OTÄCKT!!

Här sitter jag o känner att jag inte kan somna... men denna gång har jag nog giltigt belägg för det.

Natten till lördag typ kl 3 så krossade en mörk full man fönstret på min uteplatsdörr o tog sej in. Han sa att han blödde men ja såg inget (iofs  ja kollade inte så noga plus att d va mörkt eftersom ja inte har nån taklamp o ja va skiträdd...). Medan ja ringde polisen 👮 så typ skrek jag att han skulle ut medan jag ringde efter hjälp. Men som sagt han tog sej in o satte sej på pilatesbollen. Det blev lite komiskt för han trillade på golvet o typ somnade lite halvt ( kan skratta åt d nu ). 

Men jag va riktig skärrad o som tur var hade flera grannar också ringt polisen så dom va snabbt här. Så skönt att jag har bra grannar.

Ja ringde också några vänner som bara bor typ 5min bort så dom kom ju. Skönt så slapp ja va själv. Då saknade ja verkligen mitt liv som kombo... 

Igår så hämtade pappa hem mej, så jag sov där någon natt. Men jag är fortfarande orolig o stel i kroppen, men väljer att va hemma. Dom må ju komma o laga fönstret snart o då bör ja nog va hemma...

En väldigt obehaglig upplevelse. 

Som jag berättade så blev min redan stela kropp ännu stelare. Jag har ju senaste tiden t o m haft problem med ridningen för att framlåret dragit sej uppåt medan ljumsken o höften börjat göra ont. Såklart på höger sidan. Så detta gör ju ej saken bättre. 

Nu kände jag mej verkligen i underläge. Jag tackar Gud för att mannen enbart ville ha hjälp med sitt sår på huvudet (ett sår jag inte såg) o inte mej fysiskt illa. Här va en tragisk person som ville ha hjälp, men pga alkoholen o ev andra droger så hade han inget omdöme om vad som va rätt o fel.

Vilket resulterade i att jag blev skiträdd. 

Många hade nog blivit helt galna o slagit o försökt  knuffa ut han, men eftersom jag sitter i rullstolen, så är jag ju begränsad. Visst... jag hade nog inte kunnat göra mycket mer i "vanliga" fall, men känslan av hjälplöshet hade nog varit mindre. 

UPPDATERING: sömn?

Jag höll ju på med uppdatering vad jag gör för att hindra min MS. Det har ju handlat om kost o träning. Dessa två hanterar jag bra, men sen är det den tredje fasen som jag inte får till. O d ä sömn. 

Anledningen till att jag inte har skrivit nåt inlägg om ämnet är att jag tänkt skriva när jag fått till det. Men icke!! Jag kanske har funnit min största personliga överman.

För visst vet jag hur viktig sömnen är. 

Det är ju när man sover som kroppen läker sej självt... 

det finns ju en anledning att kroppen är trött när man är... typ förkyld eller nåt... det är ju kroppens vis att säga "nu behöver ja läka, så lägg ner din kropp, så ja kan lägga all arbetskraft på att göra dej frisk".'

LYSSNA PÅ DIN KROPP!!!

Så det är ju lustigt att jag vet det, men gör det inte. Problemet är ju inte att jag inte kan sova. Utan det är ju mer att komma dit...

Det kanske är nåt som ska bli mitt nyårslöfte... i år igen;) 

Men först är det jul o igår va det 1a advent.

Uppdatering del 2: träning

Att svettas är en vinst för mej. För någon som har svårt för det betyder det ju massor o sen tar det ju med massa skit ut ur kroppen 😉.

Något mer som borde få mej att svettas, men inte ännu, är träningen på gymmet med sjukgymnasten. Vi maxar min träning, som t ex jag har en 5kilosvikt på magen när jag gör mina bäckenlyft o så gör jag så många ja orkar. Jag märker redan efter någon vecka hur träningen hjälper mej.

Så varför har jag inte gjort det tidigare? Mitt försvar får bli: Saknad av disciplin. 

Det har tagit tid att få mej att verkligen inse träningens vikt. Visst jag har ju vetat det länge, men det är inte förrän nu jag satsar helt 100 på den.

Förutom gångträningen som jag får hjälp med såklart, tränar jag små övningar hemma (förutom vardagsträningen). Det är ju så löjligt att jag inte haft disciplinen att göra så enkla övningar. 

Som jag nämnde så gångtränar jag. Visst jag har stöd o hjälp för det. Jag är så otroligt tacksam för det. Men där som i så mycket handlar det om acceptens. Avskyr det ordet. För jag tycker jag accepterat sjukdomen till den grad att jag vägrar låta den ta över mitt liv. Men iaf så går bättre o bättre att gå.

Mycket är också tackvare ridningen. Inte nog med att jag tränar balansen utan också coremusklerna som stärker min hållning. Ridningen gör ju inte bara att jag mår bra fysiskt utan också psykiskt. Hela miljön där gör att jag mår bra o det känns som varje gång jag sitter på hästryggen ger jag msen en käftsmäll. Jag får då naturlig töjning vilket en stel kropp behöver. Främst är det ju höger kropphalva som jag märker av att stelheten släpper av en aning. 

Den är så tokigt stel, men också kall pga dålig blodcirkulation. 

Kallast är högerfoten. Som jag nämnt i tidigare inlägg så är min droppfot både iskall,blå o svullen. Den blev ju bättre efter andra operationen, men tyvärr höll det inte helt i sej. Visst är den bättre men inte på lång vägar bra. Så jag började tänka. 

Operationen mot CCSVI gick ju ut på att få igång blodflödet. För det må foten bli varmare o kärlen behöver vigas. Det känns ju som det händer så när man smörjer in liniment. 

Så det har jag börjat med varje dag o det funkar... ett tag in på dagen. 

För att sedan hålla benet varmt o musklerna igång låter jag en tensapparat arbeta på högerbenet. Med operationen effekter i bakhuvudet masserar ju också in nacken o halsen med liniment. 

Det kanske bara är nåt jag fått för mej, men det känns lite bättre.

Kosten som jag ändrat har gett mej mer energi. Så pga det o operationerna  har min kropp en bättre grund att orka träna så mycket som jag gör. 

Det är de två saker jag iaf någorlunda lyckats förbättra mitt liv med sjukdomen. Men för att kroppen ska bli helt nöjd så behöver den sömn. Nåt jag är fruktansvärt dålig på. Mer om varför den är viktig skriver jag om i nästa inlägg

UPPDATERING del1

Dags för en uppdatering vad jag sysslar med för att hindra min sjukdom o lite varför. Fast detta bör de flesta göra. Jag brukar tänka "Jag önskar jag hade vetat detta innan ja blev sjuk". Inte för jag tror att jag inte skulle fått sjukdomen iallfall. Men jag skulle gett kroppen en bättre grund en bättre chans. 

Jag delar in det i tre inlägg... Annars blir det så galet långt...

Del1: KOST

Först o främst har jag ändrat kosten. Det har nog ingen missat 😉. Den ser ut som så att jag uteslutit helt är gluten o laktos. 

Socker däremot jobbar jag fortfarande med, men jag undviker det i a f. Nu har jag iaf helt lyckats sluta med glukos... Tror ja. Det finns ju i allt+att jag känner mej för jobbig att be mina vänner att utesluta även det när  jag kommer dit. 

Grejen med socker är att jag hört att det ger inflammation i kroppen o jag lägger ihop 1+1 o lika logiskt som det blir 2 tänker jag att socker om nåt skadar min sjuka mshjärna där placken (inflammationerna) sitter o dom vill jag ju ej mata. 

När det gäller gluten är det ju som ett klister i kroppen o jag tänker det är ju rätt självklart. Tänk bara hur det beter sej o när det hamna i en deg. Det är ju glutenet som gör att degen håller ihop o det vill man ej ska hända i magen. Inte min mage iaf! 

Laktosen har ju samma egenskaper som socker. Iofs d ä ju ett slags socker...

Men vad äter du då? Jag skulle nog inte kunna räkna alla gånger jag får den frågan. 

Saken är den att jag äter i stort sett alla frukter o grönsaker, med undantag från nattskatteväxter som innehåller lektiner. 

Lektiner skadar magen så det blir ett tillstånd som heter leaky gut. 

Det stöder ju tanken "mår inte magen bra så mår inte kroppen bra." Jag tänker alltid så o mitt fokus är att magen mår bra. Vilket jag kämpat med sen jag varit liten. Innan jag la om kosten tänkte jag som många andra att ja,ja d ska väl va så. Men sen jag ändra till en paleolitisk kost så har den varit bättre. 

Jag har inte gått o blivit vegetarian, men jag äter betydligt mindre kött och mer grönsaker. 

Så om man delar in en tallrik i fyra delar så är 1/4köttdelen, om ens det. 

Även om jag i dagsläget lärt mej att det är socker som först o främst gör att man blir tjock, så äter jag baconfrukost när jag känner att jag behöver öka vikten. Fett gör ju tillräckligt iaf 😊. 

Det gäller ju att lyssna på kroppen... Det gör jag även när jag tränar... Mer om det i nästa inlägg.

Här är en tabell på vad jag äter o inte äter:

KÖTT:	FETT:	ÖVRIGT:	SÖTT:
Lax (helst vildfångad)	Smör	Alla sallad	Choklad 75% eller mer
Inälvsmat t ex lever	Olivolja	kål	Honung
Köttfärs (helsr gräsbetat)	nötter		Dadlar
Viltkött	avokado	Svamp
Kyckling		Soltorkade tomater
		Frön
		Frukt

 

INTE:	UNDVIKER:
Gluten (vete korn råg)	Baljväxter (ärtor jordnötter mm)
Laktos	Socker (glukos o tillsatt fruktos)
Margarin	Processad mat (ska va så naturlig som möjligt)
Matolja	Rött kött
Druvor besprutat	Bordsmargarin
Russin	Mjölkprotein
	Ost
	Kaffe o te
	Havre

(... visst d ä vissa saker ja helt bör sluta med, men som det står i bibeln...ALLT HAR SIN TID...)

Sen är det ju dethär med kosttillskott...målet är ju att få i mej tillräckligt med vissa specifika mineraler o vitaminer via maten, men just nu tar jag

KOSTTILLSKOTT:

Omega3

D-vitamin 20000ie

B vitaminer

Magnesium

 O så toppen på allt som jag är  ur usel på 

DRICK MASSA VATTEN!!

UNDERLÄTTA FÖR KROPPEN!!

Det är ju det det handlar om. Att göra det lättare för kroppen att läka sej själv. Jag äter mat som är lättsmält så kroppen behöver inte lägga all sin kraft på att bearbeta maten hela tiden utan den kan reparera de skador den har. 

Jag underlättar ju också med träningen. Att bygga kroppen underlättar ju oxå. 

Ibland kan jag önska att jag hade vetat detta innan jag blev sjuk. Jag säger inte att jag hade sluppit sjukdomen, men som sagt jag hade kanske haft en bättre grundfysik som hjälpt mej gå runt huset snabbare. 

Man hör ju om folk som blir bättre o man tänker att detdär borde man prova. Men så läser man senare att dom har tränat sedan barnsben. Då inser man vilken väg jag har. 

I min familj va det ju alltid brorsan som tränade. Jag var mer den som inte brydde mej så mycket. Jag skulle kanske lyssnat lite mer när han tjata på mej att träna, men det behöver vi ju ej säga högt ;). 

Jag är nu en av dom som anser att gymnastiken är en viktig del i skolan. Men det skulle va någon som sa hur viktigt det var för hälsa o hur det underlättade för kroppen med en bra fysik (...även när du inte röker). Det kanske va nån som sa det utan att jag lade det på minnet, men det är nåt som borde läras lika bra som 1+1.

Nu börjar jag iaf märka av hur kroppen lite sakta börjat jobba upp sej. Jag gångtränar minst 1gång/vecka med hjälp av några vänner o till min glädje kunde jag gå nästan dubbelt så långt än vad jag brukar gå. 

Gången efter gick jag dock inte lika långt, men då orkade jag gå längre mellan mina pauser.

Jag håller ju fortfarande på med min ridträning. När jag red förra gången fick den lilla islänningen lite spatt. Han som brukar va lugn (...lite för seg...). Jag, som älskar att det händer lite, lyckades sitta kvar. Det muskler som behövdes arbeta gjorde ren reflexmässigt sitt jobb o jag behövde knappt tänka utan kroppen parera sej själv.

Något som nu äntligen också börjar ordna till sej är min stackars blå svullna högerfot. Den har ju inte alls sett kul ut. Utan den har sett mer hel död ut. 

Men när min sjukgymnast sa till mej att jag aldrig kommer få ordning på spasticiteten i högerben väcktes nåt i mej. Man ska aldrig säga aldrig ;) (....eller så ska man det). Inte för den är borta, men spasticiteten är i a f någon procent bättre. Jag har två pads till en tensapparat, så skickar jag in som dunkande ström på båda sidor av låret. Det studsar endel, men det är det värt. Samtidigt sitter jag med fötterna på en cirkulationstränare o det är då något i foten händer. Den är inte alls lika blå o svullen. Den är inte som vänster, men om jag inte ger mej så kanske. Vore grymt kul att visa sjukgymnaster att det fungerar. 

Även där underlättar jag för kroppen.  

(...o ja, jag vet att 1+1=2..;).)

GOD HÄLSA KOMMER INIFRÅN!!

Så står det på en vattenflaska som jag har. Tänkte inte på det tidigare men det är så sant. Vad du stoppar i dej är det som påverkar din kropp. 

Sedan en tid har jag ju vetat det, men ändå prövar jag min sjuka kropp. Jag har provat att äta smält ost. Lite är ok, men en skiva är gränsen. Sen sa magen ifrån. Något jag inte kopplat ihop med det jag äter, är den galna smärta jag haft i vänster kind/nacke/axel/arm. 

En smärta som jag innan operationerna lätt gav 9 av 10. Smärtan klingade av o till och försvann ett tag efter 1a operation till nu. Nu sitter jag med smärtan igen. Värk som gör att jag nästan vill såga av armen (om d hade hjälpt...men då hade säkert fantomsmärtor ersatt denna). 

Det som gör denna smärt uthärdlig är att jag nu vet att jag ska ej äta mer än en skiva ost. Och då tänker att jag lika gärna kan låta bli ost helt... om jag hade disciplin. 

Nu får jag bara fokusera på att äta det magen mår bra av. 

Som jag säger ”mår inte magen bra så mår inte kroppen bra”. Alltså ingen ost o det som utvinns av mjölk. 

Nu är ju diskussionen stor om huruvida mjölk är bra. Alla har ju rätt till sin åsikt, men jag tänker som så att mjölk säkert är jättebra...sålänge den inte gått igenom massa maskiner. 

Nu vet jag ju inte hur mjölk direkt från kon smakar. Men jag vet så mycket att om jag tycker det är äckligt så dricker jag det bara inte. Inte lägger jag till massa annat i den. 

Tyvärr är det ju så med de mesta livsmedel vi köper idag. 

Hippokrates sa 460-379e.Kr 

”låt din mat vara din medicin”. 

Det ligger så mycket rätt i det, men det är svårt när i princip allt förutom det i grönsaksdisken är så behandlad att kroppen drar mer skada än nytta av den.

Inte nog med det utan vi har ju miljöaspekten också. Där blir ju tyvärr även grönsaksavdelningen lidande. För våra grönsaker växer upp i jordar som är näringsfattiga. rent logiskt är dom det eftersom de används om och om igen.

”Hur kan man förvänta sej att en byggnad ska stå i 100år, när man bygger det med dåligt byggmatrial?” 

Likadant är det med vad du äter. 

DU ÄR VAD DU ÄTER!!

Men det är klart jag skriver om matens vikt eftersom jag har en sjukdom och det jag äter hjälper mej. Men jag säger bara det att jag önskade att jag visst det jag vet nu, innan jag blev sjuk. 

Det handlar om att förebygga. 

Du kanske tänker ”Men jag är ju frisk. Jag kan ju inte få en autoimmun sjukdom”. Typ så tänkte jag med o nu sitter jag här. Så jag säger skarpt 

”ÄT DINA GRÖNSAKER o lite till 

OCH GE DINA BARN OCKSÅ”.

Visst enbart maten gör mej inte starkare. Men den ger mej energi o ork, så jag kan träna mer. Ms-tröttheten är som bortblåst. Visst den försvann i o med första operationen. Men den låg på lur helatiden. Det var inte förrän jag lade om min kost som jag helt 100 kunde säga att den va borta.  

Kan man inte ta ett piller. Ja, det kanske du kan, men det är ju med biverkningar. Biverkningar som du genom maten kan slippa +  att maten ger dej andra näringsämnen o vitaminer som pillret inte gör...

RIDTERAPI

Nu har jag ridit i över ett år. Jag finner inget negativt med det hur mycket jag än skulle försöka. Ja det skulle va träningsvärken då...som om den är negativ. Det är ju bara ett bevis på att otränade muskler har jobbat o det är ju aldrig negativt. Speciellt när man, som jag, har en dålig stabilitet i bålen.
Det är riktig kul när min sjukgymnast ser en klar förbättring i min kropp och rörlighet. Självklart märker jag ju själv av det, men man ser på mej ändringen gör så mycket för självkänslan.

Självkänslan stärks även av att bara komma upp på hästen. "JAG KLARA DET!!" :). Visst jag får hjälp med att min ridinstruktör drar över mitt högerben medan jag ligger på hästen o en ledsagare som håller i mej när jag kliver upp på pallen.
På vissa platser finns det en ramp som ska förenkla det för oss rullstolsburna. Något jag är glad över att det inte finns där jag rider. För precis av samma anledning som jag inte vill ha en el-rullstol. Det är ju träning det också.
 Bara det att jag måste resa mej, ta två steg på pallen, lägga mej på hästen o så stretching av högerben när ridläraren drar över det.
Töjningen får jag även när jag sitter på hästen. Samtidigt som jag sträcker på mej o spänner mage, rumpa o lår.

Som jag nämnde så har jag en ledsagare med mej vilket gör att jag känner mej trygg. Det är inte så att jag är rädd för att falla o bryta benet så jag hamnar i rullstol... jag sitter ju redan i den ;). Det som är bra med de ledsagare (har tre olika...) jag har är ju att de låter mej styra hästen. Så även om en person är med så är det jag som har kontrollen över hästen. Eller han har nog rätt mycket kontroll över mej egentligen ;). Så känns det iallafall.

Min  ridinstruktör ser också de förbättringar jag gjort och hon ler lite åt tanken av hur jag såg ut på hästen när jag började.
Inte bara det att jag nu har vanliga ridkläder utan det har även skett en oerhört stor förändring i hållning. 

Ridterapi är verkligen nåt som alla borde göra!!  För det är ju inte enbart den fysiska aspekten utan också den psykiska...  För visst är jag fysiskt trött efter mina 45min på hästen, men jag mår så grymt bra efter ett pass.

D Ä INTE BARA NYTT LIV I HAGARNA UTAN OCKSÅ I MIN KROPP...

NORMAL IGEN?

Normal kommer min kropp aldrig bli igen. Inte sålänge Msen är där o härjar o det räknar jag ju med att den kommer göra resten av livet. Dock gör den ju allt mycket värre när jag åker på en vanlig förkyldning. Som tur är händer det inte så ofta... ta i trä. 

Men det är väl så att det blir tårta på tårta för kroppen. (tycker dock att det ordspråket inte riktigt stämmer...tårta ä ju gott ;).). 

Det var iaf skönt att fira påsken hemmahemma. Det jag upptäcke var att min nya, fina rullstol inte passade ett liv på landet. 

En stor besvikelse för denna lanttös. Jag vet inte hur många gånger jag sa att den måste kunnas köras på grus o gräs. Trodde stötdämparna (froglegsen) skulle göra sitt. Men icke. 

Kanske lika bra att byta till vanliga gafflar o större länkhjul med platt banda. 

Ni märker min besvikelse. Nu nämner jag ju bara felet med stolen, men för mej är det ju ett stort problem. Det är ju jobbigt att sjukdomen hindrar mej att röra mej i naturen som jag vill o då är det ju ännu jobbigare när ett hjälpmedel hindrar mej att ens röra mej på en gräsmatta.

Men något som varit fantastiskt gött, är att jag inte får ont i ryggen av den. Något jag uppskattar speciellt nu när jag är förkyld. Då har jag massa andra krämpor o jag blir så galet stel. Dendär överrörligheten är som bort blåst. 

Då önskar man att duschgolvet hade en stor mjuk matta eller att jag bodde i ett öde hus så man inte väckte hundarna var gång man snöt sej kl2 på natten. 

Denna gång var det ju nästan som för några år sen då  kroppen vägrade resa sej. Jag hade samma känsla i kroppen. Men jag lärde mej av mina misstag. 

För det första stressade jag inte upp mej. Jag kände ju igen känslan. Då blev jag inlagd på sjukan. Sen tanken att då må jag äta sjukhusmaten, som ser helt tvärtemot min tallrikar ;) o maten är ju min medicin, fick mej att få bort täcket, så kroppstemperaturen sjönk o jag, som inte tål värme, inte va så varm. När jag efter nån timme lyckats få ner värmen o sätta mej va det bara att föra över mej till rullstolen... bara.... 

Allt tog ju ännu längre tid, men tanken att det är p g a förkyldningen jag är såhär o den går över gjorde det hela uthärdligt. 

Och sen tackar jag Gud för att 

Han gav mej en stor näve 

ENVISHET!! 

Kan ju inte påstå att jag är 100%. En förkylning tar ju sin tid plus att kroppen ska återställa sej till det den va innan, men jag är på väg dit...

NU Ä HAN HÄR!!

Tiden har bara runnit iväg. 

Sist jag skrev var det 2015 o jag hade konstaterat att jag haft min Ms-diagnos i 11år. 11ÅR!! Galet!!

Vad har hänt sedan dess? En bra fråga kan man tycka. Livet har rullat på. 

Det har varit det gamla vanliga. Jag firade jul hemmahemma o nyår med lite sköna vänner. Det blev 2016 och vardagen drog igång med träning. 

Åh, vad jag märkte vad min kropp saknade den. 

Jag ska detta år fokusera på blodcirkulationen tänkte jag. Eftersom min högerfot som faktiskt hade en bättre cirkulation efter andra operationen är iskall o blå igen. Det innebär låga vikter o snabba repetitioner. Något vissa på gymmet inte förstår utan i princip skryter om hur höga vikter dom har när dom ser mina låga. Då slår Jeanette Forss dövöra till. Där må jag nog vara egoistisk och säga ”JAG gör det som ä bäst för MEJ”...

Med träningen innebär ju också ridning. Jag va lite rädd att jag tappat allt under juluppehållet, men icke :). Jag känner mej stabil o rider nu hellre barbacka än med sadel(nu blir d dock med sadel eftersom vinterpälsen faller av...). Jag har en helt fantastisk ridlärare som vågar ge mej utmanande uppgifter. Vilket jag gillar. 

Avskyr när man blir behandlad som man stod på ett glasberg. 

Samband med jul o nyårshelgen blev det lite fusk i kosten i form av socker. Det är verkligen en bov och det var väl inte förrän i slutet av februari jag kunde känna att det lugnat sej o jag är tillräckligt sockerfri (bortsett fruktosen). Dock fuskar jag med laktosen. Jag kör gärna med smält ost vilket magen inte är så glad åt.

Den 13e februari firade jag födelsedagen med lite vänner. Är så otroligt tacksam och jag inser att det är ju det jag saknar. Jag borde bjuda hem fler vänner.

I slutet av januari, i början av februari va det sagt att jag skulle få min nya livskamrat. Men icke!! Men... i tisdags skedde det jag kämpat för i typ 1,5 år. Jag fick min nya rullstol. Det är glädje på riktigt och nu kan jag bocka av den kampen. 

Hur är den då? kanske du undrar. Nu har jag knappt haft den en vecka, så det är lite svårt att ge en rättvis redovisning förutom att den är så skön att sitta i och den är lättare att köra. Det skramlar dock men jag får väl dra fram skruvmejseln i helgen... 

Och som grädden på moset, trots att de orange detaljerna uteblev (hade ju iaf hellre velat ha gul eller guld...), så är den ju snygg... o det är ju bättre med svart o vitt...då behöver jag ju ej tänka färg på kläderna ;).