Nu har det gått en helg o några dagar till. Vi har passerat både Nobeldagen, pappas födelsedag, Lucia o en julfest. 

Nobeldagen kanske man skulle suttit framför tvn o sett festen, men intresset är inte så stort. Sålänge jag inte blir bjuden så kan jag ju strunta i att kolla på det. Hehe... Det vore ganska fint att få klä upp sej så pass att man ej vågar spilla. Int för att jag brukar göra det. Tänk egentligen att jag säger det. Jag som fördrar att inte ha klänning. Jag är i a f ganska imponerad av de som får detta pris. Dom som har gjort nåt bra här i livet ska ju hyllas. Att dom som har gjort något extra bra får pris för sitt slit är ju underbart bra egentligen. 

Såg lite på svenska hjältar i lördagskväll. Man hör att vi svenskar inte hjälper alltid, men detta program visar motsatsen :) 

Jag kan bara själv nämna något som gör att jag inte förstår vad man menar när man säger så. 

T ex den gången då jag hade bråttom till massören o pressade mina ben så det resulterade i att jag föll/satte mej på kullerstenen i stan. Fy vad pinsamt. 

En dam kom fram o frågade om det gick bra o om jag behövde hjälp. Då slog ju min stolthet in o ni som känner mej vet ju vad jag svara. Trots att jag kanske behövde en hjälpande hand log jag lite försynt och nekade. Men damen såg ju att jag behövde hjälp, så hon hjälpte mej dit jag skulle. 

Önskade att jag visste vad hon hette så jag i a f kunde gett henne dagens ros. Men jag hoppas hon stöter på denna blogg o att hon känner igen sej. Det hände ju för typ 4 år sen, så chansen är otroligt liten. Men vem vet. Världen är ju mindre än man tror.

Jag var ju hemmahemma förra helgen o firade pappa. Så tyvärr åkte jag inte hem denhär helgen. Nu när jag ser i backspegeln så önskade jag att jag hade gjort det. 

Mitt välbefinnande mår bra av att vara där eller med mina vänner, som jag från början tänkt. Och välbefinnandet är otroligt viktigt.

Inser sedan ett tag att det är inte JAG att vara försiktig. Nu har jag blivit så löjligt försiktig. Det började lite smygande för typ fyra år sen. 

Visst med den sjukdom jag måste jag tänka mej för. Men det här är ju löjligt. Jag går inte ut alls själv. För jag kan ju halka. Skärpning! Skriker varje nerv i kroppen. 

Jag klagar på avgaser o att jag ej kan njuta o leka i snön. Men gör nåt åt det! Skriker själen. 

Folk säger att jag är modig, men jag känner mej så feg. Blir sur på mej själv. För det är bara jag som hindrar mej själv att till exempel åka och hälsa på vänner. 

Det beror delvis också på att jag inte vill vara till besvär med min sjukdom. Men hallå, många av mina vänner har ju umgåtts med mej även dessa 6 år.

...eller ja det är ju inte 6 år förrän imorgon. Då jag fick diagnosen. 

Efter det har jag lärt mej massa nytt om mej själv och jag har formats av sjukdomen, men fegheten går jag inte med på att jag har. 

Den växer och det är inte acceptabelt. Jag tänker stoppa in fegheten i det fack som den låg i och där må den vara. 

Lite feghet är ju bra att jag har så jag inte utsätter mej för nåt livshotande:)

Lucia blev en lugn hemma dag. Det är en sådan där dag som runnit ut i sanden. När jag var yngre gick man och kolla på luciatåg o när man var ännu yngre var det ju lussebandy på schemat. Inte för jag själv spelade så mycket... men det var ju trevligt att sitta o heja på sina vänner. 

Igår var jag på en trevlig liten jultillställning. Det var sådär alldeles lagom med folk o jag tycker det verkade lyckat. Ja hoppas dom som ordnade det oxå tycker det.

O nu börjar jag känna lite julstämning...