Att min finmotorik är dålig är ju ingen hemlighet. Det konstiga är att den fungerar bra ibland.
T ex det går bra att ta på mej linserna och jag kan lägga kajal om jag vill. Jag borde inte kunna ha små örhängen om den fick bestämma.
Det speciellt tydliga var häromdagen när en kaffekopp for i backen. Bara för att se om finmotoriken klarade det, samlade jag ihop bitarna och tog fram limmet.
För några veckor sedan satt jag och kämpade med luffarslöjden på mitt ”jobb”. Det gick inte alls bra. Så pillpill är inte min grej.
Därför borde det här inte alls fungera. Men min envishet kom fram mer. Jag limmade och limmade. Så enkelt fick jag ihop koppen. Inte för att jag kommer bruka den ( den lär hamna i papperskorgen...mamma ett bra tips på julklapp elle så;)...).
 |
| ja lät limmet sitta kvar för ja ska ändå slänga den... |
Min far gjorde en spontantripp till mej förra veckan. Mycket trevligt.
Eftersom jag nu har kommit i det läge, som jag inte ville. Jag går åter hemma på dagarna.
Fast nu söker jag iaf efter en praktik.
Eftersom jag nu vant mej att göra något om dagarna, så är jag väldigt lätt rastlös. Så det var perfekt att han kom just då.
Vi satt o kolla på tv, vilket jag tror, han nog tycke var skönt, men som jag skrev så är jag ju rastlös och nu hade jag chansen att hitta på nåt.
Så vi åkte o åt sedan åkte vi runt till olika bilfirmor och kollade lite. Nu kanske ni inte tror att jag uppskattade det, men det är det min far och jag brukar göra och jag kände mej väldigt nöjd.
Men så när vi varit på en liten bilfirma skulle vi åter gå ut till parkeringen. När vi väl var där gick vi över en trottoarkant. Pappa gick före och satte sej i bilen. För att gå till bilen var jag ju tvungen att gå ner för trottoarkanten igen. Jag kollade ner på trottoarkanten och tänkte för en sekund ”oj, den ser lit hög o sne ut. Undra om ja klara den”. Jag tog ett litet steg och trampa inte ner helt på back, utan hälen stod kvar på trottoarkanten. Jag strunta i det och lyften andra foten för att ta ett steg fram. Men då kände jag hur jag tappade balansen och kryckan gav mej inget stöd. Det närmast var motorhuven på pappas bil. Jag försökte få ett grepp på den. Men ni vet ju hur dagens bilar ser ut och det är ju inte en gammal Volvo precis.
Jag hörde hur naglarna rispade lacken och sen föll jag till backen. Pappa var snabb ut o lyfte snabbt upp mej. Det är konstigt det där.
När någon lyfter upp mej eller hjäper mej på något sådant vis, så slappnar hela kroppen av. Man tycker ju att man själv borde hjälpa till och inte försvåra för den som finns tillhands. I a f, när han såg att jag inte slagit mej skratta han åt att det såg ganska kul ut och jag kan bara tänka mej...haha jag ser det framför mej som i en tecknad film där gubben gör allt förgäves för att inte trilla...
Hur som... det var ett ganska tydligt bevis på att det psykiska spelar roll!
Jag får inte tvivla på mej själv. Självklart har jag gjort det, gör det och kommer fortsätta göra det i vissa lägen, men jag tänker att om jag är medvetenheten om det underlättar det för mej och jag gör det inte alls lika ofta.
Helgen spenderade hemma hos mina föräldrar. Mycket trevligt. Dels konstaterade jag att risporna i pappas bil syntes ganska väl.
Och höger ben behöll värmen...
Jag läste för några veckor sedan på ett CCSVI-forum om en kvinna som gjort operationen, men inte blivit bra i benen. Hon hade fått en medicin utskriven av en doktor och den hade hjälpt hennes ben massor.
När jag läste det kände jag igen mej. Mitt högerben har jag ju klagat på en längre tid. Det har ju varit iskallt och trots att jag gjort en operation för att få bättre blodflöde i mina vener så har värmen inte infunnit sej i det benet.
Men jag hade ingen större lust att lägga pengar på medicin som KANSKE funkar för mej. Därför kollade jag dess innehåll och jag diskutera det hela med min mor för att se om det fanns något receptfritt alternativ.
Då drog hon fram sin minnesbank i hjärnan och kom att tänka på Venastat.
Jag googlade det och insåg att den kanske kunde hjälpa mej. Men det stod att den inte gav effekt förrän om en månad ( om den nu gjorde det ).
Men dock redan efter två dagar kände jag hur högerbenet började få mer en normalvärme. Allt eftersom veckan gått kan jag uppleva att den börjar få samma värme som vänsterbenet.
Jag önskar att den kunde hjälpa balansen. Den verkar sämre tyvärr...
Men vi får se hur mycket den hjälpt mej om en månad:). Inte för jag tror det, men det är ju inte fel att önska.