Det har innehållit både besvikelser, ilska och självklart skratt och glädje.
Besvikelse på grund av att den buss jag skulle åka med bara åkte ifrån mig. Det låter kanske absurt, men det är sant.
Jag bokade en resa för att fira nyår hos några vänner. Jag bokade färdtjänst dagen innan men då fick jag en tid som innebar att jag skulle vänta i en timma. Ni vet ju vid det här laget jag anser om färdtjänst, så dagen då jag skulle åka ringde jag och kollade om det fanns en bättre tid så jag inte behövde vänta sålänge. Det gjorde det så en stor stjärna till dom. Det innebar att jag var där i lagom tid så jag inte skulle missa bussen.
På Fjärrbussterminalen finns det två hållplatser. Jag satte mig och väntade i en busskur på en hållplats. Eftersom man aldrig vet vilken hållplats bussen stannar på är det 50% chans att den stannar där. Eftersom det inte stod någon buss där jag var så tänkte jag att detta må stämma.
Jag såg hur bussen svängde in och självklart ställde den sej bakom en annan buss på den andra hållplatsen. Det innebar att man ej såg vart den skulle och att jag var tvungen att vara snabb och gå dit. Eftersom jag blir sämre när jag blir stressad så gick det ganska sakta och jag var ju också osäker på om jag behövde gå dit.
Jag såg hur bussen öppnade dörrarna, men nästan lika fort stängdes dom igen och den började köra. Detta skedd på typ 2 minuter.
Jag stannade för att inte hamna bakom den buss som stod på hållplatsen.
Jag mötte chaufförens blick. Vi kollade på varandra. Hon stannade till några meter från trottoaren.
Det innebar alltså att jag skulle ta ett stort steg ner för den höga trottoarkanten ( varför må dom vara så höga vid hållplatser ) sen skulle jag i princip springa dit och det kan vi ju glömma.
Tyvärr fanns det ingen där som kunde hjälpa med heller.
Hon stod i typ två sekunder och sen såg jag hur bussen åkte iväg. Med gråten i halsen och ilska i hjärtat satte jag med vid hållplatsen och ringde deras konkurrenter och bokade en buss av dom. Som tur var gick det en.. om en timme...
Tyvärr var den enda lilla väntesalen stängd så jag fick sitta ute i kylan och vänta...Burr... ( jag bokade ju om färdtjänsten för att slippa vänta 1 timme )
Trots alla behåll jag tålamodet. Ok stubinen var tänd men en var rätt lång:)
Åh, vad skönt det var när den andra bussen kom och när vi kom in till Jkpg. Jag hade turen att träffa på en gammal, söt gumma som också åkte bussen. Det var mycket trevligt. Hon berättade om hur hon höll på att missa färjan från England. Hon avslutade med ”Det ordnar sej alltid till slut”
Och hon har så rätt.
Det ordnar sej alltid till slut...
När jag kom fram möttes jag av min goda vän. Vi åkte hem till hennes familj. Dom skulle precis natta barnen och ska jag vara helt ärlig blev jag lite besviken på att jag inte hann umgås med mysbarnen. Om bussen inte kört från mej hade jag ju hunnit med det.
Jag åt lite mat medan dom natta barnen.
Så efter ett tag kom min vän ner med den yngsta grabben. Han hade tagit en powernap och ansåg att det räckte. Så jag fick mysa med den underbara lillkillen. Han kollade först på mej och det såg nästan ut som han gick igenom alla han träffat och så sken han upp som en sol :) Mår man inte bra i hjärtat så säg...
Så efter årets sista fredagmys gick alla och lade sej. Dom i sina sängar och jag i soffan. Jag tror jag sov bäst av oss den natten.
Så blev det nyårsafton.
Jag kände mej splittrad för jag skulle firat nyår med en familj där grabben några dagar innan varit magsjuk, men jag ville fira med dom lika mycket som jag ville fira med den familj jag var hos.
Eftersom hjärtat inte kunde bestämma tog jag till vad som var mest praktiskt. Om jag hade firat med dom så hade jag behövt skjuts dit. Inte för jag tror att någon av familjerna hade nekat mej det fick det avgöra mitt val.
Jag stannade hos den familj jag var hos.
Vi åkte till några vänner och firade in det nya året. Det var en mycket trevlig och bra kväll. God mat och trevliga vänner är ju aldrig fel :)
Klockan bara rann iväg.
Plötsligt närmade den sej tolv. Folk började klä på sej för att gå ut och se alla de fina fyrverkerierna. Men jag kände att det skulle ta så lång tid för mej att jag säkert skulle stå och knyta skorna när klockan slog tolv.
Så jag stannade inne med några vänner. Vi såg på fyrverkerierna inomhus. Man känner en viss vuxenstämpel över det...
Där är jag inomhus och ser på fyrverkerier, medan min vän har ett sovande barn i famnen och sin man bakom sej.
Då kände jag mej nöjd och att detta år kommer bli överraskande bra.
Jag hoppas att all min kamp för att höger sida ska bli bättre och att jag i år får se en stor förändring i många saker.