medgång o motgång...

Jag har haft en underbar helg hemhemma (ja har varit hos föräldrarna). 

Vad härligt det är att få komma ut dit.  

I Torsdags sade jag till mamma att jag inte visste hur jag skulle göra. Om jag skulle åka hem som jag ville eller om jag skulle stanna här p g a att tågen verkar ha sådana problem här i södra Sverige. Har lite svårt att förstå varför Tågtrafiken har sådana problem. Vi bor ju i Sverige och typ halva Sverige får ju mycket snö varje vinter o man kan ju inte säga att det var helt oväntat att det skulle bli såhär eftersom det var så mycket snö förra året. I a f visste jag inte alls hur jag skulle göra. Viljan krockade med förståndet liksom. Den kvällen lade jag mej ganska oviss, men jag satte klockan tidigt så jag kunde packa lite fort o göra mej iordning om tågtrafiken skulle fungera. 

På morgonen satte jag på tvn o kollade på Nyheterna. Där informerade de om att tågen bara körde med EN vagn var timme. Jag kände mej lite besviken, men om jag tog ett tidigt tåg kanske jag skulle få plats. Jag är ju trots allt liten:). Jag gjorde mej iordning. Jag var ju trots allt vaken och behovet av en dusch var ganska stort. 

När jag kom ut ur duschen hörde jag mobilen ringa. Jag rusade ut och ringde upp igen eftersom mitt mobilsvar hunnit ta det. 

"sover du fortfarande...". Jag hörde pappas röst eka. Han stod i trapphuset. Åh, jag älskar pappa. Han hade kommit för att hämta hem mej. 

Väl hemma njöt jag av tystnaden och jag kunde andas kall frisk luft. Inga avgaser eller brummande trafikljud. 

Självklart gick jag ut o kastade mej i snö o gjorde en fin snöängel. Eller den var nog fin från början. Var tvungen att förstöra den litegrann för att kunna resa mej. Jag gjorde en snölykta i en driva, som säkert hade varit fin om jag tänt ett ljus i den. 

Sen in o njuta. Värmen återkommer i kroppen som den ska. Med ett leende på läpparna somnar jag. 

Jag väcks av att det rör sej i sovrummet o jag kikar upp. Klockan är inte mycket o det är fortfarande mörkt ute. Pappa klappar mej och går sedan ner igen. Jag lite yrvaken går också ner och möts av min trötte bror. 

Som alltid är snygg. Jag vet inte hur han gör. Han ser aldrig trött ut. Jag kan möta honom kl7 på morgonen eller möta honom kl23 på kvällen, men jag har nog aldrig sett han med påsar under ögonen. Tänk den som hade det så. 

Han kom på fredagskvällen och nu är det dags för han o pappa att dra ut till skogen. Åh, vad jag också vill följa med. När jag var yngre o frisk gjorde jag det. Nu kan jag bara avundas dom. 

Efter ett tag kommer mamma ner och hjälper dom hitta de grejer dom inte hittar. När mackorna är bredda o allt som ska med är nerpackat i väskorna, åker dom iväg. 

Kvar är jag o mamma. Hon börjar med sina lussekatter o jag går ut till snö. Jag pulsar fram i snön och inser att det här är ju bättre än att träna på crosstrainern. Jag gick omkring och fotograferade lite och njöt av det vackra vädret. 

Den dagen kändes det som allt gick väldigt lätt. Visst gångstavarna, som jag brukar ha när jag går i snön, var med. Men det kändes inte som det gick åt mej utan med mej. Jag som hade varit ute ett tag kände att kylan trängde in i händerna, så jag valde att gå in. 

Jag satte mej och pratade med mamma då himlen började spricka upp allt mer o solen kikade fram. Självklart ville jag gå ut igen. På med skidbyxorna,jackan, vantarna,mössan o kängorna igen o ut. En bra bit bort ser jag några rådjur sparkar fram nåt att äta på åkern. Jag börjar lite sakta gå mot dom. Efter ett tag blir dom varse mej och springer iväg. 

Då inser jag att jag gått längre än jag brukar. Jag tänker. `Ja det ä ju träning...jag kan ju lika gärna fortsätta.´ Jag gjorde det en liten bit. 

Nu hoppas jag att ni som läser detta förstår att det inte alls är en lång bit för er som är friska. 

I a f när jag vänder känner jag att högerfoten börjar släpa allt mer, men med min envishet, så lyckas jag gå in. 

pappa ä ingen kompis mä russin så han fick lite specialkatter

Jag sätter mej vid bordet o känner mej ganska trött. Men när jag suttit ett tag så lägger jag mej i soffan o sover. 

Plötsligt hör jag mamma. "Kolla vilken vacker solnedgång". Jag sätter mej i soffan o känner att det är nåt inte är som det har varit sedan operationen. Jag tar mej upp ur soffan fortfarande trött. 

JAG HAR JU JUST VILAT!!

Hur som helst tog jag kameran och fotograferade. Men jag orkade varken gå ut eller upp till övervåningen, så ett träd fick vara framför solnedgången. 

Mamma började laga raggmunkar o pappa o brorsan kom hem. Lite molokna dock. Dom hade inte ens sett nåt. Eller en älgkalv kanske dom såg.

I a f vi började äta. Jag var helt slut. Jag orkade bara äta en raggmunk o det var riktigt jobbigt att skära den bräckta kasslern. 

Åh, allt som har gått så bra. 

När vi ätit mat drog brorsan hem till sej. 

Jag sätter mej...nä jag lägger mej framför tvn. Den här gången lägger jag mej rakt o inte i fosterställning. Jag tänker liksom många gånger förr på vad doktorn i bulgarien sade till mej."när du sitter upp är venerna vid ryggraden o halsen smalare än när du ligger ner..."Med dom orden i huvudet lägger jag mej raklång när jag upplever att fingertopparna är för kalla. Det var dom nu. Tyvärr var också nästippen varm och det brukar tyda på att jag har feber eller i a f för hög kroppstemperatur. Ögonen sved o det kändes som hela operationen i Bulgarien var som bortblåst. Jag blev stel i kroppen och det kändes som alla symtom var tillbaka. Jag fick en kopp té som jag bad om för att se om min värmekänslighet var tillbaka. Det var den i a f inte. 

Té kan ju krävas ett besök till den vita stolen och dit gick jag, men det var som innan jag genomgått operationen.

När jag åter satte mej i soffan kände jag mej som en klubbad säl. Då kom dom. Tårarna! Jag kände mej så uppgiven. Det hade ju gått så bra under dagen. 

Jag vet ju att det kan bli så o jag tänker ju alltid "d krävs att bli sämre för att kunna bli bättre."Under kvällen kände jag iaf att det blev bättre o bättre, men inte fullt så bra som jag hade varit under dagen. 

När jag vaknade imorse kände jag mej sådär morgontrött som jag brukar. Som vanligt vaknade jag inte förrän efter jag ätit frukost. 

Visst, det är ju inte alls som det var igår, nästippen är kall som den ska o det är inte alls lika jobbigt att röra sej, men det är ju inte lika bra som på dagen igår. 

Men jag fortsätter min kamp och hoppas att inga vener får förträngningar igen. Om det visar sej på återbesöket om 5 månader att jag har fått förträngningar igen borde jag kanske låta dom sätta in stentar vid behov. Jag är väl medveten om att det kan bli såhär och ni får verkligen inte tro att jag har beslutat mej. Det är ju typ 5 månader kvar och mycket kan ju hända innan dess:)...