13.7.16

UNDERLÄTTA FÖR KROPPEN!!


Det är ju det det handlar om. Att göra det lättare för kroppen att läka sej själv. Jag äter mat som är lättsmält så kroppen behöver inte lägga all sin kraft på att bearbeta maten hela tiden utan den kan reparera de skador den har. 

Jag underlättar ju också med träningen. Att bygga kroppen underlättar ju oxå. 
Ibland kan jag önska att jag hade vetat detta innan jag blev sjuk. Jag säger inte att jag hade sluppit sjukdomen, men som sagt jag hade kanske haft en bättre grundfysik som hjälpt mej gå runt huset snabbare. 
Man hör ju om folk som blir bättre o man tänker att detdär borde man prova. Men så läser man senare att dom har tränat sedan barnsben. Då inser man vilken väg jag har. 
I min familj va det ju alltid brorsan som tränade. Jag var mer den som inte brydde mej så mycket. Jag skulle kanske lyssnat lite mer när han tjata på mej att träna, men det behöver vi ju ej säga högt ;). 
Jag är nu en av dom som anser att gymnastiken är en viktig del i skolan. Men det skulle va någon som sa hur viktigt det var för hälsa o hur det underlättade för kroppen med en bra fysik (...även när du inte röker). Det kanske va nån som sa det utan att jag lade det på minnet, men det är nåt som borde läras lika bra som 1+1.

Nu börjar jag iaf märka av hur kroppen lite sakta börjat jobba upp sej. Jag gångtränar minst 1gång/vecka med hjälp av några vänner o till min glädje kunde jag gå nästan dubbelt så långt än vad jag brukar gå. 
Gången efter gick jag dock inte lika långt, men då orkade jag gå längre mellan mina pauser.
Jag håller ju fortfarande på med min ridträning. När jag red förra gången fick den lilla islänningen lite spatt. Han som brukar va lugn (...lite för seg...). Jag, som älskar att det händer lite, lyckades sitta kvar. Det muskler som behövdes arbeta gjorde ren reflexmässigt sitt jobb o jag behövde knappt tänka utan kroppen parera sej själv.

Något som nu äntligen också börjar ordna till sej är min stackars blå svullna högerfot. Den har ju inte alls sett kul ut. Utan den har sett mer hel död ut. 
Men när min sjukgymnast sa till mej att jag aldrig kommer få ordning på spasticiteten i högerben väcktes nåt i mej. Man ska aldrig säga aldrig ;) (....eller så ska man det). Inte för den är borta, men spasticiteten är i a f någon procent bättre. Jag har två pads till en tensapparat, så skickar jag in som dunkande ström på båda sidor av låret. Det studsar endel, men det är det värt. Samtidigt sitter jag med fötterna på en cirkulationstränare o det är då något i foten händer. Den är inte alls lika blå o svullen. Den är inte som vänster, men om jag inte ger mej så kanske. Vore grymt kul att visa sjukgymnaster att det fungerar. 

Även där underlättar jag för kroppen.  

(...o ja, jag vet att 1+1=2..;).)


25.5.16

GOD HÄLSA KOMMER INIFRÅN!!

Så står det på en vattenflaska som jag har. Tänkte inte på det tidigare men det är så sant. Vad du stoppar i dej är det som påverkar din kropp. 

Sedan en tid har jag ju vetat det, men ändå prövar jag min sjuka kropp. Jag har provat att äta smält ost. Lite är ok, men en skiva är gränsen. Sen sa magen ifrån. Något jag inte kopplat ihop med det jag äter, är den galna smärta jag haft i vänster kind/nacke/axel/arm. 
En smärta som jag innan operationerna lätt gav 9 av 10. Smärtan klingade av o till och försvann ett tag efter 1a operation till nu. Nu sitter jag med smärtan igen. Värk som gör att jag nästan vill såga av armen (om d hade hjälpt...men då hade säkert fantomsmärtor ersatt denna). 
Det som gör denna smärt uthärdlig är att jag nu vet att jag ska ej äta mer än en skiva ost. Och då tänker att jag lika gärna kan låta bli ost helt... om jag hade disciplin. 
Nu får jag bara fokusera på att äta det magen mår bra av. 
Som jag säger ”mår inte magen bra så mår inte kroppen bra”. Alltså ingen ost o det som utvinns av mjölk. 

Nu är ju diskussionen stor om huruvida mjölk är bra. Alla har ju rätt till sin åsikt, men jag tänker som så att mjölk säkert är jättebra...sålänge den inte gått igenom massa maskiner. 
Nu vet jag ju inte hur mjölk direkt från kon smakar. Men jag vet så mycket att om jag tycker det är äckligt så dricker jag det bara inte. Inte lägger jag till massa annat i den. 

Tyvärr är det ju så med de mesta livsmedel vi köper idag. 

Hippokrates sa 460-379e.Kr 
”låt din mat vara din medicin”. 

Det ligger så mycket rätt i det, men det är svårt när i princip allt förutom det i grönsaksdisken är så behandlad att kroppen drar mer skada än nytta av den.

Inte nog med det utan vi har ju miljöaspekten också. Där blir ju tyvärr även grönsaksavdelningen lidande. För våra grönsaker växer upp i jordar som är näringsfattiga. rent logiskt är dom det eftersom de används om och om igen.

”Hur kan man förvänta sej att en byggnad ska stå i 100år, när man bygger det med dåligt byggmatrial?” 
Likadant är det med vad du äter. 
DU ÄR VAD DU ÄTER!!

Men det är klart jag skriver om matens vikt eftersom jag har en sjukdom och det jag äter hjälper mej. Men jag säger bara det att jag önskade att jag visst det jag vet nu, innan jag blev sjuk. 
Det handlar om att förebygga. 
Du kanske tänker ”Men jag är ju frisk. Jag kan ju inte få en autoimmun sjukdom”. Typ så tänkte jag med o nu sitter jag här. Så jag säger skarpt 
”ÄT DINA GRÖNSAKER o lite till 
OCH GE DINA BARN OCKSÅ”.

Visst enbart maten gör mej inte starkare. Men den ger mej energi o ork, så jag kan träna mer. Ms-tröttheten är som bortblåst. Visst den försvann i o med första operationen. Men den låg på lur helatiden. Det var inte förrän jag lade om min kost som jag helt 100 kunde säga att den va borta.  


Kan man inte ta ett piller. Ja, det kanske du kan, men det är ju med biverkningar. Biverkningar som du genom maten kan slippa +  att maten ger dej andra näringsämnen o vitaminer som pillret inte gör...

9.5.16

RIDTERAPI

Nu har jag ridit i över ett år. Jag finner inget negativt med det hur mycket jag än skulle försöka. Ja det skulle va träningsvärken då...som om den är negativ. Det är ju bara ett bevis på att otränade muskler har jobbat o det är ju aldrig negativt. Speciellt när man, som jag, har en dålig stabilitet i bålen.
Det är riktig kul när min sjukgymnast ser en klar förbättring i min kropp och rörlighet. Självklart märker jag ju själv av det, men man ser på mej ändringen gör så mycket för självkänslan.

Självkänslan stärks även av att bara komma upp på hästen. "JAG KLARA DET!!" :). Visst jag får hjälp med att min ridinstruktör drar över mitt högerben medan jag ligger på hästen o en ledsagare som håller i mej när jag kliver upp på pallen.
På vissa platser finns det en ramp som ska förenkla det för oss rullstolsburna. Något jag är glad över att det inte finns där jag rider. För precis av samma anledning som jag inte vill ha en el-rullstol. Det är ju träning det också.
 Bara det att jag måste resa mej, ta två steg på pallen, lägga mej på hästen o så stretching av högerben när ridläraren drar över det.
Töjningen får jag även när jag sitter på hästen. Samtidigt som jag sträcker på mej o spänner mage, rumpa o lår.

Som jag nämnde så har jag en ledsagare med mej vilket gör att jag känner mej trygg. Det är inte så att jag är rädd för att falla o bryta benet så jag hamnar i rullstol... jag sitter ju redan i den ;). Det som är bra med de ledsagare (har tre olika...) jag har är ju att de låter mej styra hästen. Så även om en person är med så är det jag som har kontrollen över hästen. Eller han har nog rätt mycket kontroll över mej egentligen ;). Så känns det iallafall.

Min  ridinstruktör ser också de förbättringar jag gjort och hon ler lite åt tanken av hur jag såg ut på hästen när jag började.
Inte bara det att jag nu har vanliga ridkläder utan det har även skett en oerhört stor förändring i hållning. 

Ridterapi är verkligen nåt som alla borde göra!!  För det är ju inte enbart den fysiska aspekten utan också den psykiska...  För visst är jag fysiskt trött efter mina 45min på hästen, men jag mår så grymt bra efter ett pass.


D Ä INTE BARA NYTT LIV I HAGARNA UTAN OCKSÅ I MIN KROPP...

2.4.16

NORMAL IGEN?

Normal kommer min kropp aldrig bli igen. Inte sålänge Msen är där o härjar o det räknar jag ju med att den kommer göra resten av livet. Dock gör den ju allt mycket värre när jag åker på en vanlig förkyldning. Som tur är händer det inte så ofta... ta i trä. 
Men det är väl så att det blir tårta på tårta för kroppen. (tycker dock att det ordspråket inte riktigt stämmer...tårta ä ju gott ;).)

Det var iaf skönt att fira påsken hemmahemma. Det jag upptäcke var att min nya, fina rullstol inte passade ett liv på landet. 
En stor besvikelse för denna lanttös. Jag vet inte hur många gånger jag sa att den måste kunnas köras på grus o gräs. Trodde stötdämparna (froglegsen) skulle göra sitt. Men icke. 
Kanske lika bra att byta till vanliga gafflar o större länkhjul med platt banda. 
Ni märker min besvikelse. Nu nämner jag ju bara felet med stolen, men för mej är det ju ett stort problem. Det är ju jobbigt att sjukdomen hindrar mej att röra mej i naturen som jag vill o då är det ju ännu jobbigare när ett hjälpmedel hindrar mej att ens röra mej på en gräsmatta.

Men något som varit fantastiskt gött, är att jag inte får ont i ryggen av den. Något jag uppskattar speciellt nu när jag är förkyld. Då har jag massa andra krämpor o jag blir så galet stel. Dendär överrörligheten är som bort blåst. 
Då önskar man att duschgolvet hade en stor mjuk matta eller att jag bodde i ett öde hus så man inte väckte hundarna var gång man snöt sej kl2 på natten. 
Denna gång var det ju nästan som för några år sen då  kroppen vägrade resa sej. Jag hade samma känsla i kroppen. Men jag lärde mej av mina misstag. 
För det första stressade jag inte upp mej. Jag kände ju igen känslan. Då blev jag inlagd på sjukan. Sen tanken att då må jag äta sjukhusmaten, som ser helt tvärtemot min tallrikar ;) o maten är ju min medicin, fick mej att få bort täcket, så kroppstemperaturen sjönk o jag, som inte tål värme, inte va så varm. När jag efter nån timme lyckats få ner värmen o sätta mej va det bara att föra över mej till rullstolen... bara.... 
Allt tog ju ännu längre tid, men tanken att det är p g a förkyldningen jag är såhär o den går över gjorde det hela uthärdligt. 
Och sen tackar jag Gud för att 
Han gav mej en stor näve 
ENVISHET!! 

Kan ju inte påstå att jag är 100%. En förkylning tar ju sin tid plus att kroppen ska återställa sej till det den va innan, men jag är på väg dit...


18.3.16

NU Ä HAN HÄR!!

Tiden har bara runnit iväg. 
Sist jag skrev var det 2015 o jag hade konstaterat att jag haft min Ms-diagnos i 11år. 11ÅR!! Galet!!

Vad har hänt sedan dess? En bra fråga kan man tycka. Livet har rullat på. 
Det har varit det gamla vanliga. Jag firade jul hemmahemma o nyår med lite sköna vänner. Det blev 2016 och vardagen drog igång med träning. 
Åh, vad jag märkte vad min kropp saknade den. 
Jag ska detta år fokusera på blodcirkulationen tänkte jag. Eftersom min högerfot som faktiskt hade en bättre cirkulation efter andra operationen är iskall o blå igen. Det innebär låga vikter o snabba repetitioner. Något vissa på gymmet inte förstår utan i princip skryter om hur höga vikter dom har när dom ser mina låga. Då slår Jeanette Forss dövöra till. Där må jag nog vara egoistisk och säga ”JAG gör det som ä bäst för MEJ”...
Med träningen innebär ju också ridning. Jag va lite rädd att jag tappat allt under juluppehållet, men icke :). Jag känner mej stabil o rider nu hellre barbacka än med sadel(nu blir d dock med sadel eftersom vinterpälsen faller av...). Jag har en helt fantastisk ridlärare som vågar ge mej utmanande uppgifter. Vilket jag gillar. 
Avskyr när man blir behandlad som man stod på ett glasberg. 

Samband med jul o nyårshelgen blev det lite fusk i kosten i form av socker. Det är verkligen en bov och det var väl inte förrän i slutet av februari jag kunde känna att det lugnat sej o jag är tillräckligt sockerfri (bortsett fruktosen). Dock fuskar jag med laktosen. Jag kör gärna med smält ost vilket magen inte är så glad åt.

Den 13e februari firade jag födelsedagen med lite vänner. Är så otroligt tacksam och jag inser att det är ju det jag saknar. Jag borde bjuda hem fler vänner.

I slutet av januari, i början av februari va det sagt att jag skulle få min nya livskamrat. Men icke!! Men... i tisdags skedde det jag kämpat för i typ 1,5 år. Jag fick min nya rullstol. Det är glädje på riktigt och nu kan jag bocka av den kampen. 
Hur är den då? kanske du undrar. Nu har jag knappt haft den en vecka, så det är lite svårt att ge en rättvis redovisning förutom att den är så skön att sitta i och den är lättare att köra. Det skramlar dock men jag får väl dra fram skruvmejseln i helgen... 
Och som grädden på moset, trots att de orange detaljerna uteblev (hade ju iaf hellre velat ha gul eller guld...), så är den ju snygg... o det är ju bättre med svart o vitt...då behöver jag ju ej tänka färg på kläderna ;).