Såg på tv ikväll där personen i fråga valt att inte berätta att hon hade fått sjukdomen. Visst, hon kan ju låta bli eftersom hon inte behöver krycka och rör sej ”normalt”. Hon berättar det inte för hon skulle slippa den där stackarsblicken.
Okej, jag tycker inte heller om den, men jag har också upptäckt att den försvinner ganska fort. Bara min vänner känner mej, blir det ju lättare för dom att känna mej om jag är öppen om min sjukdom.
Det innebär ju inte att dom inte hjälper mej, men oftast frågar dom om jag vill ha hjälp. Vilket jag tycker är jättebra. Tyvärr kan min envishet blandas med min stolhet och jag ber inte om hjälp när det kan behövas. Men det är ju något jag arbetar mycket med och om jag får säga det själv, så har jag kommit långt med det.
Bara det inte är några björntjänster så är det ju ok. En björntjänst enligt mej kan vara att någon annan knyter mina skor utan att jag ens försöker själv. Det är ju en träning för finmotoriken. Diskussionen om färdtjänst har varit extra stor denna vinter. Men jag säger det att sålänge jag kan gå till busshållsplatsen när det inte är isgator så kommer jag inte skaffa färdtjänst. Det är nog för egen del. Jag förlorar ju min gångträning och den är ju det viktigaste i min kamp mot sjukdomen. Jag kommer åka buss sålänge jag kan. Kanske har jag oturen att bli sämre då kommer jag skaffa färdtjänst. Men det är då det...
Tillbaka till programmet.
Tjejen i programmet fick bra coaching och det kändes som slutet gott allting gott... Vill nog säga början god allting gott. För detta var nog ett bra avstamp mot ett bättre liv för henne:).