4.11.12

hem från Polen

Sista dagen och nu har det blivit november.

När jag vaknade i hotellsängen den morgonen kände jag inte så särskilt mycket, men kände hur jag lättare kunde böja högerbenet. 
Som doktorn sa var jag också starkare i högerhanden. Men som en god vän säger ibland "allt är förgängligt". 
För när jag reste mej ur sängen så kände jag hur kroppen var som "vanligt". 

Jag är nog extra pessimistisk eftersom det hände så mycket efter första operationen. Jag känner ju också att höger fot är lika varm som vänster vilket bådar gott. Jag kan nog inte begära att min kropp ska förändras allt för fort. Den har ju mycket att läka. 

Kanske den Kraniosakral terapi(Kraniell osteopati) kan hjälpa lite mer. 

Jag har också gjort ett uppehåll med LDN(low dose naltrexone), som jag påbörjade med i April. Eftersom ja under de två veckorna med uppehåll inte alls kände någon saknad av det fungerade jag helt på att sluta med det. Men jag funderar på att ge det en andra chans.
 
Jag packar min väska. Pappa kommer och hjälper mej sedan åker vi ner och väntar på att ambulanstaxin ska hämta upp oss. Medan vi väntar sitter vi och kollar på GRÖNA LYCKTAN. Dels hann vi ju ej se klart den och dels va den självklart dubbad, så jag lägger den i filmer jag ska hyra:)

Vi åker till flygplatsen och flyger hem.

Jag är ganska bitter på att inte mycket alls har hänt, men samtidigt så va det ju bara några dagar sedan jag gjorde operationen. Det är ju som en god vän sa till mej:

DET ÄR JU NU 
DET SPÄNNANDE BÖRJAR!!


UTSKRIVNINGSDAG


operation på Ameds centrum

Den andra natten jag sov på sjukhuset var en god natt. Såret efter operationen ville dock ej läka helt som det skulle så de fick byta bandage där, så jag kan dock inte påstå att natten blev helt problemfritt den natten, men det vara bara några minuter så det var inget att oroa sej för. 

Den morgonen kom föräldrarna medan jag satt och åt frukost. Jag fick min spruta i magen. En anti-kouaguleringsmedicin, som jag ska ta i sex dagar efter operation. Asså, den första bromsmedicin jag tog var ju i sprutform så jag borde ju tycka det är ok. Då va nålen dubbelt så lång och tjock än nu. Men jag tycker inte alls om det. Som tur var åkte jag ju med mina föräldrar hem, så pappa hjälpte mej. Nu är det ju bara två dagar kvar och jag räknar ner;)  

Jag bytte sedan kläder till mina egna. Läkaren kom opererade kom åter för att ge oss en uppdatering på hur det såg ut där inne i mej och vad han hade gjort. Det första han noterade va att jag var tvungen att lägga höger fot på vänster ben för att få på mej mina strumpor. Han sade till mej att jag ej fick göra så eftersom det kunde påverka operationssåret. ( Därför fick jag åka hemhem till föräldrarna när vi kom till Sverige. ). Han berätta att blodet flödade fritt förutom i venen på höger sida av halsen.  Han vidgade där, så nu ska det flöda där. Det var också en nåt onormal vid magsäcken. Men där vågade han inte göra något, för i så fall hade han varit den första i världen som behandlat där och det ville han ej. Förhoppningsvis hittar han en lösning på det i framtiden och då är jag den första som åker ner. Han berätta också varför han ansåg det var onödigt att använda IVUS. Han sa också att det skulle vara onödigt att lägga ut pengar på det. Förklaringen var mycket givande. När han hade gått packade jag och lämnade rummet. Mamma följde med koordinatorn ner och köpte de mediciner jag nu må ta så inte blodet tjocknar. Det är dom där sprutorna och två tabletter för blodförtunning.



Sen är det dags igen att åka ambulanstaxi till hotellet igen. 


Min rumsgranne och hans far bodde på samma hotell, så vi åkte tillsammans. När vi senare på kvällen åt middag pratade vi endel med danskarna.