Jag läser om Mariannes nya liv - hur hennes liv förändrades efter hennes resa till Polen!. Jag känner igen mej i mycket hon skriver och idag skev hon precis som jag känner.
”Jag vill gå ordentligt! Jag vill kunna gå på ojämna underlag utan att behöva vara så himla försiktig! Jag vill kunna springa, jogga! Jag vill ha en självklar - helst perfekt – balans i kroppen! Jag vill kunna bära tunga kassar hem från affären! Jag vill snabbt kunna städa lägenheten! Dammsuga och svabba golv utan att bli så fullständigt slut av att bara hålla på i en kvart! Och när jag ändå håller på: Jag vill ha ny, bättre och billigare lägenhet och bli rik som ett troll!
Men i övrigt är jag nöjd.”
...Det är så mycket som fortfarande är fel men egentligen är jag nöjd.
Hon pratar också om att krafterna tar slut allt för fort. Jag kan uppleva att det är likadant. Men jag tänker så, att det är inte lustigt att min kropp blir trött eftersom jag gör saker varje dag nu för tiden.
För är det inte träning, så är det ju arbetsförmedlingen plus att jag måste ju ta hand om mitt hem och har ett stort behov av att träffa vänner och annat. Det är ju mot ett friskare liv så det gör inget. Innan operationen var ju det otänkbart.
I november hade jag varit sjukskriven i sex år.
Asså, i sex år har jag inte orkat göra så mycket, men med operationen bakom mej kan jag uppleva att jag orkar så mycket mer.
P g a det undrar jag varför Sverige inte är mer ivrig att införa Liberation Treatment här. Det innebär ju att fler kommer orka jobba o d sjukskrivningsstatistiken sjunker.
Det fantastiska är att ju känner mej piggare efter att jag vilat lite. Innan operationen hjälpte det inte alls att vila. Därför vilar jag mer nu eftersom nu äntligen hjälper det.
Hon nämner också det med att kunna röra sej ordentligt och ni som följer mej kanske förstår att jag har en frustration över att det faktiskt inte blivit så mycket bättre i rörelsen.
Eftersom jag ska på återbesök i Bulgarien ganska snart hoppas jag ju självklart att de hittar något som påverkar min kropp och att dom kan göra något åt det.
Men samtidigt handlar det nog om att kroppen måste återställa sej efter de sex år som kroppen trott att det ska vara så där konstig.
Så som en 28-årig bebis kanske jag måste lära mej gå ordentligt igen;) Det kanske handlar mer om tålamod. Tålamod som jag inte har.
Det är konstigt egentligen för mitt tålamod är ganska stort egentligen, men när det gäller det här så är det fruktansvärt litet.
Jag vill också poängtera att när hon skriver att hon vill bli rik som ett troll troligtvis inte innebär att hon vill ha massa pengar...eller jag kan ju inte tala för henne.
Jag kan ju själv säga att det inte vore helt fel:) Men man kan ju bli rik på annat också...t ex jag är rik på alla de vänner o den familj jag har eller som i det här fallet tror jag innebär mer kraft i kraftbanken.
Förhoppningsvis bli både hon och jag stenrika...