Tänker tillbaka ett år och inser att det har hänt så mycket.
Till exempel för ett år sedan gjorde jag valet att avsluta Tysabrin...och jag saknar den inte.
De som påstår att inte operationen hjälper kan ju också inse att tysabrin inte hjälpte mej alls. För om den hade gjort det hade jag ju blivit sämre när jag slutade med den.
Jag hade det ju fruktansvärt jobbigt att gå ( började redan under sommaren ) och behövde egentligen rullator, när jag gick och i vissa fall behövdes det rullstol. (men d vägra ja)
Jag hade iaf två kryckor, men det var verkligen inte i alla lägen. Ville inte visa att jag började bli sämre så jag kämpade med en krycka och dom var bara i vägen.
I vissa lägen kan jag nog erkänna att jag behöver två kryckor nu också, men det krävs mycket till det och förresten går det helt mot min kamp att ställa undan den andra också. Nu har jag ju orken att enbart ha en vilket jag inte hade förra hösten.
Och förresten går jag sämre nu eftersom det är mer osynk mellan höger och vänster ben. Det har ni nog läst om i ett tidigare inlägg.
Men räknat på att jag trillade fler gånger förra året än detta år så kan jag nog påstå att jag fått bättre kroppskontroll och balans sedan operationen.
Mycket mer har hänt inte bara rent praktiskt utan också i självförtroendet. Det är ju fortfarande surt att jag inte kan visa er att jag mår bättre. Men förhoppningsvis kommer jag kunna det.
Nu fokuserar jag på att träna olika kroppsdelar som behöver extra hjälp att rätta till sej. Just nu, som ni nog förstår, ska jag lägga fokus på mitt dåliga högerben. Sen när jag ser resultat kommer jag fokusera på höger hand osv... Men det kommer nog ta tid... för högerbenet är ju riktigt segt!!
I fredags avslutade jag min arbetsutredning på Iris Hadar.
Det har gett mej bra insikt om hur jag och min kropp klarar ett arbete. Det är med en skräckblandad förtjusning jag kommer gå vidare med resultatet av den utredningen.
Imorgon ska jag träffa Arbetsförmedlingen och då ska vi i princip göra en utredning av utredningen. Det blir nog ett bra avslut på min arbetsutredning och förhoppningsvis leder det mej vidare till nästa del i min resa att skaffa ett arbete.
Så min framtid mot ett arbete kommer nog att visa sej då. Jag är 99% säker på att jag kommer söka arbetsprövningsplats efter det.
Jag kan ju bara hoppas, men som min vän sa typ en månad efter jag fått diagnosen ”snart kommer du se ljuset i tunnelns slut”. Just då såg jag det verkligen inte. Men nu efter 6,5år kan jag se det och jag längtar ut i den friska luften.