Fy vad bra Caroline af Ugglas är egentligen. Såg när Malou von Sivers intervjua henne i EfterTio i onsdags. Hon pratade bland annat om depression. Hon säger hur viktigt det är om att kunna vara öppen och kunna skratta åt det man går igenom. 

Jag har hört att besvikelsen av att operationen inte möter ens förväntningar kan leda till depression. 

Sjukdomen i sej kan också leda till depression. Att kroppen hindrar en kan leda till depression. 

Själv kan jag säga att jag kommit väldigt lindrigt undan. Visst har jag varit nedstämd och arg på min kropp när den inte vill som jag vill. Med den vilja jag har så självklart får den sej ju lite törnen då och självkänslan sjunker. Men jag tänker att vem är inte nedstämd ibland. Jag säger bara GRATTIS om det finns nån där ute som aldrig varit nere. 

Min tro på Gud hjälper mej självfallet också genom det här. Det är ju Han jag vänder mej till när allt känns hopplöst och det känns faktiskt lättare. 

Huruvida ni tror på något eller ej, så underlättar det att prata med någon oavsett om personen syns eller inte. Det är viktigt att vara öppen. Ni behöver ju inte kasta av er alla bekymmer på alla ni möter. 

Men jag har märkt att om jag är öppen och bara säger ”jag har en dålig dag idag” ( om så är fallet) och inte behöver säga mer om det kan jag vara en godare vän. Jag hoppas iaf min vänner tycker samma sak :) 

Sen kanske det finns gånger det inte passar sej att säga så utan det blir bara ett ”bra”. Kanske det är så att man mår bra, vilket är underbart eller man kanske känner att personen kanske inte behöver veta det. 

Frasen ”Hur mår du” kan vara nåt man bara slänger ur sej, men ibland vill man verkligen veta. Det är nåt man känner av i situationen och hur man blivit mött av personen. 

I dom lägena då du bara svarar ”bra” är det bra om du talat med någon. Inte bara det att det är lättare för dej att känna att du kan stå för det du säger, utan du känner att dina bördor är lättare. Dom kanske inte försvinner helt, men du bär dom inte helt själv. 

Den personen du pratar med kanske också har bördor. Då kan ni bära dom tillsammans.

Var bara ärlig o öppen så är det också lättare som vän att förstå hur du egentligen mår...

3 MÅNADER sedan operationen:)

Förstå för tre månader sedan låga jag på en brits i Bulgarien och blev opererad av människor jag inte ens kan uttala namnen på. Självklart hade jag förväntningar. Annars hade jag nog inte legat där.

Förväntningar...

Det kan man prata länge om. Kontentan skulle bli att jag hoppades på operationen.

Klart man hade förväntningar och hoppades att man skulle genast blir lika bra som dom på youtubeklippen, när jag gjort operationen. 

Är det placebo som gör att jag faktiskt känner en viss förbättring? Jag tror inte det, mina skov har aldrig varit så stora. Det är ju knappt att jag märkt när jag gått in i ett eller ut ur ett. Så skov kan det inte vara som släpper för tillfället, för jag blir ju successivt bättre o vissa saker har ju hållit sej kvar. Skov har jag hört bara smäller till. 

Om det nu skulle vara placebo så säger jag bara skitsamma. Jag har ju hur som helst blivit bättre... Nu tror jag i a f INTE det är placbo... skulle jag inte då bli bättre redan för fyra år sedan då jag trodde på att Tysabri skulle hjälpa mej? Jag hade nog större förväntningar på det. Eftersom den bromsmedicin jag tog innan inte hjälpte alls och det var något som jag trodde skulle ändra mitt liv o jag vågade hoppas mer. Men inget hände. Visst jag blev lite piggare i början. Men det var nog placebo.

Nu det här med CCSVI såg jag på med skeptisk blick och när jag läste först om det kändes det som jag läste om en historia som var påhittad. Det var inte förrän några månader efter det som jag hörde om det igen väcktes mitt intresse.

Men bara för det gått tre månader nu sedan jag gjorde operationen så har inte mina förväntningar minskat. Jag är nog bara mer realistisk o ser det ur ett sundare perspektiv nu. 

Visst jag har samma förväntningar, men nu när det gått en tid har jag också lärt mej att min kropp inte skyndar sej. Det gäller både psykiskt o fysiskt. 

Man måste vänta på mej. ( mitt indiska namn är väldigt passande. Kalpana = någon man får vänta på. Min biologiska mamma visst nog vad hon gjorde:) )

Detta har hittills hänt:

• ms-trötthet borta ( märkte ja ju redan dan efter* ) 
• blir piggare när jag vilat ( märkte ja nåra dar efter op* )
• svettas när ja anstränger mej (  Detta var 2 dar efter* )

• tål värme ( 1 da efter op *)
• lättare att tugga ( samma da som op )
• har klarare blick ( direkt efter op* )
• rör på höger hand bättre ( tror d va 1 da efter op* )
• känner ej duschstänken ( 43 dagar efter op. Ibland kan jag känna dem )
• luktar mindre illa ( direkt efter op* )
• kan sätta upp håret utan att högerhand måste vila ( 2 dar efter op o har gått upp o ner) 
• mindre kramper i höger vad ( när ja sträckte ut den som en katt blev den stel o d gjorde ont, men int längre * )

• knölarna ä delvis borta *
• bättre blodcirkulation ( direkt efter op )
• går bättre ( 2,5 månad efter op * )
• börjat träna o orkar göra rörelserna mer korrekt.  ( januari 2011 *)
• kan gå till fiket ( 2,5 månad ef op * )
• orkar gå till hållplatsen ( 3 månader efter op * )

* allt som hållit sej kvar... kan det här va placebo?

Kombinerat med vårat stressiga samhälle är det inte det bästa för mej att det tar tid. Självklart blir jag ju påverkad av det o hjärnan stressar upp kroppen o säger. ”Hallå, vi har ju gjort operationen, så varför blir du inte bra NU!?” 

Jag förväntade mej att blir jättebra direkt efter operationen. Nu har jag ju blivit lite bättre. Vissa saker skedde ju faktiskt direkt efter operationen. Men jag tror att det är bra att kroppen tar lite tid på sej, så den reparera sej från grunden och inte bara hafsa ihop en tillfällig lösning. 

Jag har ju också hunnit lära mej mer vad kroppen behöver och att jag kan unna mej EN chokladbit ibland. Jag har också gjort misstaget att vräka i mej choklad. Det kommer jag garanterat inte göra om. Jag fick sota för det. En sådan konstig olustig känsla i kroppen vill jag inte ha. Mörkchoklad är nog bättre också. Inte för det är min favorit precis, men jag håller på att lära mej :)

...har en STOR svaghet för mjölkchoklad...

Det jag inte riktigt vant mej vid ännu är de upp o nedgångar. Asså, visst min Ms är ju sen sådan sort som har mycket upp o nedgång i sej. Mest nedgång faktiskt o det är ju det jag vant mej vid. Nu när det mest blir uppgång känns det ju ovant, men det är verkligen en sådan ovana jag gärna tar emot med glädje. Jag lär mej omigen att leva under andra förhållanden... under bättre förhållanden:)

MRTundersökning

Idag gjorde jag MRT  ( är en medicinsk teknik för bildgivande diagnostik med en magnetkamera (MR-kamera). Tekniken används för att i undersökta patienter upptäcka, lägesbestämma och klassificera vissa sjukdomar och skador som är dolda eller svåra att se vid röntgen- eller datortomografiundersökning.* ). Asså helt enkelt, jag röntgade hjärnan. 

Detta ville doktorn att jag skulle göra p g a att jag gjort operationen. 

Nu får vi vänta och se vad resultatet blir. Det tar väl typ 7-10 dagar. Troligen kommer det inte att synas att jag har gjort operationen. Jag hörde av en kvinna som hade gjort fått göra MRT efter 4 månader som hon hade gjort operationen. Imorgon är det 3 månader sedan jag gjorde den så chansen är väldigt liten. 

Men jag ska erkänna att jag anser att det vore väldig kul om det för en gång skull skulle synas svart på vit att det faktiskt har hänt något.

Jag nådde ett delmål idag. Jag tog bussen till och från sjukhuset och inte taxi. Det känns som en liten vinst för mej. Nu börjar mina ben väckas mer till liv. Med operationen som en bra grund, träning och hälsosam mat så går det sakta men säkert framåt...:)

* text ur Wikipedia

En tur till föräldrarna är aldrig fel.

Jag får äntligen prata o prata o prata.... ”ho ba pratar...” säger min trötta mor som är less. Tycker lite synd om dom för dom får höra alla möjliga saker... Allt från varför jag tycker gröna äpplen är godast till hur bra det går hos sjukgymnasten. Eftersom jag inte pratar med så mycket folk annars blir det väl att jag passar på då när jag åker hem. 

Det är ju också så fridfullt där hemma ute på landet... Ja, jag känner nog mer det som hemma än där jag bor. Det beror ju verkligen inte på att mina föräldrar bor där. Trots att jag älskar dom och gärna träffar dom också. Men jag klippte ju navelsträngen sedan länge. 

Det är så skönt att kunna gå ut utan att det känns som tusen ögon på en. Inte för jag tror det är det, men det känns så. 

Ja, jag går konstigt! Jag vet!! 

( en sak är ju när sjukgymnasten granskar min gång, för det är ju hans jobb... )

Nu var det bara lite millimetervis snö på gårdsplanen också. Så det blev ju självfallet en liten tur ut. Tror det gjorde mej gott att få göra mina gångövningar ute på icke plan mark. 

Jag tränade finmotoriken också när jag spelade Tornet. 

Det gick ganska bra för mej tycker jag. ( ja spela mot mej själv!... )

Min gångträning utökades också när vi gjorde den traditionella handlingen. Vi brukar handla när dom kör hem mej. 

Denna gång handlade vi där jag brukade handla, men fick sluta med bara för butiken är för stor. Det är en sådan butik där man måste gå genom den stora halva butiken för att komma åt livsmedel för att sedan börja handla och gå runt andra halvan av butiken. Tröttande. Klart benen var helt slut när vi kom fram till kassan, men jag tog mej runt i a f:) o jag kom i håg allt jag tänkt handla...okej o lite till...eller okej...mycket till...

Jag handlade skor också. Jag testade alla möjliga skor tills jag hittade ett par som både var snygga o passade för foten. Det enda jag upptäckte var att skon hade KLACK... okej... väldigt liten, men i a f. Sedan jag fick Ms har jag knappast kunna drömma om det o dom flesta finskor har ju klack. Nu ska jag bara gå med dom här hemma, så skoskaven infinner sej nu o inte när jag ska ha dom. 

Som ja sa så ä klacken löjligt liten, men från att int kunna ha nåt alls är ju d här nåt....

( d ä lit kul. Ja o min mor ä nog som typiska dotter o mor. Vi tjafsar endel, 

men när vi handlar ihop fungerar vi väldigt bra ihop)

I dag gjorde jag något jag inte gjort på länge. Jag gick och lunchade med en god kompis. Visst jag hade kryckan och det var på det närmaste fiket. Men det ger mej mer hopp för framtiden. 

mums!!

En vacker dag kommer jag kunna gå till träningen utan att varken ta buss eller taxi. Inte bara min plånbok kommer att gilla det utan det kommer ju att gynna mina ben o inte minst min självkänsla.

Ms är en kronisk sjukdom

Kronisk. Jag slog upp ordet i Wikipedia. Såhär stod det som ordförklaring: 

”En kronisk sjukdom är en sjukdom som utvecklas långsamt, är ihållande, återkommande eller obotlig (kan endast lindras). Exempel på kroniska sjukdomar är diabetes, HIV, reumatism och Alzheimers sjukdom. Vissa psykiska sjukdomar somt t ex schizofreni, manodepressivitet och vissa typer av recividerande, svåra depressioner är också att betrakta som kroniska, då risken för återfall är stor och de ofta kräver livslång medicinering.” 

Det är alltså en ihållande sjukdom. Med den texten verkar det inte finnas något som helst hopp för att en sådan sjukdom ska försvinna elle ens det förbättras. 

Men jag tillsammans med många andra Mssjuka, som gjort operationen kan intyga att denna operation har ändrat levnadsvilkoren och hoppet att bli bättre ser ljusare ut. Det blir inte bara ljusare om dagarna, men det ser också ljusare ut för oss som har sjukdomen. Jag börjar se ljuset i tunnelns slut.

Det är ju skillnad på lindring och bättring också. Ett bra exempel på det är ju min Mströtthet som jag hade. När den var som värst fick jag medicin som skulle lindra min trötthet ( nu funka den int på mej, men låt säga att den gjorde det. )Tröttheten blev ju int bättre, men hjälpte ju tillfälligt. Men nu när jag gjort operationen känner jag inte av min Mströtthet. Bara en sådan sak är ju viktig för livet. 

Skillnaden på vanlig trötthet och Mströttheten är att man kan vila bort tröttheten, men Mströttheten finns kvar trots vila. Visst jag är trött ibland nu med, men den kan jag ju vila bort.

Sen måste man ju vara realistisk så man inte blir allt för besviken om det inte sker mer än såhär. I så fall jag får leva med hemligheten att faktiskt mår bättre ;).

Det händer mer än jag förstår...

Härom kvällen pratade jag med en god vän i telefonen. Han frågade hur jag mådde nu efter operationen. Ingenting nytt, svarade jag. 

Så berättade jag om att jag börjat träna hos en bra sjukgymnast som hade påpekat att jag går ”rätt” även med höger fot. 

När man går lyfter man ju foten för att sedan landa med hälen innan resten av foten trampar ner för att sedan låta tårna vara det sista som lämnar marken innan benet gör samma rörelse. 

När jag sa det kom jag på att det är ju en ganska stor grej. Jag går rätt och hasar inte foten. Att jag inte ens tänkt på det tyder ju på ett gott tecken. Sånt ska ju ske automatiskt. Sen beror det ju på hur dagsläget är och min balans är ju aldrig bra. 

P g a att mina muskler inte har alls mycket kraft (av de år som de inte arbetat korrekt) orkar jag ju inte lyfta benet som jag bör o knät rör sej inte alls som det bör. Därav så släpar jag foten, men inte alls på samma vis som jag har gjort. Så gången är ju långtifrån bra, men bättre och hoppet är ju att jag ska kunna röra mej som jag gjorde när jag var yngre.

Tyvärr är det ju bara is på trottoarerna, men så fort våren infinner sej och jag har tränat upp mina muskler i benet så ska jag se om det blir det där skrapande ljudet i asfalten, när jag går mina promenader. Hoppas inte, hoppas inte...

Men våren känns avlägsen, men inte helt långt borta. 

Det här är ju vintermånaderna nu, så jag står ut i två månader till. Förresten jag är ju ett vinterbarn, så jag förväntar mej ju snö på min dag. Jag tror att de två lyckliga som planerar sitt bröllop för fullt nu önskar en fin vinterdag :) 

Fast i och för sej det underlättar ju betydligt mer när isen är borta helt på gångvägar och trottoarer. Då kan jag ju bege mej till bussen. Nu måste jag ju ta taxi eller så är mina vänner så snälla att de hämtar mej. Visst jag får ju träffa alla möjliga taxichaufförer och det är ju trevligt, men det är ju inte det bästa för ekonomin. Men det försöker jag inte tänka på...

Avslutade ej Tysabri pga operation

Jag vill att alla som läser detta förstår att jag inte slutade med Tysabri p g a att jag skulle göra en operation. Utan det var mer för att JAG märkte inte av att den hjälpte och jag läste om hur antalet PML-fall hade ökat. PML = ( progressiv multifokal leukoencefalopati ) allvarlig, livshotande virusinfektion i hjärnan. Rädslan för att få den ökade och jag såg faktiskt inget syfte att fortsätta. Tyvärr har jag ingen statistik på det, men jag vet att några tyvärr har dött. Nu säger jag inte att ni som tar denna behandling ska göra som jag. Som sagt vissa funkar den bra på.


Jag har funderat på en sak. 

Innan operationen tog jag ju beslutet att avsluta Tysabri, den bromsmedicin jag fått de senaste fyra åren. Trots att jag inte tar den har jag varken känt mig bättre eller sämre. Det säger ju endel tycker jag. Tysabri hade ingen effekt. Inte på mig iaf. Superkul på alla dem det fungerade på. 

Innan jag avslutade den talade jag med min doktor om det. Då säger hon att placken på hjärnan är färre. Det hade jag inte hört tidigare och om nu så var fallet så skulle jag väl bli bättre i min sjukdom och inte sämre. För det är det jag blev. 

Under början av sommaren fick jag ju kämpa med två kryckor (i vissa fall hade jag en, men då hade jag ont i ena benet). Trots det kunde jag gå mycket kortare sträckor. 

(Alla vi som avslutat denna bromsmedicin gör ju så den svenska sjukvården kan spara mer pengar. Dom pengarna kan man ju lägga på att ge alla med Ms som vill en ccsvi-undersökning här i Sverige. Eller? Vad jag har förstått det som så är Tysabi sjukt dyrt...)

Men det kändes i vilket fall som helst bra att jag inte hade något i kroppen när jag gjorde operationen.

Efter operationen fick ja va sängliggande i typ 6  timmar.

OBSERVERA!! 

Sängkläderna är klarblå o inte sådär fisfärgade som här. Min morbror hade en bra förklaring till att dom bör vara fisfärgade(dom ser ju ut som urtvättade pastellfärger)som jag inte kommer ihåg...

Men jag är en stor förespråkare för färger och jag har hört att man mår bättre av färgstarka färger. På en plats som sjukhus behöver man allt man kan bli lite glad av. Det är ju inte kul att ligga på sjukhus.

MER FRUKT!!

För ett litet tag sedan skrev jag att man bör äta mer frukt. I mammas pärm fann jag en broschyr om detta. När jag avslutat den blodförtunnande medicin jag fick när jag opererades ska jag nog påbörja min enzymterapi. Asså äta tokmycket ananas, sharon o papaya:).

Det är inte bara gott utan också nyttigt. 

Det ökar enzymintaget och enzymer hjälper kroppens läkande. 

Enzymer kan ha så många olika uppgifter. Vissa omvandlar tex näring till energi. Vissa hjälper till i blodets i livsviktiga koaguleringsförmåga och mycket annat i kroppen. Det är aldrig negativt att hjälpa sin kropp att må bättre.

Behandling med enzymer är en gammal metod. 

Redan tiden då Gamla Testamentet skrevs gjorde man denna behandling. Jag har bl a läst att man gav rådet att ha mosat fikon på bulnaderna. 

Jag vet ju inte hur det fungerade, men i vilket fall verkade det ju fungera eftersom man blev ju bättre efter det. 

På1950-talet fann man i undersökningar att bland annat paypaya och ananas innehåller speciella enzymer som har läkande egenskaper. 

De spelar en viktig roll i människans försvarssystem. Enzymer verkar avsvällande, smärtlindrande och befrämjar sårläkning. 

Det sägs också att med rätt enzymer kan kroppen tillgodogöra sej o acceptera mediciner som antibiotika eller cellgifter. 

Enzympreparat har visat sej vara effektivt vid behandling av idrottsskador. Det är också bra att ta dem i förebyggande syfte. På så vis kan skadorna bli lindrigare. 

Den traditionella medicinen säger att undersökningar visar effekt vid inflammationer och kärlbesvär.

Enzymterapi kan användas vid infektioner i luftvägarna och i de inre organen. Man kan också under förebyggande syfte ta denna behandling. Innan t ex operationer eller som jag nämnde tidigare, innan uppkomsten av en skada. 

De är också bra vid kärlsjukdomar samt venbesvär. Enzymerna kan hjälpa blodet att flöda bättre och de motverkar blodplättarna att klumpa ihop sej, som de i vissa fall vill göra. Det var detta som gjorde att enzymterapi fångade mitt intresse. Syftet med att göra ballongsprängningen är ju för att ta bort de förträngningar som som skapats och hindrar blodet att flöda fritt. (rätta mej gärna om ja har fel)

Enzymer stimulerar immunförsvaret och det är ju bra mot virusinfektioner. 

Allt som stärker immunförsvaret må ju vara bra. 

Man kan sätta in enzymer som understödjande terapi mot autoimmuna sjukdomar.

Sen ska man självklart ej behandlas med enzymterapi vid vissa allergier, som tex om man är allergisk mot äggvita. Man bör ju inte heller använda sej av det om ens blod har störningar och ej kan koagulera som det ska. Man ska ej hålla på med det om tar medel som motverkar koagulering. Alltså blodförtunnande. 

När man börjar enzymterapin kan det först uppstå en försämring av de besvär man har, men detta i sin tur visar att man valt rätt enzympreprarat. Det stöder det jag brukar säga. 

”DET KRÄVS ATT BLI SÄMRE, FÖR ATT BLI BÄTTRE”

Gud Är Kärlek...

För flera år sedan fick jag uppgiften att måla denna texts konturer. Den som ändå kunde måla såhär snyggt! Nu för tiden vill inte mina händer styra som jag vill, så jag ser på bilden med kluven glädje. Jag är väldigt glad över att jag gjorde denna uppgift och all kredd till den som skrev texten. Jag saknar också att jag idag inte skulle klara en sådan uppgift. Eller jag tror inte det i a f. Efter operationen har jag blivit lite stadigare på hand. Men benen är ju fortfarande svaga o hålla balansen på en hög steg samtidigt som jag målar är nog inget jag ska ge mej på.

ja knyckte den här bilden fr nån på fb, men ja hoppas d ä ok...

ett litet bildsammandrag av min jul o mitt nyår o lite till...

tomtefar må va mä

torra, men söta...

julfrukost

underbara julgodis!!

dagen efter lixom...

1:a januari:

 "tittut!!"

"dags att börja träna bort allt julgodis"

Jag hade en mycket god jul o att gott nytt år.
Med operationen i ryggen kan min kropp bara se framåt i detta nya år:)

hoppas alla har haft ett bra NYÅR!!

Man hör ju på hela ordet att man kanske vill fira in det nya året. Först tänkte jag att det är okej att jag sitter ensam själv i min soffa framför tvn med hemkörd thaimat. Men allt eftersom dagarna, efter ett trevligt julfirande, gick började jag känna att något bör jag ju göra. 

När jag har möjlighet och efterfrågad är jag ju ingen besservisser;). Så jag åkte hem en snabbis till lägenheten packade om väskan. Den var ju full av underställ o allt annat som jag behöver för att vara ute i den djupa snön hos mina föräldrar. Nu fylldes den av snyggare kläder, smink i sånt som jag behövde för några dagar hos mina vänner. Lite sömn på det så kände jag mej redo. 

Som jag nämnt tidigare så mår jag jag otroligt bra av att umgås med dom. 

Tyvärr fick jag ju inte träffa alla vänner. Men eftersom jag och hon vet var vi har varandra o att vi troligen ses snart gör det ju inte så mycket:). 

De vänner jag bodde hos lever ett fint familjeliv. Trots att vi lever helt olika känner jag mej otroligt välkommen. 

En av vännerna gick delvis med kryckor. När vi skulle gå ut, kläcker jag ur mej: ”rullstol vore kanske inte så dumt!”. Jag. 

JAG!!! som avskyr när folk ger mej den kommentaren. Åh, fy vad arg jag blir på mej själv. Jag sa det ganska tyst, så förhoppningvis tänkte inte hon så mycket på det. 

Senare sa hennes man det till henne. Jag kommer inte ihåg vad hon svara på det. 

Men med min egen skräck gentemot rullstol så gillade inte jag den kommentaren. Självklart sa jag inget om det. Jag hade ju själv tyckt det ett tag innan. 

Nu får ju inte hennes man tro att jag blev eller är sur på han för det. Dels har jag ju ingen rätt till det och dels tycker jag om han för mycket för att kunna bli det:). 

Men hur som helst min rädsla för rullstol är så pass stor att det krävs mycket för att jag skulle hamna i en. Jag lånade en när jag var på ett sjukhus, en när gaterna på flygplatserna låg kilometervis bort och en när jag var på Vintersol (rehab på Teneriffa). Varje gång har jag haft samma malplatserade känsla. Jag som är så enveten ska nog inte sätta mej i en rullstol. 

Nu får ni verkligen inte tro att jag tror att alla som sitter i rullstol inte kan vara envisa. Det kan de nog vara och jag är imponerad av alla de som har det. Jag som kan tycka att det är mäckigt att ha en krycka kan inte ens föreställa mej vad jag skulle tycka om att ha rullstol. 

Som tur är behöver jag inte rullstol och kryckan Dag ger mej stöd när jag går ut på de hala gatorna. 

Som jag brukar säga efter operationen känns det trist att jag inte kan visa mina vänner hur bra operationen fungerat. Kanske jag skulle ställa mej och duscha varmt jättelänge för att visa att min värmeintolerans är borta;) snacka om att slösa på vatten och dessutom varmvatten!! Men jag sov i a f i ett varmt rum i natt och det skulle jag knappt klara innan operationen.

TACK FÖR ETT TREVLIGT ÅR!!

Nu är jag i min lägenhet o efter en helg med barnskratt o lek är det lite tomt runt mej. Nästa vecka är det dags att återuppta träningen. Crosstrainern har stått orörd i hörnet allt för länge o kroppen behöver en stor dos träning. När jag ser mej om ser jag också att kroppen ska få sej mer träning än den vanliga. Lägenheten behöver sej en rejäl städningsomgång.

Nu är vi inne i 2011 o jag önskar alla ett GOTT NYTT ÅR!