Ett bra påstående för denna dag.
Gick till arbetsförmedlingen idag.
När jag påbörja min vandring gick allt hur bra som helst
...ja, för att va mej asså...jag tänkte att jag kanske snart inte behöver kryckan. Redan vid första vägkorset började jag känna svagheten befinna sej i vristen igen.
Men jag brydde mej inte så mycket om det. Jag fortsatte. Visst det gick väl lite sämre än när jag började, men jag fortsatte min vandring.
Jag kollade på klockan och insåg att jag hade gått riktigt fort. Åh va kul...kanske det äntligen händer något.
Jag gick över sista korsningen och då kände jag hur högerfoten börja spänna sig. Jag kanske skulle satt mej och vilat mitt högerben, men då slog min dumdristiga envishet till. Jag hade ju inte alls långt kvar.
När jag enbart hade 10m kvar sa högerfot ifrån. Den började vika sej inåt och jag hade ingen kraft att räta ut den. Lustigt egentligen. Jag hade ingen kraft att slappna av i foten.
5 meter återstod och foten vägrade helt. Det underlättar precis inte att jag har dålig balans. Men jag hann i a f hitta balansen innan kroppen trillade, så jag hann rädda mej själv.
Foten gav sej inte, men det gjorde ju inte jag heller. Så jag räddade mej själv från den tuggummi fyllda, hundpissande trottoaren.
Men usch, vad jobbigt det var.
Sista biten tog jag stöd av väggen.
Det som gick så otroligt bra i början. Kan erkänna min besvikelse, men om man tänker så att nu börjar det vända. Säg att jag gick bra 50 meter och dåligt 400 meter, så kanske jag går bra 100 meter och dåligt 350 meter nästa gång osv...