...NÄR MAN STÄNDIGT PÅMINNS!!
Förra veckan kände jag nästan som att jag ville skita i allt. Dom ringde nämligen från tingsrätten. För ett tag sedan fick jag en kallelse dit. Åklagaren vill nämligen åtala den skyldige för det som skedd veckan innan julen 2016.
Jag som bara vill glömma o gå vidare. Känns som en skiva som hakat upp sej. Det är lustigt egentligen.
När det inträffade frågade poliserna om jag ville göra en anmälan. Nej det ville jag inte. Så några veckor senare händelsen ringde en polis o det verkade som fallet avskrevs. Det va ju det jag ville. Så allt va ok….
Nu kunde jag fokusera bara på att få kroppen lika rörlig som den va innan händelsen. För som jag berättat i tidigare inlägg så blev ju min redan sjuka kropp påverkad. Självklart påverkades också psyket, men de obehagliga tankarna försvann rätt fort o jag kunde efter ett tag sova utan tänd lampa o tv:n på om nätterna. Allt va frid o fröjd o kroppen började lite smått återhämta sej…trodde jag, ja.
Efter en tid så ringde åter en polis. Han menade på att hans kollega hade avskrivit målet lite fort. Detta räknades ju som ett grovt hemfridsbrott, tyckte han. Så han tog åter mitt vittnesmål, men jag upprepade det jag tidigare sagt att jag bara vill glömma o gå vidare o att kroppen reagerade väldigt negativt på händelsen. Han svarade att det va upp till om åklagaren ville åtala, men han trodde ej jag behövde medverka vid åtalet.
Ack, så fel han hade…
Ett tag efter samtalet fick jag kallelse att jag må befinna mej på plats på tingsrätten i höst. Besviken ringde jag genast dit o förklarade att jag har svårt att ta mej fram o att händelsen påverkar kroppen negativt.
Så nu är vi framme till förra veckan. Då de ringde o ansåg att jag må vara där.
Så nu känner jag mej irriterad o besviken. För inte nog för att hela händelsen är jobbig o jag känner en viss press att komma ihåg grundligt vad som hände dendär natten för 10månader sedan, så har dom ju ej lyssnat på mej att jag BARA VILL GLÖMMA O GÅ VIDARE.
Kroppen är nu väldigt stel o jag är glad att jag var hos mina föräldrar när dom ringde. Nu blir det åter några nätter på soffan framför tv:n.
Tyvärr är det ju inte så bra för min redan stela kropp, men för jag ska få mej några timmars sömn så får det bli så.
Man tycker ju att en jobbig sjukdom som gör att man må sitta i en värdelös rullstol är tillräckligt. 😟
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar