Det här är ju skit. Åh jag som hade hoppats på att få ge min kropp en chans.
Ingen stamcellsoperation för mej inte :(.
Jag ger den i o för sej en chans i min koständring också, men jag känner att jag behöver göra något drastiskt också. För som det är nu funkar ju ej.
Men jag har i alla fall beslutat att avboka min nästa Mabtherabehandling. För så dåligt som jag mådde efter den förra vill jag inte utsätta min svaga kropp. Sjukdomen blev ju inte ens stoppad i sin framfart i kroppen. Det tänker jag att en BROMSmedicin gör.
Jag blev ju sämre efter den, så nu sitter jag i dendär rullstolen jag såg framför mej när jag fick diagnosen. Förresten fick jag ju en liten allergisk reaktion när jag fick den, så nej tack för min del.
Det är ju underbart för dom den hjälper, men på mej stjälpte den mer. Det är ju som någon sa att lika individuell som Msen är lika individuell är bromsmedicinerna.
Haha... det kanske är så att alla bromsmediciner jag hittills känner av min envishet och inte vill hjälpa. Den blir rent av skraj ;).
Tänk om det vore så enkelt. Fast det är iofs inte enkelt att släppa garden. Fast Msen har lyckats bräcka den endel. Jag är ju mycket mer känslig nu. Sen spelar nog åldern in också.
Att sitta i rullstolen gör iaf att jag tar mig fram fortare o visst det måste ju underlätta för min sneda höft eftersom högersida blir felbelastad när jag försöker gå. Men det är ju som att välja pest eller kolera eftersom det känns som man syns, men ändå inte. Det känns gott när folk hukar sej när dom pratar med en, så man kommer i ögonhöjd. Så man slipper jag sitta o kolla upp hela tiden plus att person jag pratar med slipper säga va hela tiden, för denne ej hör vad jag säger. Så tänk på det om du talar med en person i rullstol. Huka dej! (om du kan...)
Men den största negativa saken med rullstolen är att jag fått så galet ont i längryggen...
