Högmod går före fall...
Ett bra påstående för denna dag. Gick till arbetsförmedlingen idag. När jag påbörja min vandring gick allt hur bra som helst ...ja, för att va mej asså...jag tänkte att jag kanske snart inte behöver kryckan. Redan vid första vägkorset började jag känna svagheten befinna sej i vristen igen. Men jag brydde mej inte så mycket om det. Jag fortsatte. Visst det gick väl lite sämre än när jag började, men jag fortsatte min vandring. Jag kollade på klockan och insåg att jag hade gått riktigt fort. Åh va kul...kanske det äntligen händer något. Jag gick över sista korsningen och då kände jag hur högerfoten börja spänna sig. Jag kanske skulle satt mej och vilat mitt högerben, men då slog min dumdristiga envishet till. Jag hade ju inte alls långt kvar. När jag enbart hade 10m kvar sa högerfot ifrån. Den började vika sej inåt och jag hade ingen kraft att räta ut den. Lustigt egentligen. Jag hade ingen kraft att slappna av i foten. 5 meter återstod och foten vägrad...