen med liniment. 
Det kanske bara är nåt jag fått för mej, men det känns lite bättre.

Kosten som jag ändrat har gett mej mer energi. Så pga det o operationerna  har min kropp en bättre grund att orka träna så mycket som jag gör. 
Det är de två saker jag iaf någorlunda lyckats förbättra mitt liv med sjukdomen. Men för att kroppen ska bli helt nöjd så behöver den sömn. Nåt jag är fruktansvärt dålig på. Mer om varför den är viktig skriver jag om i nästa inlägg