7.1.13

MYCKET, MEN LITE!!

Det var toklängesen jag skrev sist. 
Nu, 2013, borde jag nog göra en summering av vad de tre operationerna faktiskt gett mej:
  • svettas lite mer (-tror att d va anledningen te att ja ofta hade en unken doft. Nu svettas ja ut skiten!!)
  • tål värme (-tex öppnar ugnsluckan utan problem, kan duscha varmt,träna o drick en kopp té)
  • inga kramper i höger vad 
  • lättare att tugga(- så ja orkar äta mer)
  • har klarare blick (-trots att ja ofta är trött pga för lite sömn) 
  • kan böja höger ben mer (-men avsaknaden av muskler går det iaf inte så bra)
  • tar upp näringen bättre
  • ms-tröttheten är borta
  • luktar MINDRE illa  
  • knölarna är delvis borta
  • bättre blodcirkulation 
  • varmare fötter (-höger är sådär)
  • gör ej ont när strålkastar ljusen träffar mina ögon på vägen
  • mer lyster i hud o hår
  • bättre rörelse i vänster ben
  • mer ork att utföra arbeten
  • inga stickningar i fingertopparna när jag böjer huvudet
Det är ju rätt mycket som skett. Lätt att glömma allt när det inte är något man tydligt ser och att jag trots det har fått skaffa rullstol, körbar arbetsstol och färdtjänst.


Det har ju varit både jul och nyår. Det har inneburit lediga veckor. Asså det går verkligen inte att beskriva känslan. Nu är även jag ledig. 
Jul och nyår är en härlig tid. Jag har umgåtts med goda vänner och skön släkt.

Veckan innan jag blev ledig ringde en vän och ville träffa mej. Jag nekade eftersom jag jobbade. Visst det är alltid tråkigt när man inte kan träffa sina vänner. Speciellt henne eftersom hon bor långt upp i norr och det var hur längesedan som helst. Men nu kunde jag ej för jag J-O-B-B-A-D-E!! 
Det är en fantastisk känsla att jag faktiskt var upptagen och är det som dom flesta andra. 
Visst det var ju inte fel att vara sjukskriven och jag tror att jag behövde den tiden för att landa i sjukdomen. 
Men sista året klättrade jag dock på väggarna eftersom jag efter första operationen kände mej redo att få ett jobb/praktik. Det är en av anledningarna jag inte förstår varför fler talar för CCSVI
Okej, det är ju en arbetsträning, men för mej är det inte så bara. Det är ju det jag kämpat för sista åren. Så när jag en gång fick frågan vad mitt mål med arbetet var blev jag rätt ställd. Jag har ju nåt mitt mål. 
Inom arbetet iaf. Jag trivs och är nöjd. 
Visst vill jag utvecklas i det jag gör, men känslan just nu är bra. Bara det att känna sej behövd på jobbet. Bara för jag är nöjd med praktik innebär det ju inte att jag inte vill gå vidare.

Tack vare att jag kan lägga kampen med att få praktik åt sidan för tillfället kan jag nu fokusera på mina andra kamper. För det är ju inte klart bara för jag har fått det. 
I julklapp fick jag bland annat det jag önskade mej. Nämligen en våg. Jag har ju nämnt det i nåt annat inlägg att jag kämpar för min vikt. Så en våg är så perfekt. 
Tyvärr gav den mej inte så bra siffror på juldagsmorgonen. Åh, jag blir så bitter att den visade att jag gått ner ett halvt kilo. 
Men jag ger inte upp för det!! 
Det jag märkt är att jag sedan sista operationen tar upp näringen bättre. Jag har fått näringstillskott av min dietist och jag tror den hjälper mej en aning. (d gjorde d int när ja fick näringstillskott för nåt år sen) 
Jag har den i en smoothie. Problemet med det är att jag blir så sjukt mätt av den. Därför orkar jag bara äta ett mål mat om dagen och jag bör äta två. 
Sen har jag svårt att göra mat till bara mej själv...Det är inte alls kul att sitta och äta själv. 
matvanorna måste bli bättre!! 
Det är ju endel av det nyårslöfte jag lovat mej själv och nu lovar jag ju er som läser detta. Jag vill ju inte göra mina läsare besvikna;) så jag lägger lite press på mej.

En annan kamp som jag har mot mej själv är ju det här med träning. 
När jag var hemma hos mina föräldrar gjorde det lite ont i mej att jag inte kunde gå ut och leka i snön. Jag brukar också träna min gång i snön. Men icke denna jul!! 
Sen försvann ju snön rätt fort efter jul och det var bara tokhalt överallt man gick förutom utanför föräldrarnas dörr. 
Man kunde se pappas omsorg bland den väl sandade gårdsplanen:) Med en dotter som har skarpa balanssvårigheter och övriga familjen som inte ville halka måste man ha ett stort hjärta. 
Det har oxå mina vänner som hjälpte mej att ta mej fram. Jag blir så glad över att jag har så goda vänner. Borde skicka TACK-brev :) (samtidigt som ja kommer ge igen om ja lyckas hitta nåt som gör mej mycket bättre)
Rullen var med hemhem, men den användes bara en gång. När jag och mamma åkte och ändrade storleken på en klocka som jag fått i julklapp. När jag bytte klockan kände jag av anledningen till att jag ej tycker om att sitta rullstolen. 
Dels gillar jag ej känslan av att folk ser ner på en och dels pratade expediten med min mor även om det var min handled hon var tvungen att mäta klockan på och mej ärendet gällde. Fick lust att bara skrika ”HALLÅ! HÄR ÄR JAG!!” Jag, som redan är liten känner mej ännu mindre i rullen!!

Som ni kanske förstått så har jag fått ta massa extra hjälp att ta mej fram. Det beror på att balansen har bara över julhelgen blivit så mycket sämre. 
Därför hoppas komma med i den balansstudien som jag blivit erbjuden att ev vara med i. Nästa vecka ska dom se om jag kan bli antagen. 
Så denna vecka gäller det att hårdträna. Men jag är bara rädd att min kassa disciplin ska hindra mej. Jag fattar inte vart den tog vägen för den av så bra hösten 2011 och våren 2012. Sen måste något hänt för den är nu puts väck. 
Jag hoppas iaf kunna vara med nåt år och dutta med bollen vid innebandyn och då krävs träning.
Dagen innan julafton var det julinnebandy och vi får hoppas att det blir fler år med det. Inte för att jag måste medverka på planen. För redan som frisk va jag ju kass på allt vad bollsport heter. Men det vore kul att känna på bollen iaf...