27.12.10

Det är inte många dagar kvar av detta år

Hoppas alla ni som läser detta haft en fin julhelg. Själv har jag haft en helt underbar jul. Stressen infann sej inte alls under julen och det känns väldigt bra. En jul som firades med familjen blev väldigt skön och det verkade som alla blev glada för sina julklappar.
Det blev ingen Kalle Anka, men jag var glad i a f. Istället kollade vi på "Vägen till Betlehem". Tyvärr såg vi inte hela, men den var väldigt bra. Den speglade Maria o Josefs resa från Nasaret till Betlehem o de problem det kan innebära att bli gravid där under den tiden. 


Hade läst lite om den men tänkte inte så mycket på den, men åh vad jag önskar att jag sett hela. Ni som inte såg den NI MISSADE NÅT!! Den var väldigt intressant o jag tror inte att bara för att jag är troende tycker om den. 

Ute faller snön vackert ner o jag känner en viss glädje. Dimman ligger som ett överkast över snötäcket. Det ser nästan lite mystiskt ut. Snart börjar den rulla in över huset o molnen i horisonten skymmer snart solen!!
Det är så vackert...så vackert, så vackert, så man kan bli religiös som pappa säger...;) 
När jag var ute o pulsade i snön önskade jag att dom uppe i Undersåker (byn utanför Åre) har såhär mycket puder o en lika fin dag. Åh vilken fin skiddag. 
Att kunna åka i backarna igen är en stor längtan o målet är att jag en dag ska kunna det. 
Själv känner jag trolig lycka över inte bara över de bra julklapparna jag fick, utan också att jag varje dag varit ute o njutit av snön utan att det känns som folk ser konstigt på mej (inte för jag tror att folk gör d, men d känns så) för att jag rör mej konstigt. 
Jag vill bo ganska avskilt tror jag. Lagom sådär att jag kan springa ut naken om somrarna. För det brukar jag ju göra varje sommar och det ska jag ju isf göra...NOT!! 
Tyvärr rör sej kroppen fortfarande inte sådär som vissa Youtube klipp av dom som gjort Liberation treatment kan visa. Hade önskat det i julklapp, men det var tyvärr inget jag fick... man kan ju inte få allt man önskar. 
Men jag känner mej i a f 1% bättre i kroppen än innan julen så en liten julklapp kanske jag fick. 
Det gläder mej när folk runt mej säger att dom ser en viss annan lyster i ansiktet nu. Hyn har varit sådär brun blekgrå dassig. Men nu verkar den liksom lysa och jag har åter färg i ansiktet. Den bruna vanliga färgen som en person född i Indien bör ha. 
Det har jag nog haft sedan några dagar efter operationen. Men det kändes så overkligt att det skedde så fort efter operationen. Det känns overkligt att alla de saker som skett faktiskt skett. På Onsdag är det 2 månader sedan jag var i Bulgarien. Vi visade lite bilder från det för några släktingar. Det känns så avlägset att jag var där. 
( Ni som vill läsa om det får gå till de första inläggen av bloggen. )
Men 2 månader är inte så mycket och mer kommer ske med min kropp.

21.12.10

Nu är det inte långt kvar till julen. Självklart bör ju bloggen också känna av det. Jag har lite smågrejer kvar att fixa här hemma, men jag känner ingen stress i a f och det är ju skönt.
Igår träffade jag min ny/gamla sjukgymnast.
Det är så viktigt vem man träffar. Med ny/gammal menar jag att jag hade honom för något år sedan och jag har valt att åter ta kontakten med honom. 
Eftersom jag träffat honom förut visste jag ju när jag kontaktade honom att han var bra, men såhär bra kunde man ju inte ana. 
Han verkade verkligen lyssna på det jag sade trots att jag kände att jag bara föll i en ton, när jag berättade och pratade om operationen och hur läget om hur min kropp mår idag. 
Eftersom jag inte sovit gott några dagar nu så har jag valt att testa att inte ha IBT-läge längre. Det får bli en liten test om det beror på IBT-läget. Denna natt gav gott resultat.
Men jag säger inte att det inte är en bra sak att ha sängen i det läget. Jag har ju haft det en längre tid. Kanske inte så högt som jag haft nu sista dagarna. 
Hur som helst har jag sovit gott. Efter nyår ska jag testa att ha sängen inte så högt som nu, men lite i a f. Det kan ju bero på mycket. Kanske att jag lägger mej sent om nätterna;) Jag lade mej väldigt sent inatt, så jag kan nog inte riktigt ge en rättvis bild. 
Jag är ju ganska trött nu, men jag får ju skylla mej själv:)

19.12.10

Många bäckar små...

Jag går in i duschen och känner att jag är lite trött. Men mströtthetens vill fortfarande inte infinna sej. Tack o lov. 
Med ett leende kliver jag in i duschen. Kommer inte känna av värmekänligheten. Nu kan jag liksom längta till att ta en varm dusch:) 
När jag sätter på duschen låter jag först strålen falla på golvet, så jag kan först känna med handen temperaturen. Det ska ju inte vara skållhett eller iskallt. 
När strålen faller mot golvet, skvätter det vatten på benen. 
Dom där dropparna brukar jag känna på benen o de känns som illningar på benen och dom brukar skaka till. 
Men nu känner jag ingenting av dom:). 
Jag kliver in i duschen och påbörjar. När jag duschat ett tag, kollar jag på mina händer. Fingertopparna som brukar vara skrynklig russinfingrar är släta. Jag granskar dom och ler ännu för mej själv. När jag avslutar min duschning kollar jag igen på mina fingertoppar. Fortfarande inte de russinfingrar som det var före operationen. 
Sådana här saker kan ses som småsaker o kanske inget att bry sej om.
Som frisk har man nog svårt att tänka sej in i situationen. Jag skulle nog själv ha svårt att tänka mej det. 
Att leva med Ms är ingen dans på roser. Även om jag som person försöker vara glad och le trots den situation jag hamnat i är det inte kul att varje dag vakna och känna att kroppen inte kommer styra o att hela kroppen är med om små negativa saker. Så idag när jag vaknar kan jag känna en viss glädje. Visst jag vaknar o känner fortfarande att kroppen ej styr, men d flesta småsakerna är borta...
En liten uppdatering av hur läget med min kropp är idag kanske är på sin plats:
-  ms-trötthet borta 
( märkte ja ju redan dan efter o hållt sej kvar )
-  svettas (  Detta var 2 dar efter o gått upponer )
-  tål värme ( 1 da efter op o hållt sej kvar hela tiden )
-  mindre kramper i höger vad 
( när ja sträckte ut den som en katt blev den stel o d gjorde ont, men int längre )
- lättare att tugga ( samma da som op o hållt sej kvar )
- lättar att skära maten ( har gått upponer )
- kan klappa händerna bättre ( 5 dar efter op o gått upponer)
- har klarare blick ( direkt efter op o hållit sej kvar )
- kan sätta upp håret utan att högerhand måste vila ( 2 dar efter op o gått upponer ) 
- luktar mindre illa ( direkt efter op o hållit sej kvar )
- inga russinfingrar ( 46 dagar efter op )
- känner ej duschstänken ( 43 dagar efter op )
- knölarna ä borta ( ...o hållit sej kvar)
Som ni ser är det vissa saker som blivit dåliga igen, men de flesta sakerna har bestått. Visst det är vissa saker som gått fram och tillbaka. Konstigt vore nog det. Kroppen är ju under en förändring o den ska ju återställa 6år...

Att skaffa gran är ett mäck. För mej i a f.
Först när jag klippt bort det på granen inser jag att jag måste såga av den lite. Det väljer jag att göra när den står kvar i julgransfoten. 
Jag brukar försvåra saker o ting:). Jag är väl sådan som mamma säger. Jag klarar svåra saker bättre än lätta. Jag lyckades i a f såga av den o sätta i en  i julgransfoten men då kommer mitt nästa problem.

 Jag som är usel på att göra saker raka, får försöka göra så granen står som den ska.
Sedan kommer det lättast sakerna. Att klä den. 


Med tanke på min Ms så är det ju inte världens lättaste sak.
Förut tog det en hel dag eller mer än för att ordna granen.
Nu står den fin där o jag känner mej så nöjd över min gran.

nu tänds alla de fyra ljusen:)

17.12.10

För några dagar sen höjde jag sängen ännu ett snäpp. IBT kallas det för. IBT=Inclined Bed Theraphy. Det innebär att man till sist har huvudändan ca 15cm högre än fotändan. 
Alltså det är viktigt att hela sängen är i lutning o inte bara halva, som vissa sängar kan göras. Blodet ska på så vis gå snabbare ner till benen o sedan tillbaka till hjärtat. Detta är nog en bra hjälp för blodet att flöda. 
Läs mer om IBT
Det var ju det syftet med operationen i Bulgarien var. Att blodet ska flöda och klart jag vill hjälpa kroppen. Speciellt efter förra lördagen ( 101204 ). Självklart är det inte bara jag med Ms som bör ha detta. Ni som inte har det kan ju också prova om ni vill.
Mamma har en pärm med bra tips om vad man i vissa lägen kan göra själv mot vissa krämpor o sjukdomar. Det står inget om Ms i den, men däremot står det bland annat om att man ska äta t ex annanas för att försöka påverka enzymintaget i blodet. Så det kan flöda lättare. Det måste ju vara bra, som sagt, i och med de ballongsprängningarna jag gjorde i blodkärlen i halsen. Jag har också hört att sharonfrukt också är bra. 
Jag är ju sån som älskar frukt. Speciellt tropisk frukt. Så det var ju väldigt glädjande att läsa det.
MER FRUKT!!




Vad jag har förstått det som så prioriteras frukten bort på svenskarnas matlistor, vilket jag inte alls förstår. Förutom att frukt är nyttigt så är det ju väldigt gott. En fruktsallad är ju aldrig fel;) 
Jag saknar jordkällare, så jag kunde förvara höstens äpplen... 
Men det är ju ett mål att skaffa både jordkällare o äppelträd... Undrar om man kan planera äppelträd i lägenheten:) Ni märker ju var jag ska vara...
Hade ingen frukt hemma häromdagen. När jag inte är hungrig brukar en frukt slinka ner i a f. Men eftersom jag inte hade någon häromdagen så fick kroppen ta stryk av det. Åt inget förrän på kvällen...jo, lite julgodis...hur nyttigt och mättande är det. 
Vi ska ju inte tala om min vikt. Det där om vikt är en så svår fråga tycker jag. 
Jag läste en artikel som kvinna med undervikt skrivit. Där berättade hon om en kaffebjudning hon hade varit på. 
När de fika bjöd de laget runt på en god kaka. 
När alla ätit upp sitt o en liten bit kakan var kvar säger en annan vän: Du som är så tunn lilla vän du ska väl ta en bit till? 
När jag läste den artikeln förstod jag vad vännen i sin välmening menade, men ändå blev jag lite smått irriterad. För det är så... Är man för tjock bör man inte neka den tjocka att ta den där extra kakbiten, men till en person med undervikt kan man lätt säga till att äta mer. ( har gjort d själv:( )
Den personen kanske kämpar otroligt mycket med att gå upp i vikt. Det gäller ju att känna personen så pass väl att man kan ge personen bra tips och råd hur man går upp i vikt. 
Jag fick en bok av en vän om just detta. Jag är så otroligt tacksam över den. Inte för jag har gjort ett enda recept i den. För det har jag inte. Förlåt!! 
Men det handlar ju mer om mej o min självdisciplin. 
Utan det som gjorde mej tacksam var att hon inte prackade på mej den där kaka utan hon visste att jag ville gå upp på ett nyttigt vis. Det behöver vi alla som har undervikt. Visst vi kan ju ta en extra godisbit. 

Men det är ju för att det är gott o inte för att vi ska gå upp i vikt.

15.12.10

Nu har det gått en helg o några dagar till. Vi har passerat både Nobeldagen, pappas födelsedag, Lucia o en julfest. 
Nobeldagen kanske man skulle suttit framför tvn o sett festen, men intresset är inte så stort. Sålänge jag inte blir bjuden så kan jag ju strunta i att kolla på det. Hehe... Det vore ganska fint att få klä upp sej så pass att man ej vågar spilla. Int för att jag brukar göra det. Tänk egentligen att jag säger det. Jag som fördrar att inte ha klänning. Jag är i a f ganska imponerad av de som får detta pris. Dom som har gjort nåt bra här i livet ska ju hyllas. Att dom som har gjort något extra bra får pris för sitt slit är ju underbart bra egentligen. 
Såg lite på svenska hjältar i lördagskväll. Man hör att vi svenskar inte hjälper alltid, men detta program visar motsatsen :) 
Jag kan bara själv nämna något som gör att jag inte förstår vad man menar när man säger så. 
T ex den gången då jag hade bråttom till massören o pressade mina ben så det resulterade i att jag föll/satte mej på kullerstenen i stan. Fy vad pinsamt. 
En dam kom fram o frågade om det gick bra o om jag behövde hjälp. Då slog ju min stolthet in o ni som känner mej vet ju vad jag svara. Trots att jag kanske behövde en hjälpande hand log jag lite försynt och nekade. Men damen såg ju att jag behövde hjälp, så hon hjälpte mej dit jag skulle. 
Önskade att jag visste vad hon hette så jag i a f kunde gett henne dagens ros. Men jag hoppas hon stöter på denna blogg o att hon känner igen sej. Det hände ju för typ 4 år sen, så chansen är otroligt liten. Men vem vet. Världen är ju mindre än man tror.

Jag var ju hemmahemma förra helgen o firade pappa. Så tyvärr åkte jag inte hem denhär helgen. Nu när jag ser i backspegeln så önskade jag att jag hade gjort det. 
Mitt välbefinnande mår bra av att vara där eller med mina vänner, som jag från början tänkt. Och välbefinnandet är otroligt viktigt.

Inser sedan ett tag att det är inte JAG att vara försiktig. Nu har jag blivit så löjligt försiktig. Det började lite smygande för typ fyra år sen. 
Visst med den sjukdom jag måste jag tänka mej för. Men det här är ju löjligt. Jag går inte ut alls själv. För jag kan ju halka. Skärpning! Skriker varje nerv i kroppen. 
Jag klagar på avgaser o att jag ej kan njuta o leka i snön. Men gör nåt åt det! Skriker själen. 
Folk säger att jag är modig, men jag känner mej så feg. Blir sur på mej själv. För det är bara jag som hindrar mej själv att till exempel åka och hälsa på vänner. 
Det beror delvis också på att jag inte vill vara till besvär med min sjukdom. Men hallå, många av mina vänner har ju umgåtts med mej även dessa 6 år.

...eller ja det är ju inte 6 år förrän imorgon. Då jag fick diagnosen. 
Efter det har jag lärt mej massa nytt om mej själv och jag har formats av sjukdomen, men fegheten går jag inte med på att jag har. 
Den växer och det är inte acceptabelt. Jag tänker stoppa in fegheten i det fack som den låg i och där må den vara. 
Lite feghet är ju bra att jag har så jag inte utsätter mej för nåt livshotande:)

Lucia blev en lugn hemma dag. Det är en sådan där dag som runnit ut i sanden. När jag var yngre gick man och kolla på luciatåg o när man var ännu yngre var det ju lussebandy på schemat. Inte för jag själv spelade så mycket... men det var ju trevligt att sitta o heja på sina vänner. 

Igår var jag på en trevlig liten jultillställning. Det var sådär alldeles lagom med folk o jag tycker det verkade lyckat. Ja hoppas dom som ordnade det oxå tycker det.

O nu börjar jag känna lite julstämning...

9.12.10

Jag vill, jag vill, jag vill...

På söndag börjar dom med direkttåg till några av mina vänner. Känns som det var så längesen jag träffa dom. Men om kroppen mår som den gjort de senaste dagarna så får jag hoppa den grejen. 
Kanske lika bra, för att... nä jag hittar ingen anledning. Det här får jag vara bitter över. Får hitta på något annat kul. 
Det är ju bra med telefon...men det slår ju inget som att träffas.
Jag har haft en bra dag i a f. Kanske inte kroppsligt, men att träffa en vän o pyssla gör mej ju lite glad:) Att hon hade med en påse Ahlgrens gjorde ju inte saken sämre. Hon är en klippa.
Jag borde känna av julstress. 
Pratade med en annan vän i telefonen igår medan hon julklappshandla. Då borde jag känna lite mer stress. Jag kan ju inte köra ut till affärerna o julhandla. Men icke. Ingen julstress här inte. Kanske borde ordna det snart. Vet liksom vad jag ska köpa till en familjemedlem, men det återstår ju två till.
Tog åt mej av det dom sa på Gray´s Anatomy igår. Jag har svårt för sjukhusserier, men den ser jag gärna. Efter att jag blev sjuk kunde jag förstå vissa läkartermer och ibland kan jag känna igen mej i hur en patient mår. 

”målet med alla operationer är att man återhämtar sig helt. Att man blir bättre än man var innan. Vissa läker snabbt och mår bättre direkt. För andra sker läkningen stegvis. Först efter flera månader eller år inser man att det inte gör ont längre. 
Så efter varje operation kräv tålemod grays anatomy 101208

8.12.10

Ska väl damma idag o kolla över mina pysselsaker. Imorrn är det dags för julpyssel. Det ser jag fram mot... klippa, klistra o glittra är ju int fel. Det är ju precis det jag gillar. Ska väl komplettera julkrubban oxå. 
Jag ser en sak som jag sa i somras att jag skulle måla. Så färg ska jag nog också kolla att jag har. Det hör ju ej till julpyssel, men den hör ju te inredningen o då är det ju ok;).
Kanske jag ska ge mej på att göra det enklaste julgodiset i världen. Corn Flakes godis. 

Känner mej effektiv idag:) Det är en ganska bra dag både för mej o min kropp. Kroppen synkar ju ej med mej ännu o sålänge den ej gör det så det ju delat i två hur jag mår.
( till alla ni som vill veta mer om operationen i Bulgarien del 1del 2del 3 )

7.12.10

Idag har jag tränat. Det känns skönt att träningen fungerade nästan som den brukar. Känner fortfarande av rester av lördagskvällens dipp. 
Tråkigt, men det rättar nog till sej snart. Jag är svagare i höger sida o nu är jag lite tröttare än jag var innan dess. Det är svårare att vilat ifatt tröttheten nu. Men det ät inte omöjligt. 
Men det är ju inte som innan operationen. Så tack o lov att det inte gått så långt i a f. 
Får dock ändra lite planer, men inget jag offentliggjort, så det är nog ingen som blir besviken. Ja förutom jag då... men det gills ju inte:)
Igår fick jag matkassen med massor av spännande mat. Det var inte massa julmat o det var bra. Vill ju inte känna mej less på julmat när det väl är jul.

6.12.10

Detta är bildspel visar bilder från 2008, 2009 samt denna vinter.

Tomtedagen!!

Det jag lärde mej när jag gjorde en julkalender när jag jobbade på  Radio Åredalen 2002 var att det är tomtendagen, 6/12. 
Detta grundar sej i att en munk vid namn Nikolaus gav gåvor till fattiga. Det gjorde att man efter hans död 6/12 343 helgonförklarade honom. Det här var alltså den riktiga jultomten. 
Där fick vi svaret att tomten faktiskt fanns, men han såg inte alls ut som den tomten de flesta av oss ser på jularna. På den bild jag ser på nätet var han ganska smal och det enda som kan likna jultomten är att han verkade ha vitt skägg...Han kallades självklart ej för Jultomten. Hans utseende skapades av Jenny Nyström.

5.12.10

medgång o motgång...




Jag har haft en underbar helg hemhemma (ja har varit hos föräldrarna). 
Vad härligt det är att få komma ut dit.  


I Torsdags sade jag till mamma att jag inte visste hur jag skulle göra. Om jag skulle åka hem som jag ville eller om jag skulle stanna här p g a att tågen verkar ha sådana problem här i södra Sverige. Har lite svårt att förstå varför Tågtrafiken har sådana problem. Vi bor ju i Sverige och typ halva Sverige får ju mycket snö varje vinter o man kan ju inte säga att det var helt oväntat att det skulle bli såhär eftersom det var så mycket snö förra året. I a f visste jag inte alls hur jag skulle göra. Viljan krockade med förståndet liksom. Den kvällen lade jag mej ganska oviss, men jag satte klockan tidigt så jag kunde packa lite fort o göra mej iordning om tågtrafiken skulle fungera. 
På morgonen satte jag på tvn o kollade på Nyheterna. Där informerade de om att tågen bara körde med EN vagn var timme. Jag kände mej lite besviken, men om jag tog ett tidigt tåg kanske jag skulle få plats. Jag är ju trots allt liten:). Jag gjorde mej iordning. Jag var ju trots allt vaken och behovet av en dusch var ganska stort. 
När jag kom ut ur duschen hörde jag mobilen ringa. Jag rusade ut och ringde upp igen eftersom mitt mobilsvar hunnit ta det. 
"sover du fortfarande...". Jag hörde pappas röst eka. Han stod i trapphuset. Åh, jag älskar pappa. Han hade kommit för att hämta hem mej. 
Väl hemma njöt jag av tystnaden och jag kunde andas kall frisk luft. Inga avgaser eller brummande trafikljud. 
Självklart gick jag ut o kastade mej i snö o gjorde en fin snöängel. Eller den var nog fin från början. Var tvungen att förstöra den litegrann för att kunna resa mej. Jag gjorde en snölykta i en driva, som säkert hade varit fin om jag tänt ett ljus i den. 
Sen in o njuta. Värmen återkommer i kroppen som den ska. Med ett leende på läpparna somnar jag. 
Jag väcks av att det rör sej i sovrummet o jag kikar upp. Klockan är inte mycket o det är fortfarande mörkt ute. Pappa klappar mej och går sedan ner igen. Jag lite yrvaken går också ner och möts av min trötte bror. 
Som alltid är snygg. Jag vet inte hur han gör. Han ser aldrig trött ut. Jag kan möta honom kl7 på morgonen eller möta honom kl23 på kvällen, men jag har nog aldrig sett han med påsar under ögonen. Tänk den som hade det så. 
Han kom på fredagskvällen och nu är det dags för han o pappa att dra ut till skogen. Åh, vad jag också vill följa med. När jag var yngre o frisk gjorde jag det. Nu kan jag bara avundas dom. 
Efter ett tag kommer mamma ner och hjälper dom hitta de grejer dom inte hittar. När mackorna är bredda o allt som ska med är nerpackat i väskorna, åker dom iväg. 
Kvar är jag o mamma. Hon börjar med sina lussekatter o jag går ut till snö. Jag pulsar fram i snön och inser att det här är ju bättre än att träna på crosstrainern. Jag gick omkring och fotograferade lite och njöt av det vackra vädret. 
Den dagen kändes det som allt gick väldigt lätt. Visst gångstavarna, som jag brukar ha när jag går i snön, var med. Men det kändes inte som det gick åt mej utan med mej. Jag som hade varit ute ett tag kände att kylan trängde in i händerna, så jag valde att gå in. 
Jag satte mej och pratade med mamma då himlen började spricka upp allt mer o solen kikade fram. Självklart ville jag gå ut igen. På med skidbyxorna,jackan, vantarna,mössan o kängorna igen o ut. En bra bit bort ser jag några rådjur sparkar fram nåt att äta på åkern. Jag börjar lite sakta gå mot dom. Efter ett tag blir dom varse mej och springer iväg. 
Då inser jag att jag gått längre än jag brukar. Jag tänker. `Ja det ä ju träning...jag kan ju lika gärna fortsätta.´ Jag gjorde det en liten bit. 
Nu hoppas jag att ni som läser detta förstår att det inte alls är en lång bit för er som är friska. 
I a f när jag vänder känner jag att högerfoten börjar släpa allt mer, men med min envishet, så lyckas jag gå in. 


pappa ä ingen kompis mä russin så han fick lite specialkatter

Jag sätter mej vid bordet o känner mej ganska trött. Men när jag suttit ett tag så lägger jag mej i soffan o sover. 
Plötsligt hör jag mamma. "Kolla vilken vacker solnedgång". Jag sätter mej i soffan o känner att det är nåt inte är som det har varit sedan operationen. Jag tar mej upp ur soffan fortfarande trött. 
JAG HAR JU JUST VILAT!!
Hur som helst tog jag kameran och fotograferade. Men jag orkade varken gå ut eller upp till övervåningen, så ett träd fick vara framför solnedgången. 

Mamma började laga raggmunkar o pappa o brorsan kom hem. Lite molokna dock. Dom hade inte ens sett nåt. Eller en älgkalv kanske dom såg.
I a f vi började äta. Jag var helt slut. Jag orkade bara äta en raggmunk o det var riktigt jobbigt att skära den bräckta kasslern. 
Åh, allt som har gått så bra. 
När vi ätit mat drog brorsan hem till sej. 

Jag sätter mej...nä jag lägger mej framför tvn. Den här gången lägger jag mej rakt o inte i fosterställning. Jag tänker liksom många gånger förr på vad doktorn i bulgarien sade till mej."när du sitter upp är venerna vid ryggraden o halsen smalare än när du ligger ner..."Med dom orden i huvudet lägger jag mej raklång när jag upplever att fingertopparna är för kalla. Det var dom nu. Tyvärr var också nästippen varm och det brukar tyda på att jag har feber eller i a f för hög kroppstemperatur. Ögonen sved o det kändes som hela operationen i Bulgarien var som bortblåst. Jag blev stel i kroppen och det kändes som alla symtom var tillbaka. Jag fick en kopp té som jag bad om för att se om min värmekänslighet var tillbaka. Det var den i a f inte. 
Té kan ju krävas ett besök till den vita stolen och dit gick jag, men det var som innan jag genomgått operationen.
När jag åter satte mej i soffan kände jag mej som en klubbad säl. Då kom dom. Tårarna! Jag kände mej så uppgiven. Det hade ju gått så bra under dagen. 
Jag vet ju att det kan bli så o jag tänker ju alltid "d krävs att bli sämre för att kunna bli bättre."Under kvällen kände jag iaf att det blev bättre o bättre, men inte fullt så bra som jag hade varit under dagen. 



När jag vaknade imorse kände jag mej sådär morgontrött som jag brukar. Som vanligt vaknade jag inte förrän efter jag ätit frukost. 
Visst, det är ju inte alls som det var igår, nästippen är kall som den ska o det är inte alls lika jobbigt att röra sej, men det är ju inte lika bra som på dagen igår. 
Men jag fortsätter min kamp och hoppas att inga vener får förträngningar igen. Om det visar sej på återbesöket om 5 månader att jag har fått förträngningar igen borde jag kanske låta dom sätta in stentar vid behov. Jag är väl medveten om att det kan bli såhär och ni får verkligen inte tro att jag har beslutat mej. Det är ju typ 5 månader kvar och mycket kan ju hända innan dess:)...

2.12.10

Lagom ska det vara...

Jag kan inte sluta häpnas över att jag kan duscha så varmt om jag vill. Det verkar som min värmeintolerans är borta o håller sej borta. Det gläder mej. 
Igår när jag var hos doktorn berättade jag att jag nu tål värme. Jag fick då tillbaka kommentaren ”ja, d ä ju bra, men det är i och för sej kallt ute nu”. Då kände jag att en neurolog borde verkligen förstå det där med att inte tåla värme.
Asså, man utsätts ju inte av värme enbart av solen. Det förstår ju till och med ni som läser detta och inte har någon läkarutbidning.  
Men jag vet ju inte hur kallt hon duschar eller om hon tar ut maten ur ugnen med en pinne eller om hon inte tränar så kroppen blir varm eller... Ja, vi utsätts ju för värme hela tiden. Bara jag sover under mitt duntäcke. För det vill jag ju ha speciellt nu när det är så här kallt ute. 
Kyla är ju heller inte bra för sjukdomen o jag tror det är många fler utan ms, som inte heller tycker om kylan. På mej känns det som ledvätskan fryser o hela jag både hackar tänderna o känner mej som en glasspinne. 
Med andra ord ”LAGOM ÄR BÄST!!”.  
Klart jag blir glad när jag inte reagerar på värmen. Den förvärrar ju alla symtom jag redan har. Att avsluta duschningen med kallt bara för att minska temperaturen i kroppen, undvika att göra maten i ugnen o träna mindre för jag inte orkar p g a värme är ju bara tre av allt jag inte längre behöver undvika. 
Visst jag blir ju fortfarande trött i kroppen p g a att benen inte orkar alltid. Men det är i a f inte p g a värmen. 
Nu är det bara benen som är trötta o dom väntar jag så gärna in. Då har jag ju en anledning att inte gå ut i kalltet;).
Jag satt idag o spana på lite bloggar. Oj, va hundbloggar det finns. 
Då kände jag att lilla Kalle saknades mej. Det var en fin hund. Eller han var ju rätt olydig mot de flesta andra, men jag upplevde att han lydde mej... ganska bra. 
Nu ska vi inte glömma att jag var inte alls gammal o att han var en ivrig fågelhund. Kanske inte den bästa kombinationen. Men vi hade kul ihop i a f. 
Jag tror hans mamma och hans 9e syskon var lite avis på att jag alltid skulle ut o leka med honom. Jag gillar inte det där med att favorisera, men det gjorde jag. Kalle var ju lilla älsklingen. Som ni ser  på bilden var han ovanligt vit för sin ras och han var unik på många vis. Det gillar jag.
Även om det var flera år sedan han blev påkörd kan jag än i dag sakna honom. 



Tror det var den här vintern det var massa snö o det yrde och blåste så mycket att bussarna inte kom fram så det blev ingen skola för oss den dagen. Jag o brorsan gick ut o lekte med hundarna.

Så länge sjukdomen är en dominerande del i mitt liv o så länge jag bor här tänker jag absolut inte skaffa något djur. Fisk är det jag kan räcka mej längst till. Har ju t o m grejer till det.

Alltså, trots att det är kallt o jobbigt med snön. Är det rätt vackert  när gatuljuset möter trädets frostade grenar, så man bara ser trädgrenarnas konturer. Snöflingorna faller lugnt mot marken o bildar ett vitt täcke. The Angel Song av Jaci Velasquez ljuder i datorn. Då känner jag att julen är på intåg. Visst jag har ju känt det en tid nu. Min nu värmer det i hjärtat. 
The Angel Song
Jaci Velasquez
In the chill of the night
While the moon gently sleeps
I wander in silence on snow-laden
streets
As I gaze into sunsets over silhouette
mountains
I am amazed that the God who made
all this, made me
As my eyes were open I began 
to believe
The mystery of Christmas was truly
revealed
A great host of angels came calling
to me
Taking me back to the pure sacred
peace
Chorus
Singing la, la, lalala, lalalala, lalalalalala
There's a savior born to us today
Singing la, la, lalala, lalalala, lalalalalala
The Messiah, Christ the Lord
In the light of the angels surrounding
my soul
I know for certain I'm never alone
Now let all of your children feel the
love that you gave
And in honor of you give it away
Chorus
Hörde att berättelsen om Narnia - Kung Caspian och skeppet Gryningen kommer ut på bio på juldagen. Gillade Prins Caspian när den kom så vi får se vad jag tycker om denna. För jag lär ju vilja se den... men sen är ju frågan när och hur. Jag går ju inte på bio så ofta. Minns inte riktigt när...eller jo, förresten jag var ju på Robin Hood med ett gäng vänner nu i år. Mycket trevligt. En film jag varmt rekommenderar. Just när jag sett den tyckte jag mest att den var typ som de flesta andra filmerna som kommit senaste åren, men sen när jag smällt intrycket var den ju riktigt bra.
Men i a f första filmen i Narnia-berättelsen, ”Häxan och Lejonet” hade jag faktiskt lite svårt för. Den var lite för barnslig o det säger jag som gillar tecknad film och endel andra barnfilmer. Men det var nåt med den som gjorde att jag hade svårt för den. 
Visst allt i den var ju inte barnslig o budskapet i den var ju bra. Fajten mellan gott o ont o att det goda vinner i slutändan visar ju på att hoppet aldrig försvinner...