Jag grejade det!
Jag lyckades lyfta den lilla tösen åter igen. Denna gång fixade jag att släppa ner henne. som sagt, ho ä int alls stor o vem kan säga nej när en sånhär liten going sträcker sej mot en...:) Kroppen kände sej 100% stabil. Min vän såg lyckligt på mej och jag kände hur tårarna började rinna. Asså. Jag som inte har så lätt för att gråta och speciellt inte lyckotårar. När det väl kommer, då kommer allt för i år (d känns så. men denna gång kunde ja hålla igen...så ba lit sippra fram) Den lilla tösen tittade på mej o sa ”lessen?”. Det är för svårt att förklara min glädje för henne så jag log lite extra mot henne. Hela händelsen innebär så mycket för mej. Inte bara det att jag lyckades lyfta upp henne o sen få ner henne. Jag fick en sådan stark 100%ig känsla av stabilitet och tacksamheten över att jag blivit så pass mycket bättre bara välde över mej. Det var som jag aldrig varit ostabil. Jag har de senaste veckorna varit lite besviken över att balansen och stabiliteten in...