GE DIN KAMP EN CHANS!

Var på bröllop förra helgen. Finns ju inget vackrare än två människor som vill leva sitt liv tillsammans och visar det genom att ge varandra underbart vackra ringar.     Dom var så fina båda två. Riktigt snyggt par. Tyvärr tog jag inte så mycket bra bilder, men det kanske dyker upp nåt i a f framöver. Innan bröllopet var jag ganska nervös hur min kropp skulle reagera. Hur den skulle orka. Men det gjorde både den och jag.  Eftersom jag inte haft klackskor på 6 år (om int mer tom) så självklart blev mina ben helt slut o jag tog mej fram sakta. Min envishet sa mej att jag skulle stå ut med det. Det gjorde jag. Det är ju trots allt träning.  Dagen efter hade jag lite smått träningsvärk. Men jag ser det som ett gott tecken.  Okej jag hade ju kunnat burit upp den fina klänningen på ett snyggt vi utan skorna.  Det såg nog rätt kul ut hur jag tog mej fram, men skitsamma. Brudparet, som är det viktigaste på den här festen, känner ju till min situation och de...

Ok jag är inte helt hundra. Kroppen är rätt matt och eftersom jag mestadels sovit i soffan är den lite öm här och var.  MEN med tanke på hur långvarigt jag mådde dåligt när jag blev ”vanligt” sjuk innan operationen så är jag ganska hoppfull igen.  Om det beror på att blodet flödar eller ej vet jag inte, men av någon anledning mår jag så mycket bättre nu och det är skönt.  Det var otäckt i onsdagskväll då jag tex knappt orkade resa mej från soffan eller tappade focus med blicken. Högerhanden betedde sej också märkligt. När jag hade knutit den kunde jag knappt öppna den. Jag orkade inte ens gå och tända lampan... Det som känns tråkigt är att jag hade tänkt bjuda hem lite vänner på lördagkväll o på söndag hade jag tänkt bjuda några ur familjen på middag. Eftersom kroppen är så trött orkar jag faktiskt ej ordna varken fika eller middag. Så det har jag fått ställa in.  Men det innebär ju inte att det är helt kört. Det är ju fler dagar under året :)