29.1.11

3 MÅNADER sedan operationen:)

Förstå för tre månader sedan låga jag på en brits i Bulgarien och blev opererad av människor jag inte ens kan uttala namnen på. Självklart hade jag förväntningar. Annars hade jag nog inte legat där.

Förväntningar...
Det kan man prata länge om. Kontentan skulle bli att jag hoppades på operationen.
Klart man hade förväntningar och hoppades att man skulle genast blir lika bra som dom på youtubeklippen, när jag gjort operationen. 
Är det placebo som gör att jag faktiskt känner en viss förbättring? Jag tror inte det, mina skov har aldrig varit så stora. Det är ju knappt att jag märkt när jag gått in i ett eller ut ur ett. Så skov kan det inte vara som släpper för tillfället, för jag blir ju successivt bättre o vissa saker har ju hållit sej kvar. Skov har jag hört bara smäller till. 
Om det nu skulle vara placebo så säger jag bara skitsamma. Jag har ju hur som helst blivit bättre... Nu tror jag i a f INTE det är placbo... skulle jag inte då bli bättre redan för fyra år sedan då jag trodde på att Tysabri skulle hjälpa mej? Jag hade nog större förväntningar på det. Eftersom den bromsmedicin jag tog innan inte hjälpte alls och det var något som jag trodde skulle ändra mitt liv o jag vågade hoppas mer. Men inget hände. Visst jag blev lite piggare i början. Men det var nog placebo.
Nu det här med CCSVI såg jag på med skeptisk blick och när jag läste först om det kändes det som jag läste om en historia som var påhittad. Det var inte förrän några månader efter det som jag hörde om det igen väcktes mitt intresse.
Men bara för det gått tre månader nu sedan jag gjorde operationen så har inte mina förväntningar minskat. Jag är nog bara mer realistisk o ser det ur ett sundare perspektiv nu. 
Visst jag har samma förväntningar, men nu när det gått en tid har jag också lärt mej att min kropp inte skyndar sej. Det gäller både psykiskt o fysiskt. 
Man måste vänta på mej. ( mitt indiska namn är väldigt passande. Kalpana = någon man får vänta på. Min biologiska mamma visst nog vad hon gjorde:) )
Detta har hittills hänt:
  • ms-trötthet borta ( märkte ja ju redan dan efter* ) 
  • blir piggare när jag vilat ( märkte ja nåra dar efter op* )
  • svettas när ja anstränger mej (  Detta var 2 dar efter* )
  • tål värme ( 1 da efter op *)
  • lättare att tugga ( samma da som op )
  • har klarare blick ( direkt efter op* )
  • rör på höger hand bättre ( tror d va 1 da efter op* )
  • känner ej duschstänken ( 43 dagar efter op. Ibland kan jag känna dem )
  • luktar mindre illa ( direkt efter op* )
    • kan sätta upp håret utan att högerhand måste vila ( 2 dar efter op o har gått upp o ner) 
      • mindre kramper i höger vad ( när ja sträckte ut den som en katt blev den stel o d gjorde ont, men int längre * )
      • knölarna ä delvis borta *
      • bättre blodcirkulation ( direkt efter op )
      • går bättre ( 2,5 månad efter op * )
      • börjat träna o orkar göra rörelserna mer korrekt.  ( januari 2011 *)
      • kan gå till fiket ( 2,5 månad ef op * )
      • orkar gå till hållplatsen ( 3 månader efter op * )
      * allt som hållit sej kvar... kan det här va placebo?
      Kombinerat med vårat stressiga samhälle är det inte det bästa för mej att det tar tid. Självklart blir jag ju påverkad av det o hjärnan stressar upp kroppen o säger. ”Hallå, vi har ju gjort operationen, så varför blir du inte bra NU!?” 
      Jag förväntade mej att blir jättebra direkt efter operationen. Nu har jag ju blivit lite bättre. Vissa saker skedde ju faktiskt direkt efter operationen. Men jag tror att det är bra att kroppen tar lite tid på sej, så den reparera sej från grunden och inte bara hafsa ihop en tillfällig lösning. 
      Jag har ju också hunnit lära mej mer vad kroppen behöver och att jag kan unna mej EN chokladbit ibland. Jag har också gjort misstaget att vräka i mej choklad. Det kommer jag garanterat inte göra om. Jag fick sota för det. En sådan konstig olustig känsla i kroppen vill jag inte ha. Mörkchoklad är nog bättre också. Inte för det är min favorit precis, men jag håller på att lära mej :)
      ...har en STOR svaghet för mjölkchoklad...
      Det jag inte riktigt vant mej vid ännu är de upp o nedgångar. Asså, visst min Ms är ju sen sådan sort som har mycket upp o nedgång i sej. Mest nedgång faktiskt o det är ju det jag vant mej vid. Nu när det mest blir uppgång känns det ju ovant, men det är verkligen en sådan ovana jag gärna tar emot med glädje. Jag lär mej omigen att leva under andra förhållanden... under bättre förhållanden:)