...på riktigt!!
Man säger ju att man inte ska hoppa över ån efter vatten. Det är ju inte längesedan jag började lägga om kosten ( jag har inte gjort det fullt ut... än!!)
Kan dock påstå att jag börjar må väldigt bra på riktigt :). Dock är ju kroppen tokig och knäpp. Men jag har ju fått mer ork, vilket innebär att jag orkar träna mer och det ger mej självklart mer motivation eftersom träningen äntligen börjar ge resultat.
Jag tänker också att jag har en grymt bra grund. Allt började ju för fyra år sedan då jag började se på sjukdomsbehandlingarna på ett annat vis.. Alltså 2010.
I början av det året såg jag en artikel om CCSVI, men tänkte inte så mycket på det. Innan det hade jag fått bältros, vilket va mycket troligt pga av den broms jag hade då. Trots det brydde jag mej inte. Trodde att broms va det enda för mej.
Men den sommaren fick jag några konstiga hudutslag.
Även då kunde inte min doktor säga att det var pga brommedicinen. Men jag började tvivla.
Den sommaren hade jag turen att familjen åkte upp till stugan. Väldigt skönt för då slapp jag skrämma folk med min otäcka uppsyn.
När vi var där uppe träffade vi min fars bror. Han berättade om sin arbetskamrats fru som hade gjort CCSVI i Bulgarien.
Självklart blev jag nyfiken och satte mej vid datorn. Jag hittade massa människor med Ms som gjort operationen i massa olika länder. Bla Bulgarien, Polen, Indien o Egypten m fl.
Detta var dock ej något som gjordes här i Sverige. Men intresset fanns dock där i a f. Det var ju nåt som kunde förbättra mitt liv som Msen förstört.
29e oktober 2010 låg jag på en brits på Tokuda sjukhuset i Sofia, Bulgarien.
Bara nån dag efter kände jag förbättringar. Främst är det ju att Ms-tröttheten helt försvann. Något jag än idag med största säkerhet kan säga att där försvann den. Sen va det ju andra saker som förbättrades. Ni kan läsa mer om de här.
Jag fortsatte förbluffas av det trots att fysiken inte hängde med i dessa förbättringar.
21a april 2011, åkte jag ner igen på ett återbesök. Det resulterade i, efter ännu en operaton, att blodcirkulationen kom igång.
Trots detta var jag ju ej helt nöjd. Jag testade LDN utan några större resultat. Det var nog pga att tålamodet sviktade allt för mycket.
Mina vänner kan nog uppleva att mitt tålamod är grymt envist, men när det gäller sjukdomen började det i vissa lägen överröstas. (o gör fortfarande ibland...)
Sommaren 2012 började jag uppleva att rullstolen tog ett steg närmre mej. Samtidigt fungerade inte magen, vilket den egentligen inte gjort sedan jag var liten, så det kopplade jag inte alls med min Ms. Jag fick ju den när jag var 22.
Istället i hopp om att jag skulle få en bättre fysik valde jag att söka en ny CCSVI-operation. Men denna gång åkte jag till Ameds sjukhuset i Polen. Så den 30 oktober 2012 var det dags igen, men tyvärr gav den inte så mycket.
Men däremot tror jag att den varit bra för att hålla blodkärlen uppe. Så det var verkligen inte bortkastat att resa dit.
Så blev det 2013 och rullstolen tog ett ännu närmre steg mot mej, men jag ville försöka använda den lilla gångförmåga jag har. Därför skaffade jag den våren en Veloped
 |
| (modern, terränggående rullator ) |
Den är väl bra, men rullator o 30 kändes inte bra.
Komihåg att detta enbart handlade om mej o min känsla, så ni som är 30 o går med rullator gör mej snarare mer imponerad. Ni har lyckats gå över en gräns som jag inte riktig klarar av. Tyvärr hann jag inte riktigt ta mej över den barriären, för högerbenet sa ifrån allt för mycket.
Magen fortsatte krångla. Ju mindre rörlig jag blev desto mer krånglade den. Det säger sej självt egentligen. Mår inte magen bra, så mår ej kroppen bra.
Därför lade jag tankarna på sjukdomen åt sidan (om man nu kan det...) och började söka på internet om magproblem. Jag hade ju tidigare hört och läst om hur gluten kunde förstöra tarmluddet i magen. Tankarna går ju därför till mina viktproblem. Eftersom magen ej kunde ta upp de fetter o näring som min kropp behöver för att gå upp var det ju rätt självklart att gluten är en stor bov.
Jag hade tänkte tanken tidigare, men förkastat den o tänkte...hey, jag är ju bondedotter o är uppvuxen på de olika sädesslagen, så det måste ju kroppen va van vid.
Men så läste jag om att jorden blivit så näringsfattig att de stackars sädeskornen inte längre har den styrka de en gång hade. Det fick mej att fundera.
Det stod också något om att vi bör äta sådant som fanns i modersmjölken. Eftersom jag föddes i Indien, fanns det nog inget gluten där. Så valet att sluta med gluten var rätt enkel då.
Redan några veckor efter mådde magen mycket bättre och jag har nu lyckats gå upp i vikt.
Säger bara
ÄNTLIGEN!!
Kroppens gångförmåga var fortfarande fel. Men det var ju inget jag kände att jag kunde göra nåt åt och det var ju inte därför jag slutade med gluten. Så jag är ändå nöjd över det resultat jag fått med att sluta med gluten.
En liten parantes är att när jag var lite gick jag till en magdoktor och det gjorde jag även för några år sedan + att jag varit hos två olika dietister. Ingen har ens nämnt GLUTEN...
Men eftersom kroppen fortfarande envisades med att försämra min högersida valde jag att 5november 2013 prova en ny bromsmedicin. Men den kampen vann sjukdomen lätt över.
Jag blev sämre och sämre och det kändes som Ms-tröttheten återvänt. (...en stor rädsla att den ska...)
Lusten att ens göra nåt som jag i vanliga fall kunde tycka vara kul försvann och minsta lilla motgång kändes som stora berg. Då var jag extra tacksam att jag hade en familj som stöttar mej till 110%.
En vecka efter att jag fyllt 31 fick jag ge mej och sätta mej i stolen.
Men då kände jag att jag seriöst bör sluta med vitt socker.
Det orsakar ju inflammationer i kroppen och det är ju just vad Ms är, inflammationer i CNS (centrala nervsystemet).
Jag hade vid det läget börjat minska med laktosen i mitt liv. Även detta är ju för magens skull. För den är ju inte 100% bra och jag har fått för mej att laktosen påverkar min läkande mage på ett negativt vis. Det är ju ganska lätt för mej, eftersom jag aldrig druckit mycket komjölk...o förresten det fick jag säkert inte i modersmjölken ;)...
Hur mitt kostval kommer förändra mitt liv är något som återstår att se. Allt jag kan säga nu är att jag mår riktigt bra trots min dåliga högra kroppshalva och att jag jämt får sitta i rullstolen. Jag upplever att jag känner mej piggare och jag är mer motiverad, vilket nästan varit borta det senaste året, att träna vilket är grymt bra för min dåliga fysik :)
Visst jag har gjort de övningar som sjukgymnasten velat att jag skulle göra, men nu har jag ork att ta i mer... vilket jag borde!!
Mao
TO BE CONTINUED!!
