Bara för jag gjort operationen o faktiskt blivit bättre finns ju sjukdomen kvar i kroppen. Förutom min balans och rörelseproblem så märker jag tydligt av den med allt vad den innebär.
Stress triggar lätt igång sjukdomen o det är ju inte sådan stress som ni friska människor upplever.
Usch...då känns allt jobbigt o oftast infinner sej nedstämdheten. Det är ju ännu en sak som sänker min stolthet o ljuset i tunnelns slut känns väldigt lång bort. Då blir hela sjukdomen sämre o jag tappar lusten att ge min kamp en chans...
