operation på Ameds centrum
Den natten sov jag jättegott i sjukhussängen. Vaknade inte förrän den trevliga sköterskan kom in och tog blodtrycket på mej!! Hon jobbade både hela dagen och hela natten och mer skulle det bli.
Efter att jag gjort mej iordning kom mina föräldrar medan jag åt frukost. Frukosten på sjukhuset va inte alls som man kunde tänka sej. Det var inte alls den sjukhusfrukost jag vant mej vid. Både i Bulgarien eller här i Sverige. Det var rena lyxen.
När jag ätit min sista skinkbit, så kom doktorn. Det var en mycket sympatisk och informativ KARDIOLOG med humor (tror att han hade det för han såg så ut). Han informerade om att det blev en operation och hur det skulle gå till. Han satte sej på fönsterbläcket när han såg att mina föräldrar uppehöll stolarna. Han gestikulera vilka vener han skulle kolla och vart han gick in. Han poängtera också hur viktigt det var att vi kommunicera under operation, om jag fick ont eller så...
Det var skönt att få veta det.
Vi fick lite mat och sen började en ganska kort väntan. Sköterskan kom och förberedde mej för operation och sedan flyttade jag över till en annan säng.
En manlig sköterska kom och hjälpte till att skjutsa ner sängen till operationssalen. Väl nere började jag känna att jag blev kissnödig. ”åh, jag som kissade på toa innan operationen”...
Doktorn kom ut och klapp min hand och frågade om jag var redo. Han frågade också om jag hade med några papper från de förra operationerna. Redan då borde jag misstänka att kommunikationen mellan koordinatiorn och doktorn var bristfällig. Jag nekade, men vi rullade in i operationssalen.
Där fick jag byta till operationsbritsen. Liggandes med enbart iklädd sjukhusrocked fick jag dropp och lokalbedövning. Dom lade på mej en pappersduk med enbart ett hål där han skulle gå in. Det var kardiologen, en neurologtekniker och en sköterska. Jag såg hur han med något som liknade en stor kanyl stack in i mej sen kom det en stor röntgenapparat så jag såg inget mer. Just när han skulle till att börja kommer min koordinator (personen som jag hade mailkontakt med). Hon kommer och berättar att jag ville ha IVUS.
Men doktorn som opererar och sett undersökningsbilderna anser att det ej behövs. Han vänder sej till mej och frågar hur jag vill göra.
Tänk er nu att jag ligger på operationsbritsen med en lång sladd i magen och med en väldigt kunnig doktor vid mig o min koordonator som ser ut att vara påväg ut ur rummet. Detta är en stor svaghet hos mej, att jag ej kan ta snabba beslut. Visst jag hade ju beslutat det innan, men eftersom doktorn sa att det ej behövdes gick jag på hans linje.
Jag nekade och han fortsatte.
Den händelsen var nog det jag nu kan störa mej mest på. Uppenbarligen var ju kommunikationen helt fel, eftersom det inte hade gått fram att jag gjort operationen tidigare också.
Han opererade klart i alla fall, så efter 1,5 timma rullades jag upp till mina föräldrar. Nu återstod 6 timmar i rak liggande sängläge.
Vi fick dagens andra måltid. Pappa matar mej som just nu efter operation är omöjlig för mej. Jag fixade att svälja det i alla fall. Det är ju inte det enklaste i liggande läge.
Dagen blir kväll och sköterskan ringer till taxi åt föräldrarna medan hon berättar att jag ska träffa doktorn dagen efter. Hon tar sedan farväl eftersom hennes arbetspass slutar.
Vi fick dagens andra måltid. Pappa matar mej som just nu efter operation är omöjlig för mej. Jag fixade att svälja det i alla fall. Det är ju inte det enklaste i liggande läge.
Dagen blir kväll och sköterskan ringer till taxi åt föräldrarna medan hon berättar att jag ska träffa doktorn dagen efter. Hon tar sedan farväl eftersom hennes arbetspass slutar.