17.1.11

Det händer mer än jag förstår...

Härom kvällen pratade jag med en god vän i telefonen. Han frågade hur jag mådde nu efter operationen. Ingenting nytt, svarade jag. 
Så berättade jag om att jag börjat träna hos en bra sjukgymnast som hade påpekat att jag går ”rätt” även med höger fot. 
När man går lyfter man ju foten för att sedan landa med hälen innan resten av foten trampar ner för att sedan låta tårna vara det sista som lämnar marken innan benet gör samma rörelse. 
När jag sa det kom jag på att det är ju en ganska stor grej. Jag går rätt och hasar inte foten. Att jag inte ens tänkt på det tyder ju på ett gott tecken. Sånt ska ju ske automatiskt. Sen beror det ju på hur dagsläget är och min balans är ju aldrig bra. 
P g a att mina muskler inte har alls mycket kraft (av de år som de inte arbetat korrekt) orkar jag ju inte lyfta benet som jag bör o knät rör sej inte alls som det bör. Därav så släpar jag foten, men inte alls på samma vis som jag har gjort. Så gången är ju långtifrån bra, men bättre och hoppet är ju att jag ska kunna röra mej som jag gjorde när jag var yngre.
Tyvärr är det ju bara is på trottoarerna, men så fort våren infinner sej och jag har tränat upp mina muskler i benet så ska jag se om det blir det där skrapande ljudet i asfalten, när jag går mina promenader. Hoppas inte, hoppas inte...
Men våren känns avlägsen, men inte helt långt borta. 
Det här är ju vintermånaderna nu, så jag står ut i två månader till. Förresten jag är ju ett vinterbarn, så jag förväntar mej ju snö på min dag. Jag tror att de två lyckliga som planerar sitt bröllop för fullt nu önskar en fin vinterdag :) 
Fast i och för sej det underlättar ju betydligt mer när isen är borta helt på gångvägar och trottoarer. Då kan jag ju bege mej till bussen. Nu måste jag ju ta taxi eller så är mina vänner så snälla att de hämtar mej. Visst jag får ju träffa alla möjliga taxichaufförer och det är ju trevligt, men det är ju inte det bästa för ekonomin. Men det försöker jag inte tänka på...