26.7.17

SVÅRT ATT GLÖMMA...

...NÄR MAN STÄNDIGT PÅMINNS!!

Förra veckan kände jag nästan som att jag ville skita i allt. Dom ringde nämligen från tingsrätten. För ett tag sedan fick jag en kallelse dit. Åklagaren vill nämligen åtala den skyldige för det som skedd veckan innan julen 2016.
Jag som bara vill glömma o gång vidare. Känns som en skiva som hakat upp sej. Det är lustigt egentligen. 
När det inträffade frågade poliserna om jag ville göra en anmälan. Nej det ville jag inte. Så några veckor senare händelsen ringde en polis o det verkade som fallet avskrevs. Det va ju det jag ville. Så allt va ok…. 
Nu kunde jag fokusera bara på att få kroppen lika rörlig som den va innan händelsen. För som jag berättat i tidigare inlägg så blev ju min redan sjuka kropp påverkad. Självklart påverkades också psyket, men de obehagliga tankarna försvann rätt fort o jag kunde efter ett tag sova utan tänd lampa o tv:n på om nätterna. Allt va frid o fröjd o kroppen började lite smått återhämta sej…trodde jag, ja.

Efter en tid så ringde åter en polis. Han menade på att hans kollega hade avskrivit målet lite fort. Detta räknades ju som ett grovt hemfridsbrott, tyckte han. Så han tog åter mitt vittnesmål, men jag upprepade det jag tidigare sagt att jag bara vill glömma o gå vidare o att kroppen reagerade väldigt negativt på händelsen. Han svarade att det va upp till om åklagaren ville åtala, men han trodde ej jag behövde medverka vid åtalet. 
Ack, så fel han hade… 

Ett tag efter samtalet fick jag kallelse att jag må befinna mej på plats på tingsrätten i höst. Besviken ringde jag genast dit o förklarade att jag har svårt att ta mej fram o att händelsen påverkar kroppen negativt. 

Så nu är vi framme till förra veckan. Då de ringde o ansåg att jag må vara där. 
Så nu känner jag mej irriterad o besviken. För inte nog för att hela händelsen är jobbig o jag känner en viss press att komma ihåg grundligt vad som hände dendär natten för 10månader sedan, så har dom ju ej lyssnat på mej att jag BARA VILL GLÖMMA O GÅ VIDARE. 

Kroppen är nu väldigt stel o jag är glad att jag var hos mina föräldrar när dom ringde. Nu blir det åter några nätter på soffan framför tv:n.
Tyvärr är det ju inte så bra för min redan stela kropp, men för jag ska få mej några timmars sömn så får det bli så.

Man tycker ju att en jobbig sjukdom som gör att man må sitta i en värdelös rullstol är tillräckligt.  😟

         

19.3.17

GLÖM O GÅ VIDARE

Det va just det jag tänkte när polisen ringde efter en månad efter händelsen. Han undrade om jag ville väcka åtal. Inkräktaren hade tur för det ville jag ju ej. 

Dagarna går... månaderna går... jul... nyår... födelsedag... ensamma dagar.. livfulla dagar...  
Efter dendär otäcka natten i mitten av december kan jag nog påstå att jag är ok. Visst jag har känt hur livet gick bra ganska fort efter. Men tankarna har varit ganska jobbigt påfrestande. Nu verkar det som dom iaf har lugnat sej. 

Tyvärr blev ju kroppen stelare än innan. Så förutom att jag rycker till o blodet fryser så fort jag hör en duns eller ett kras så jobbar kroppen på jag ska hitta det riktiga lugnet. 
Där har mina närmaste hjälpt mej o även min tro. Tyvärr finns det ju självklart saker jag fortfarande jobbar med. Men det går iaf framåt. 
Hursom ska jag erkänna att jag känner en viss irritation över att jag blev så stel att det fortfarande påverkar min rörlighet. När träningen påverkas påverkas ju också sjukdomen. 

Visst nu kan jag ju inte skylla allt på den händelsen. Jag vet ju att MS är en oförutsägbar sjukdom. 
Men som någon sa "du som kämpat så mycket". Det är ju sant. Innan kunde jag resa mej utan att behöva hålla i något o coremusklerna hade kraften att hålla mej stabil vilket jag inte kan nu. 
Men det innebär ju inte att jag slutar kämpa... nä snarare tvärtom 😊. Jag försöker vända på tanken o tänka: nu vet ja iaf hur min sjuka kropp beter sej i ett sådant läge. 

Om typ en månad ska jag gör min årliga MR o jag känner en viss nervositet inför den. 
För inte bara för att höger ben inte vill vara rakt men jag hoppas att placken på hjärnan inte är aktiva. Dom har ju inte varit det på några år nu. En liten parantes - innan jag slutade med gluten o la om min livsstil så va placken aktiva... Bara säger det...
Jag har fått för mej att ju mer aktiva dom är, desto sämre är sjukdomen. 

Målet är ju självklart att hålla sjukdomen i schack. Eller det är ju en lögn... Det stora målet är ju att bli frisk o om Gud inte får för sej att ingripa så lär jag hinna dö innan det händer om typ 60år. 
Så just nu nöjer jag mej att hålla msen under kontroll med hjälp av kost, träning o sömn...

19.12.16

OTÄCKT!!

Här sitter jag o känner att jag inte kan somna... men denna gång har jag nog giltigt belägg för det.

Natten till lördag typ kl 3 så krossade en mörk full man fönstret på min uteplatsdörr o tog sej in. Han sa att han blödde men ja såg inget (iofs  ja kollade inte så noga plus att d va mörkt eftersom ja inte har nån taklamp o ja va skiträdd...). Medan ja ringde polisen 👮 så typ skrek jag att han skulle ut medan jag ringde efter hjälp. Men som sagt han tog sej in o satte sej på pilatesbollen. Det blev lite komiskt för han trillade på golvet o typ somnade lite halvt ( kan skratta åt d nu ). 
Men jag va riktig skärrad o som tur var hade flera grannar också ringt polisen så dom va snabbt här. Så skönt att jag har bra grannar.
Ja ringde också några vänner som bara bor typ 5min bort så dom kom ju. Skönt så slapp ja va själv. Då saknade ja verkligen mitt liv som kombo... 
Igår så hämtade pappa hem mej, så jag sov där någon natt. Men jag är fortfarande orolig o stel i kroppen, men väljer att va hemma. Dom må ju komma o laga fönstret snart o då bör ja nog va hemma...

En väldigt obehaglig upplevelse. 
Som jag berättade så blev min redan stela kropp ännu stelare. Jag har ju senaste tiden t o m haft problem med ridningen för att framlåret dragit sej uppåt medan ljumsken o höften börjat göra ont. Såklart på höger sidan. Så detta gör ju ej saken bättre. 
Nu kände jag mej verkligen i underläge. Jag tackar Gud för att mannen enbart ville ha hjälp med sitt sår på huvudet (ett sår jag inte såg) o inte mej fysiskt illa. Här va en tragisk person som ville ha hjälp, men pga alkoholen o ev andra droger så hade han inget omdöme om vad som va rätt o fel.
Vilket resulterade i att jag blev skiträdd. 
Många hade nog blivit helt galna o slagit o försökt  knuffa ut han, men eftersom jag sitter i rullstolen, så är jag ju begränsad. Visst... jag hade nog inte kunnat göra mycket mer i "vanliga" fall, men känslan av hjälplöshet hade nog varit mindre. 


28.11.16

UPPDATERING: sömn?

Jag höll ju på med uppdatering vad jag gör för att hindra min MS. Det har ju handlat om kost o träning. Dessa två hanterar jag bra, men sen är det den tredje fasen som jag inte får till. O d ä sömn. 
Anledningen till att jag inte har skrivit nåt inlägg om ämnet är att jag tänkt skriva när jag fått till det. Men icke!! Jag kanske har funnit min största personliga överman.
För visst vet jag hur viktig sömnen är. 
Det är ju när man sover som kroppen läker sej självt... 
det finns ju en anledning att kroppen är trött när man är... typ förkyld eller nåt... det är ju kroppens vis att säga "nu behöver ja läka, så lägg ner din kropp, så ja kan lägga all arbetskraft på att göra dej frisk".'
LYSSNA PÅ DIN KROPP!!!
Så det är ju lustigt att jag vet det, men gör det inte. Problemet är ju inte att jag inte kan sova. Utan det är ju mer att komma dit...

Det kanske är nåt som ska bli mitt nyårslöfte... i år igen;) 
Men först är det jul o igår va det 1a advent.