Jag har under några veckor börjat träna på Högre Funktion. Det är en slags rehabilitering. Där 5st i grupp tränar balans, finmotorik samt rörelse och streching. Det är en väldigt bra träning. Jag själv kompletterar träningen med styrketräning hemma. Man måste ju tänka på beach 2011...haha... för det brukar jag ju tänka på innan varje sommar ;)
I a f min träning gör jag varannan dag eftersom den andra träningen är enkel, men intensiv då vi tränar i tre timmar varannan dag. Med tanke på att jag inte tränade någonting alls känns det extra bra. Med operationen som grund ger träningen mej helt andra förutsättningar. Jag orkar ju mycket mer. Att träna varannan dag i tre timmar var inget att ens tänka på innan min tripp till Tokuda hospital, Sofia.
Framtiden känns också ljusare eftersom jag har börjat gå till arbetsförmedlingen i mål om att komma igång med något arbete eller bara en sysselsättning.
Här om dagen kändes det som att det kvitta om det var helg eller vardag. Alla dagar är likadana i alla fall. Den känslan har jag inte haft tidigare och det säger mej att det är dax att inte vara heltidssjukskriven längre.
Jag kan ju inte börja arbeta imorgon, men efter den här sommaren kan jag nog göra något vettigare än enbart fika, träna o se på tv.
Okej, träningen är ju vettig och det kommer jag fortsätta med.
Mamma sa för en tid sen, när jag bad henne spela in något på tvn. ”Det ska bli skönt, när du inte ens har tid att titta på det du spelat in...”
Är du knäpp tänkte jag då, men när jag funderat på hennes kommentar, insåg jag att hon har rätt. Det är ju så jag vill ha det. Nu ser jag ju repriser av repriser...Asså, nu tror ni nog att jag jämnt ser på tv. Det gör jag inte. Men jag ser alldeles för mycket på tv ... mycket mer än jag vill. Men har jag inte så mycket att göra så hamnar jag framför den.
Samtidigt är det viktigt att poängtera att jag har behövt den här tiden jag varit sjukskriven. Det har ju tagit tid att lära sej hur kroppen funkar. För när man väl tycker att man lärt sej det så har det dykt upp något nytt. Som t ex när jag lärde mej gå rätt med kryckan (så int rygg o axlar tog stryk) började ms-tröttheten och i samband med det skulle jag ge mej själv sprutor.
Konstigt att psyket inte blev helt fel eller lite knasig är jag nog...eller det finns nog vissa som tycker att jag är helknäpp:)
I alla fall tror jag ju att jag fick hjälp uppifrån...
Hur som helst. Nu är jag nog redo. Eller nu och nu. Det är ju en process och jag måste ju lära mej allt från början eftersom kroppen ändrat sej efter operationen. Men den här gången kommer det gå mycket fortare eftersom jag ska lära mej nåt jag egentligen redan kan. Men det är ju ganska svårt. Jag är ju inte barn längre för barn har ju lär sej saker lättare.
