Trodde aldrig jag skulle hamna i det läge att jag skulle sakna att träna. För det gör jag faktiskt.
Det är nämligen så att jag inte får lägga till någon extra ny träning p g a att jag 19:e Mars ska medverka i en balansträningstudie.
Det jag nu får träna är det jag tränat de sista månaderna. Eftersom jag har saknat motivation att träna mer än 15 minuter på crosstrainern och gjort lite töjning innan, så är det ju toklite.
I början av året var jag med på en undersökning där dom skulle se om jag passade att vara med i studien. Jag fick göra diverse övningar. Vissa gick bättre än andra :) Men det resulterade i att jag ska medverka i träningsstudien i alla fall. Man blev lottad i om man skulle medverka i tidiga eller sena gruppen.
Självklart ska jag medverka i den sena. Hade ju inte varit fel att slippa vänta, men hur som är jag glad att jag kom med i alla fall.
Fram till den 19e mars ska jag alltså för studiens skull inte börja göra nåt nytt som påverkar min sjukdom. Eftersom min balans bara har blivit sämre och sämre så kom denhär träningsstudien verkligen lagom, bara den inte blir sämre nu!!
Först ska dom mäta min svaga balans och sedan är det träning i 14 dagar fördelat på 7 veckor, sedan mäter man min balanssvaghet igen och förhoppningsvis då ska balansen vara lite bättre.
Helt för min egen skull är nog detta en bra start för min framtida träning. Jag har sagt länge att jag behöver balansträning, men jag har aldrig själv tagit tag i det...
Något jag mer inte tagit tag i (som ja kom på nu!!) är att jag för studiens skull ska fylla i en fallrapport. Detta papper skulle ju skickas in varje vecka, men eftersom jag inte har trillat sedan jag fick de rapportren så har jag ju inte haft nåt att skriva och ett tomt papper kan ju inte vara så intressant. Nä, ja må kolla upp det där.
Efter träningsstudien får vi se hur min framtid kommer se ut både ekonomiskt, arbetsmässigt samt hur jag ter mej till de bromsmediciner som doktorn erbjuder. Hon har kommit med lite nya förslag eftersom jag vägrar Tysabri. Men det behöver jag ju inte bestämma förrän efter träningstudien för jag får ju INTE göra något med min kropp innan dess.
Det var nämligen så att han släppte mej vid vägen. För en frisk människa är det ju som en fis i rymden att gå till porten.
Även om han såg hur svårt jag har att gå vägrade han hjälpa mej för den som skickat min beställning inte skrivit att jag behöver hjälp.
Jag började lite sakta försöka gå lite försiktigt på den is/snöiga asfalten. Jag kollade framåt och såg att det låg snöhögar o snökockor ivägen. Jag försöker bita ihop för att inte börja gråta åt att det faktiskt finns så känslolösa människor. Det hade ju inte precis underlättat min vandring om ögonen skymdes av tårar.
Så plötsligt från ingenstans kom en liten tjej och tog mej under armen. Hon hade sett hur jag hade bett chauffören om hjälp och hur han vägrat. Hon måste varit typ 13år yngre än mej. Hon säger med späd röst " Jag ä inte så stark, men ska jag hjälpa dej?!"Då känner jag hur tårarna börjar rinna på kinderna. Mina föräldrar brukar skämta om att eftersom jag från början va asiat så gråter jag hejdlöst mycket när jag väl gråter ;) Lixom allt eller inget!!
Tjejen hjälper mej till porten o jag kämpar verkligen med att inte släppa hela floden som tryckte i tårkanalerna.
Med den händelsen och alla andra händelser skratta jag högt igår när Robert Gustavsson spelade Tony Rickardsson i stjärnorna på slottet igår. Han skämta nåt om en kvinna i rullstol som var på en föreställning och hon hade nog suttit där sedan förra föreställningen och fortfarande väntande på färdtjänsten...:
(tyvärr lyckades jag bara få hela avsnittet o detta är ju bara några meningar, men det är ju Robert Gustavsson :) så det gör nog inte så mycket. Spola fram till 13.45...om du inte vill se allt...)
